Sugar pie, honey bunch, del 5 – The End

NY Rangers – Detroit 4-3 (Slut, OT)
* * *
Ett löfte är ett löfte och en Motown-kväll en Motown-kväll, så jag får väl ta på mig Mary Wells-klänningen och sjunga ”My Guy” för matchhjälten Brassard då:
Nothing you can say
Can tear me away
From my guy
Nothing you could do
Cause I’m stuck like glue
To my guy.
Fint va, Derick?
* * *
Nu vet vi vad ett Tim Peel hat trick är också.
Man missar ett solklart mål, man missar när en Hagelin snittar en DeKeyser med hög klubba så bloden sprutar och man missar när en Mule hämnas genom att trycka till samma Hagelin i nacken.
Vilken domare.
Nästan sämre än de som dömde Kvarnsvedens Pojkar C2 1978 och envisades med att ta ut mig för påstådda spearings.
* * *
Ja, det blev ju, precis som Bobby Ewing-frillan hade utlovat, lite swede-on-swede violence till slut.
Hagge fick sig en riktig pärla i nacken av The Mule bakom Wings-kassen i tredje – så hjälm flög och allt.
– Men det är hockey. Sånt som händer. Jag har inga problem med det, intygar sörmlänningen samtidigt som han gnider en uppenbart öm nacke.
The Mule själv låtsas som att han inte förstår vad jag pratar om – tills han får klart för sig att att det var Hagge som hade klubban uppe i ansiktet på DeKeyser några moment tidigare.
– Var det han? Jamen då så, skrockar han….
* * *
Väldigt trist slut för Monstret.
Han gjorde ju årets räddning med den där Reach out I’ll be there-plocken.
Sedan slutade det med han slet sönder en axel i exakt det ögonblick när My Guy avgjorde matchen.
– Han blir nog dessvärre borta ett tag, upplyser Babcock.
Skit också.
* * *
Jodå, visst pratade Zäta med Lundqvist.
Oavbrutet.
– Han hetsade hela matchen. Ja, det började redan igår kväll, suckar Lunkan.
Men nu är det kungen av New York som får skicka sms istället.
– Precis, det är det.
Zäta ruskar dock på huvudet.
– Batteriet i min telefon är slut så jag kan inte ta emot några sms just nu, ljuger han.
* * *
Säga vad man vill om Babcock – Ewing-frissan – men djärvheten när han tar ut sin målis med två och en halv kvar, och sedan lyckas i sitt uppsåt, är rätt imponerande.
Det påminner nästan om när Motown-bossen Barry Gordy bestämde sig för att bryta sig in på den vita popmarknaden med svarta artister, och också lyckades i sitt uppsåt.
* * *
Det blir alldeles tyst av andakt i mediahissen när Lidas kliver in för att åka med oss ner till Event Level.
Med all rätt.
Det är den störste som står där, för tusan.
* * *
Här har vi nackdelen med matcher som börjar 20.00 för att vår vän Mike Milbury ska få stå i NBC-sändningen och babbla på primetime.
Yours truly Biff kommer hem först efter ett på natten.
Hallå.
* * *
Okej, då är det bloggpaus i två dagar.
Sedan återkommer jag som en kärnvapenbestyckad torped i korresoffan på lördag kväll.
Då hoppas jag ni är med, för som Jackson 5 sjöng:
I want you back!