There’s something about Mojo

Javisst – big suprise!
Bloggen sitter helt plötsligt i Verizon Center i Washingtons Chinatown och ska vara vittne när Capitals tar sig an Columbus Blue Jackets.
Ingen odödlig klassiker på papperet, precis.
Snarare tvärtom, skulle vän av sportslig ordning antagligen säga,
Men jag har andra ärenden i huvudstaden i helgen och tänkte liksom att…why not?
Bäckis är ju ändå på isen, liksom Mojo och Burra Junior – och kanske lill-X:et hos gästerna.
Jag gör mig inga föreställningar om julskyltningsträngsel i kommentatorsspåret, men det vore roligt om någon gjorde mig sällskap.
* * *
Ni får ursäkta om jag helt oförklarlig börjar nynna på Jonathan Richman-trudelutter från ”There’s Something About Mary” under kvällens gång.
För gissa vem som sitter i sätet intill, över gången, på Acela-tåget från New York?
Cameron Diaz.
I kid you not.
Det är fanimig Cameron Diaz som sitter där och ser fnissar med två väninnor.
– Ska du ner och kolla på Bäckis, har jag lust att fråga men vågar inte och det behövs ju inte heller.
Klart hon ska!
* * *
There’s Something about Marcus Johansson också.
Ni har väl sett det?
Efter topptrion Hästpolo-Gurra, Filip Forsberg och Bengan Hörnqvist är Mojo den svensk som gjort flest mål i NHL den här hösten
Nio stycken.
Det är ett mer än på hela förra säsongen.
– Jag skjuter mer, löd den lakoniska förklaringen när jag för någon vecka sedan frågade vad som hänt.
Svårare än så behöver det kanske inte vara.
Kul, hur som helst.
Johansson är en trevlig, chosefri filur – och har alltid känts lite underskattad hemma i Sverige
* * *
Jag är en hängiven stargazer och ska inte sitta här och försöka låtsas att jag inte blir alldeles till mig när jag får åka tåg i tre timmar med en sådan superstar .
Men jag är samtidigt väluppfostrad och har respekt för att människor av den sorten helst vill vara ifred i sin vardag, så jag sitter tyst och lugnt med hörlurar och lyssnar på War On Drugs och försöker låta bli att snegla mer än en gång i kvarten.
Medpassagerarna lider dock inte av sådana vanföreställningar om att diskretion kan vara en värdig kvalitet och ställer oavbrutet till med scener och ska ta selfies och prata strunt den stackars skådespelerskan omöjligen kan vara intresserad av.
Då kommer jag osökt att tänka på vad en celeber karaktär i bekantskapskretsen en gång sa:
– Jag kan inte tänka mig ett värre öde än att vara känd. Ja, det skulle vara att inte vara känd då…
* * *
Blue Jackets hade ju ett tag fler skador än ett genomsnittligt ”Grey’s Anatomy”-manus, men nu börjar de demolerade pjäserna läka och en efter en sluter upp i skyttegravarna.
Duby Duby Doo Dubinsky till exempel – och honom har den här bloggen ett gott öga till.
Det enda trista i ekvationen är att Alexander Wennberg, som jag inte sett live ännu, inte längre får plats utan lirar med Springfield i AHL.
Nu alltså.
Hans tid kommer ju såklart.
* * *
Ni tror mig inte, men när jag två och en halv timme före matchstart slår mig ner på pressläktaren – en kär gammal vän efter alla ljuvliga slutspelsdraman med Caps från 2008 och framåt – är det en hund på isen.
En sån Golden Retriver.
Det verkar vara en vakmästare – Washingtons egen Spol-Jansson – som har hand om honom.
Han kanske missuppfattade när någon kollega sa att det här med att spola isen är ett riktigt hundgöra…
* * *
Big Z gör comeback med Bruins mot Blackhawks ikväll.
Det kan behövas.
* * *
Hunden far lyckorusigt efter en boll DC:s Spol-Jansson kastar över isen.
Det påminner nästan om en rysk profil som brukar uppträda i samma rink.
Fast jycken jobbar lika hårt i bägge riktningarna, så jämförelsen spricker snabbt…
* * *
Trejdrykten får ju alltid snålvattnet att rinna – på oss bakom sargen alltså; för spelarna är det mindre kul – och nu är flera svenska namn föremål för intensivt surr.
Loui Eriksson, Patrik Berglund och Jhonas Enroth till exempel – och tanken på en chans till nytändning för Bulan i ny miljö känns inte alldeles oattraktiv, inte tanken på Enroth med ett riktigt bra lag framför sig heller.
Att Blues också skulle fundera på att trejda Alex Steen – vilket somliga dessutom påstår – tror jag dock inte på.
* * *
Som så många andra av lagen runt strecket i öst har Washington Capitals varit lite svårgreppat under grundseriens två inledande månader, men nu börjar det kännas som att Barry Trotz fått lite form på degen.
De har chansen att ta fjärde raka segern ikväll – och skulle då skaffa sig en lucka ner till närmaste divisionskonkurrenten under strecket, känd under namnet New York Rangers.
* * *
Ett mer orealistisk, men rätt kul, spekulation är att Arizona i ambitionen att trimma i lönelistorna kommer göra Oliver Ekman-Larsson tillgänglig för trejder.
Jag menar, tänk OEL i Detroit.
Då jävlar.
Men dream on, gamle Biff. Det kommer inte hända.
* * *
Apropå Arizona gör Filip Forsberg sitt första hat trick när Nashville gästar Gila River Arena i natt.
Jo, jag har en stark Saida-vibb.
* * *
En annan Blue Jacket-krigare som åter spinner på alla cylindrar är Boone Jenner.
Som man älskar det namnet
Boone Jenner.
Det låter ju som nån outlaw till trapper Zeb Macahan tvingades jaga över vidderna i Montana.
* * *
Som Julia påpekar i kommentatorsspåret är det får dråpligt att även B.Allen nu diagnostiserats med påssjuka.
Om den sätter sig i testiklarna på honom får alla verkligen ursäkta bloggens brist på anständighet – skämten kommer hagla.
* * *
De har sett grundligt jultema på saker och ting i Verizon – bland annat ”snöar” det i jumbotronen – och det är ju inte svårt när allting går i rött redan från början.
Men inte mig emot, jag är en riktig sucker för amerikansk julromantik och stämmer gärna upp i en ”Have Yourself a Very Merry Christmas” om det skulle behövas.
* * *
Papa Bäckis är, som vanligt, iskall utan hjälm på värmningen.
* * *
Jag är mäkta förvånad över att Taggen fortfarande inte avfyrat en enda kommentar om att jag är här och självfallet kommer att sitta med drink i näven på Old Ebbitt om några timmar.
Men låt mig förekomma alla spekulationer:
Det finns inga som helst öppningar för den sortens övningar ikväll.
Men helgen är ju lång.
* * *
Capitals-Blue Jackets.
Hm.
Det KAN ju finnas risk att jag om en period eller så undrar vad fan jag gör här, men jag tror inte det.
Ofta är det ju de mest oplanerade festerna som blir roligast.