Winter Classic 2015, del 2

Det värsta jag visste i skolan, vid sidan av dubbeltimme i matte, var vinterns friluftsdagar.
Kylan som bet i känsliga tår, snön som trängde in genom linningen i äckliga täckjacksbyxor efter en vurpa i Gyllbergens fruktade backar, smaken av lovvikavante när man satt i nån jävla driva och åt en blöt smörgås just uppfiskad ur djupet av en illaluktande ryggsäck – det var döden.
Sen kom det ändå nån hurtig lärare och påstod att vi hade trevligt.
Det hade vi verkligen inte.
Upplevelsen satte så djupa spår att jag än i dag är av den bestämda åsikten att alla former av aktiviteter mellan slutet av september och mitten av april ska äga rum inomhus.
Utan undantag.
Med andra ord är det med avsevärd skepsis jag nu slår mig ner på min pressläktarstol på baseboll-arenan Nationals Park i Washington för att bevittna ännu ett Winter Classic-jippo – trots att två så formidabla lag som Capitals och Blackhawks för i dansen i år.
De här utomhus-övningarna är NHL-hockeyns motsvarighet till Maserskolans Gyllbergen-resor.
Varför, liksom?
Det finns ju hallar.
Där är det varmt, bekvämt, fin is och vädret har ingen betydelse alls.
Under bar himmel i en ballpark av det här slaget känns det som att snön, i alla fall bildligt, tränger in genom byxlinningen hela tiden.
Men jaja – 40 000 på läktarna har party, spelarna gillar avbrottet i serielunksvardagen och det är festlig tv-underhållning.
Så sur-Biffen får ju skärpa till sig och ge spektaklet en chans till.
För att travestera de där lärarna:
Nu jävlar ska vi ha trevligt!
* * *
Hur mås det i läsekretsen idag?
Har ni suttit med öppen mun och dumstirrat på backhoppning från Garmisch , hällt i er ett par liter Trocadero och fått ordning på vätskebalansen?
Eller går det fortfarande kallsvettsframkallande stråk av illamående genom hela tillvaron?
Åh, stackars.
Med risk för att göra Benny Hill från Alvesta – den hopplöse Taggen – helt bedövad av besvikelse kan jag upplysa om att jag själv vaknade som en torped i gryningen och mår prima när pucken nu ska släppas på Nationals Park.
Evigt vis av erfarenheterna från Chicago 2009 – när vissa spelarfruar med Red Wings-kopplingar sänkte bloggen i en veritabel störtflod av hot shots – såg jag till att absolut ingenting hände i natt.
Jag satt kvar på hotellrummet, åt en stilla room service-kyckling och såg Anderson Cooper fåna sig på Times Square på tv:n
Så har nyårsafton sett ut ett par år i rad nu och inte mig emot; det är för mycket stök där ute för en gammal krigare vid såna här folkliga högtider.
Och framförallt:
Det blir åka av – på rena Gunde Svan-viset – i bloggen när Winter Classic-racet börjar.
* * *
”Bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv. Allting blir så vackert, genom mina solglasögon”.
Ja, hockey med solbrillor.
Man har ju alltid fantiserat om att det ska bli lite mer Lou Reed 1967 över den här sporten.
Och idag kan den drömmen besannas.
Solen gnistrar från knallblå himmel över huvudstaden och spelarna blir bländade av den glansen i isen.
Därför har flera av dem begärt att få spela matchen med Ray-Bans – trots att det tydligen strider mot något dammigt gammalt reglemente
NHL är wacko om det inte tillåts.
* * *
Kallt?
Inte i närheten av så jävligt som i Big House i Ann Arbor för ett år sedan.
– Nej, det här är ingenting. Det är kallare i vår träningshall i Chicago, skrockade Yellbear Hjalmarsson efter nyårsaftonens träning.
Det hindrar inte att jag är väldigt glad över att vi från tredje statsmakten även här sitter inomhus…
* * *
Stalltipset är att Blackhawks vinner.
Inte bara för att det råkar vara ett helt besinningslöst bra hockeylag.
Gästerna har vunnit alla vinterklassiker utom en.
Detroit-coachen Mike Babcock hade en intressant teori om varför ifjol.
– De som har hemmaplan är ju hemma hos sina familjer och firar nyår kvällen innan. Dra egna slutsatser…
* * *
Fast begreppet ”frysa i DC” rymmer sedan januari 2009 dimensioner som en hockeymatch under bara himlar inte ens kan drömma om.
Då bevakade jag Obamas så kallade inauguration på Capitol Hill och satt utomhus på en pinnstol från 05.00 på morgonen till nån gång efter lunch och om inte kollegan från Japans största tidning på stolen intill plötsligt erbjudit mig high-tech värmesulor är jag övertygad om att jag inte haft några fötter kvar idag.
Å andra sidan satt jag nästan allra längst fram under det helt historiska ögonblicket (det hade blivit något fel, fast på rätt sätt, när de fördelade pressplatserna) – och när jag vände mig om fick jag veta hur det ser ut när två miljoner människor står och trängs på The Mall.
Så det hade nästan varit värt en amputerad tå eller två.
* * *
Mindblowing syn under eftermiddagen igår:
Burra på isen!
Vad är det med det då, säger ni, han spelar ju för fan i Capitals sedan i höstas.
Ja, Lill-Burra ja.
Jag talar om originalet.
Pappa Robert.
Efter sina respektive träningar fick lagen ta med hugade familjemedlemmar ut på den provisoriska isen och då dök alltså den odödlige från snipern från Leksands mest mytomspunna 80-tal upp med grillor på fötterna igen.
Det kändes ungefär som att se Jimi Hendrix återuppstå.
* * *
Tim Erixon har också perspektiv på det där med att frysa.
Han växte upp i Skellefteå och tillbringade åtskilliga av barndomens dagar på en utomhusrink i Sjungande.
– Då var det ofta kallare än vad det är här. Väldigt mycket kallare, säger han.
Det kan man tro.
* * *
Annan levande legend som visade sig i dagsljuset på Nationals Park igår:
Storchen.
Bäckström senior alltså.
Han såg som vanligt ut som att han har det väldigt gött hemma i lillebrors vardagsrumssoffa.
* * *
Sjungande?
Skyll inte på mig – stadsdelar i Skellefteå heter så.
Och Sjungande ingår tydligen i det större området Stämningsgårdarna.
Åker man ner till stan kan man hänga på Möjligheternas torg också.
* * *
De har byggt en liten kopia av Capitolium på innerplanen i år – och framför den leder en isbana fram till själva rinken.
Den isbanan ska tydligen föreställa the reflecting pool – ni vet den Jenny hoppar ut i och börjar ropa på Forrest Gump när han håller tal vid Lincoln-monumentet under Vietnam-demonstrationerna – och på den kommer lagen göra entré.
– Det är supersnyggt, lovar en kollega som sett förfarandet repeteras.
Spänningen är olidlig.
* * *
Ja, alltså – det är två vanligtvis väldigt sevärda lag, fullspäckade av magiska profiler, som går i clinch i år.
Blackhawks är antagligen bäst i världen på den här sporten och Capitals har under Barry Trotz ledning lyckats komplettera sin mångåriga offensiva explosivitet med en hårdhet, mental såväl som fysisk, som aldrig funnits tidigare.
Men ”vanligtvis” är dessvärre nyckelordet här.
När de så kallade elementen får så stor betydelse förvrids normala sanningar och slumpen avgör alltid alltför mycket.
Så det finns inga garantier.
* * *
Man vet att man är i Washington när bänkgrannen på pressläktaren är utsänd från Pentagons nyhetsservice.
* * *
Fast det är klart, Patrick Kane – hockeyvärldens största enskilda attraktion vid sidan av Pavel Datsyuk – såg ut att ha väldigt kul ut på träningen igår och är det någon som ska kunna trotsa elementen är det förstås den magnifika artisten.
* * *
Jag trodde Rangers skulle få stanna i södra Florida och fira nyår efter vinsten mot Panthers igår – de spelar ju inte förrän på lördag igen – men de fick uppleva tolvslaget under en flygresa upp längs the eastern seaboard
Att döma av bilderna på klubbens officiella twitter-konto var det dock en flight som inte påminde särskilt mycket om den helt torrlagda variant bloggen tvingades genomleva med Aeroflot under hemresan från Sotji…
* * *
Det är synd om de åskådare som nu börjar strömma in i den tajta arenan och slår sig ner på platserna närmast planen.
Under basboll-matcherna är det prime-seats och därför säkert eftertraktade nu också, men tyvärr.
Jag satt själv på de höjdnivåerna efter Detroit-fruarnas hot shot-attacker i Chicago 2009 och kan meddela att man inte ser nåt annat än hjälmförsedda huvuden som rör sig fram och tillbaka strax ovanför en sargkant.
* * *
När The Hives, just då glödheta, uppträdde i samband med All Star-balunsen i Atlanta 2008 trodde man ju att NHL fått fjång på det här med inramningen kring stora evenemang.
Men sedan dess har det gått brant utför och nu står vi här med en 59-årig Billy Idol.
Morsning korsning.
* * *
Ovetjkin gav förstås också ett jämfotahoppande ivrigt intryck under nyårsaftonens förspel och visst, i teoretisk mening borde ju även han kunna sätta eld på en sån här tillställning.
Men tyvärr händer det ju att han seglar alldeles snett när han blir för angelägen om att göra avgörande intryck.
Sotji, någon?
* * *
Med just Blackhawks i stan för en sån här happening hade ligan antagligen hoppats att Obama skulle närvara – och kanske rentav komma ut på isen för en ceremoniell tekning
Men icke – presidenten är på Hawaii och spelar golf.
Faktum är att han, åtminstone sedan han flyttade in i Vita huset, aldrig varit på en NHL-match.
Det är ett misslyckande för Bettman-regimen.
* * *
Yours truly drar namnet Joel Ward i det inofficiella matchvinnar-lotteriet.
Det är faktiskt inte dumt alls.
* * *
Får instämma med kommentatorn Martin Hägerström:
Epix-versionen av ”The Road to Winter Classic” börjar ta sig.
Det var i sanning festligt när Yellbear Hjalmarsson i senaste avsnittet sjöng ”Hej tomtegubbar” som snapsvisa på Tre Kronor i Chicago.
* * *
Bäckis skulle också kunna bli årets Winter Classic-, eh, -classic.
Han har varit het som en kopp nybryggd Gevalia senaste månaden och framförallt helgkvällar sprutat in så mycket mål att jag i den här bloggen känt mig nödgad att döpa om honom till Saturday Night Nicky.
Och ja, det är ju helg idag också.
* * *
Det är trångt som på en Ryan Air-flight på pressläktaren, men jag lovar att inte klaga.
Vi har det varmt och gott och jag sitter i höjd med rödlinjen – och så högt upp att jag nästan skulle kunna påstå att jag ser bra den här gången.
* * *
”Bakom mina solglasögon, kan jag va mig själv. Allting blir så vackert, genom mina solglasögon”.
Ja, jag ville bara, för ordningens skull, passa på och citera Docent Död en gång till.
* * *
Capitals retrotröjor, i vanlig ordning framplockade specifikt för Winter Classic, är dödligt snygga
På den punkten kan man inte säga annat än att NHL befinner sig längst fram.
* * *
Det verkar som att Burra junior – kongenialt kallad Burracuda i Washington – är petad.
Vad fan.
Winter Classic skulle ju vara kompensationen för att han inte fick spela JVM.
Barry Trotz är nog en bra coach för etablerade spelare, men unga talanger vet han uppenbarligen inte hur man hanterar.
Fråga bara Filip Forsberg.
Han var inte tillräckligt bra för Barry i Nashville och fick harva i AHL delen av fjolårssäsongen.
Nu, när mannen utan hals flyttat till Washington, är han Predators vassaste forward och ligans bäst rookie.
Jag tror det säger nånting.
* * *
Värmningen pågår för fullt och trots att isen verkligen gnistrar som motorhuven på Ovetjkins Ferrari efter en omgång på stans flashigaste biltvätt är senaste budet att matchen börjar på utsatt tid.
Så vi försöker väl dra åt täckjacksbyxorna ordentligt och låter showen börja.
Mycket nöje.