Sugar pie, honey bunch, del 2

NY Rangers – Detroit 1-0 (Period 1)
* * *
Som Gris-Olle plötsligt utbrister när hans favoriter snurrar runt i Wings-zonen som om de fått för sig att de är Chicago Blackhawks:
– Who IS this team?
För det ser ut precis i förrgår.
Det är Rangers som står för den sprudlande musiken och kommer i heatwave efter heatwave – förlåt… – medan gästerna, bortsett från ett numerärt överläge på slutet när första PP-uppställningen verkligen förvandlas till Jackson 5, knappt ens verkar ha fått på förstärkarna.
Men precis som mot Blues misslyckas Blåskjortorna att utnyttja övertaget till att göra mer än ett enda mål och vi vet precis vad som kan hända då.
I andra kommer Detroit plötsligt till refrängen och sen blir det åka av.
* * *
Man vet att Rick Nash är het när till och med såna där rövare går hem.
* * *
Ja, sanningen är ju att Wings börjar stegra mot den där refrängen redan under de sista minuterna i den här perren.
Smokey Kronwall har till exempel en – häpp! – rökare i stolpen och får Rangers inte snabbt stopp på forceringen kommer de kunna nynna med i ”The Tracks of My Tears” innan nästa paus.
* * *
Lite coolt är det ju – alltjämt – att det bara är svenskar på isen för Detroit i första bytet.
Monstret i mål, Kronwall och Big E på backen och så Mule, Zäta och Hästpolo-Gustav som kedja.
Och på andra sidan kan vi med Hagge och Lunkan räkna in två till.
Det är fan nästan så de borde inlett med ”Du gamla, du fria” istället för ”Star-Spangled Banner” just ikväll.
* * *
När Big E bara tar bort den hutlöst kvicke Chris Kreider syns det tydligt att han tänker precis som Diana Ross:
Stop! In the name of love!
* * *
Man träffar ju en del hjältar i den här världen och blir, är det i alla fall tänkt, så van att knäna inte börjar skaka varje gång ett världsberömt ansikte befinner sig i närheten , men när det pickar på axeln på pressläktaren och man vänder sig om och sjufaldig Norris Trophy-vinnare står där och säger hej är det svårt att inte bli liiite One Direction-fan.
Ja, Lidas är in the house!
Han och hustrun Annika är, visar det sig, i New York City för lite semester och passar på att se klubben han gjorde några matcher för – 1564 i grundserie plus 263 i playoff, var det visst – innan de åker upp till Detroit för att hälsa på vänner.
Så, äg, låt mig säga som just ett One Direction-fan då:
– Iiiiiiiiii!
* * *
Att jag kunde glömma sådan given:
Zäta och Pavel utgör ju också det mest magnifika partnerskap Detroit sett sedan Holland-Dozier-Holland – låtskrivartrion som komponerade hundratals odödliga hits åt Motown.
* * *
Den här Hunwick tycker jag snabbt utvecklats till en rätt bra back, faktiskt.
* * *
Förlåt, Tobias Pettersson. Du har helt rätt, du är en av de mest pålitliga stammisar jag har och din närvaro är mycket uppskattad.
* * *
Att se Monstret i kassen blir aldrig gammalt.
Han är verkligen yvig och svängig som som en hel, spacefunkig Rick James-macka.
* * *
De här två får gärna drabba samman i en playoff-serie framåt våren, det säger jag bara.
* * *
Som sagt:
Var beredda på en rungande refräng nu.
Det känns som Red Wings bara väntar på rätt tillfälle för en grandios tonartshöjning.