Den långa resan hem, del 6- The End

NY Rangers – Tampa 1-5 (Slut)
* * *
Strålle hymlar inte.
Han är helt oförbehållsam med hur skönt det var att få slå Rangers.
– Jag tror alla förstår hur mycket det betyder för mig och Boyle och Callahan att vinna just den här matchen, säger han.
Och när jag påpekar att Sather förmodligen sitter någonstans och tuggar på sin cigarrstump ler han glatt
– Den kan han fortsätta tugga på.
Hämnd är en puck som ska skjutas kall, eller hur det nu är ordstävet lyder.
* * *
Badtofflan – Alain Vigneault, när Eric J nu undrar – skräder inte direkt med orden han heller.
– Bortsett från inledningen i de två första perioderna var det här en total katastrof, säger han och låter nästan som sin föregångare
* * *
Som framgår av antalet skott ville Strålle gärna hänga en kasse på Henke själv också.
– Ja, det ville jag. Och det var framförallt en styrning som det kunde varit lite mer fart i, flinar han och kliar sig liten i en movember-mustasch som väcker starka associationer till mopeder i ett jeansklätt svenskt 70-tal.
* * *
Rangers-fansen kan i alla fall, som Lappen påpekat i kommentatorsspåret, glädja sig åt att Tomas Kaberle aldrig kommer att ha Madison Square Garden som hemmahall.
Han fick ett erbjudande om att fortsätta spela sig i form i Hartford för att därefter eventuellt signa ett riktigt kontrakt, men den gamle backen vägrade.
Det finns ett – eller sju tusen – skämt begravt i det faktum att han tydligen tycker att han förtjänar en plats i en NHL-trupp utan uppoffringar, men jag orkar inte rota fram det just nu.
* * *
Frågan är när Strålle tänker skicka sms: et till Henke.
Svar: Kanske aldrig.
– Nä, skickar jag sms till honom är risken att han slår sönder nånting. Men till Hagge ska jag skicka.
Hygglo.
* * *
Nu ska jag åka hem och känna att jag faktiskt är hemma, på riktigt.
Vi hörs framåt onsdag, tror jag.