Sunday bloody Sunday

Jag tror det var Ivar Lo-Johansson som sa det.
Inte ens mitt ute i skogen går det att komma undan den säregna söndagskänslan.
Bara genom att titta ut över ett landskap och betrakta stenar, enbuskar och träd vet man omedelbart att det är söndag.
Det fungerar precis likadant i en sprakande storstad som New York.
Förnimmelsen av söndag är lika stark när jag tittar ut över Manhattan från mitt vardagsrumsfönster på 48:e våningen som när jag som rastlös tonåring gick genom ett folktomt Borlänge.
Och ja, ni gissar alldeles rätt:
Jag har mycket svårt för den känslan.
Det är något tungt, grått, stillastående, allvarligt och genuint tråkigt insprängt i den, som i en Bergman-film när allt man hör är en väggklocka som slår – och alla de inslagen accentueras särskilt hårt nu i novemberkåsans tid.
Men det är å andra sidan också den här tiden på året – ja, hela vinterhalvåret – det alltid funnits en själens livboj att klamra sig fast i.
Hockeyn.
Från 17.00 och några timmar framåt handlade alla söndagar mellan slutet av september och början av april under min uppväxt om hockey.
Antigen satt jag i Isstadion, som den hette då, och såg Leksand spela hemmamatch eller så låg jag på golvet i pojkrummet och hörde samma Leksand spela bortamatch på sportradion.
Tristessen smög sig in även i den upplevelsen, det går inte att förneka. Det roliga från helgen var ju obönhörligen över och fucking måndagmorgonen väntade lika obönhörligt om bara några timmar – och senare i tonåren hände det ju också att söndagarna ackompanjerades av självförvållad huvudvärk.
Men ändå.
Hockey utgjorde en liten respit i ångesten, ett ljus i mörkret, ett andrum i allt det tjocka och tröga och stillastående.
Och ingenting har, egentligen, förändrats.
Det här har fram till nu varit en väldigt typiskt svårmodig och deppig novembersöndag och om det inte varit för att PK Subban är i stan hade jag legat på soffan fram till ”The Newsroom” på HB vid nio och bara stirrat i taket.
Men nu är han här. Nu är hela Montreal Canadiens – en av den pågående höstens verkliga NHL-attraktioner – här och ska spela mot New York Rangers på Madison Square Garden.
Jag tackar.
Det är en respit, ett andrum, ett ljus i mörkret…
* * *
Uppehållet här i bloggen blev lite längre än planerat och jag ber om ursäkt för det, men jag var så slutkörd efter veckans Löfven-race – och den avslappningsövning som följde på ett visst Jones i fredags kväll… – att det helt enkelt inte fanns inspiration eller lust till någon regelrätt soffsittning igår.
Men nu blir allt som vanligt igen.
* * *
Montreal, ja.
Tabellettan.
Som Badtofflan Vigneault säger på sin presskonferens två timmar före första nedsläpp:
– Det är samma lag som ifjol, bara bättre.
Precis.
Under en kort liten svacka precis efter den inledande tjurrusningen fanns det lite dubier om vad årets upplaga av Habs verkligen går får, men nu är det väl slutligen bevisat att GM Bergevin gjorde rätt i somras och att ryggraden av unga ledare håller i stormen.
Så vi får se samma lag som vara här och krigade i de fantastiska konferensfinal-bataljerna i våras.
Bara bättre.
* * *
Han har, i skrivande stund, inte kommit ännu.
Men yes:
Big Papa Wennerholm är i stan och har – precis som i Sotji i februari – pressläktarplatsen intill bloggen.
Räkna med ordvitsar monumentale!
* * *
Rangers, å sin sida, behöver bevisa att de kan hålla anständigt nivå i flera matcher i rad.
De var riktigt pigga mot Flyers i onsdags, men det har ju inte tidigare i säsongen inte betytt så mycket
– Det är så här vi ska spela för att vara laget vi vill vara. Nu vet vi, har det hetat efter varje lyckas kväll.
Sen har de gått ut och varit ett helt annat, undermåligt lag i matchen därpå
Serielederna blir en bra mätsticka därvidlag.
Kan Blåskjortorna komma åt Habs, då har fansen på Manhattan anledning att hoppas.
* * *
John Klingberg alltså.
Visste ni att han hade såna här kvaliteter?
Det är ju inte bara det att han radar upp poäng i Dallas, gör mål och får lika mycket speltid som Larry Hagman fick i tv-serien om samma namn.
Det är vansinnigt snygga mål han gör och helt briljanta passningar han slår, såna som bara är möjliga om man är utrustad med gåvor från gud.
Allra bäst:
En framstående svensk i Texas.
I’m on my way!
* * *
Det var i en inte helt glamorös skrubb i korridorerna under vi fick vara med när statsminister Löfven träffade Kung Lundqvist efter Flyers-matchen i onsdags.
Men det blev bra ändå, framförallt för att Henke – inte helt oväntat – visade sig vara världsvant fullblodsproffs i den sortens situation.
Och när han gick tog han alla närvarande i hand och tackade för att de kommit och så tittade han upp mot bloggen och utbrast:
– Och dig ser jag snart igen, vare sig jag vill eller inte…
Precis!
* * *
Larry Brooks på Post skriver i en stänkare idag om kalabaliken i Toronto och menar att ledande karaktärer i Leafs som borde växa i det gnistrande strålkastarskenet i Big Smoke istället krymper som ”Costanza after he has been in the pool…”.
I love it.
* * *
Nu klev Big Papa, med fotograflegendaren Jimmy Jazz, in i pressrummet.
Det är svårt att inte bli lika till sig som ett Jonas Brothers-fan inför andra extranumret.
* * *
Rangers har mer än bara tabellposition och egen self-esteem att kriga för i den här matchen.
Statusen som ”Bäst i stan” står på spel också.
Just nu är det ju Islanders som, för första gången på långt över ett decennium, innehar titeln och storebror inne i stan får pressa sig till det yttersta om de ska ha en chans att komma ikapp.
* * *
Tro på fan, det har dykt upp ett uppdrag som inte har med hockey att göra ikväll också.
Det får till följd att detta intro är lite kortare än vanligt, men misströsta ej. Under själva matchen ror vi enligt känt mönster.
* * *
Ja, låt oss nu jaga bort de sista av Ivar Los själsdödande söndagsfeeling med lite gnistrande hockeyunderhållning.