Winter Classic 2015, del 3

Washington – Chicago 2-1 (Period 1)
* * *
Ännu så länge är Capitals kungar i solens rike.
Jag tror att styrkeförhållandena ska skifta när lagen, på old school-vis, byter sida efter tio minuter och Holtby får de gnistrande solstrålarna i fejset.
Men inte riktigt.
Hawks lyckas visserligen reducera det som då är 2-0-underläge, men hemmalaget ser även fortsatt ut trivas bäst under de exotiska förhållandena.
De är kvickare, har mer energi, forecheckar ivrigare och skapar mer offensivt.
Så kan det gå.
* * *
Eric Fehr verkar ha tagit intryck av Billy Idol när skjuter fart i sin soloräd och gör 1-0.
Dancing With Myself, liksom…
Det är för övrigt ett rasande grannt mål – men också en typisk Winter Classic-balja.
Den förnämlige Brent Seabrook hade ju aldrig fumlat så förfärligt med pucken på offensiv blå under normala förhållanden.
* * *
Tacklingen Niskanen möter Saad med strax innanför blålinjen efter några minuter håller rena Tomas Forslund-klassen.
Saad hade inte åkt hårdare i backen om han så hoppat över stängslet till Vita huset och stött på en Secret Service-patrull.
* * *
Fehrs mål är det tredje under en Winter Classic-match.
Inofficiellt rekord det.
Om alla matcher spelades utomhus skulle han vara rena Steven Stamkos.
* * *
Inte vet jag om inmarschen längs ”the reflecting pool” är så oerhörd.
Men det ser rätt mäktigt ut när de vecklar ut en amerikansk flagga över hela isen – och vi hukar ju alla lätt imponerade när jaktplanen kommer dånande över bollparken just som militärkören klämmer i med sista versen i nationalsången.
* * *
Det är inte som att Billy Idol framstår som ett hippare val av artist för att de bränner av lite fjösig pyroteknik när han, i fullt dagsljus efter värmningen, står och hulkar sig genom en stabbig version av ”White Wedding”.
Snarare tvärtom…
* * *
Nä, ingen Burracuda på isen.
Trotz-arsel.
Och samtidigt har Quenneville scratchat Lill-X:et och Joakim Nordström.
Det finns det mindre att säga om, konkurrensen i Chicago är mördande, men det hade varit kul att se även dem.
* * *
För den närvarande publiken tror jag man ganska lätt kan slå fast att detta är den mest angenäma Winter Classic-matchen någonsin.
Solen lyser, det var vid första nedsläpp sex grader varmt och för alla utom de som sitter på de tio-femton nedersta raderna får sikten betraktas som förhållandevis okej.
Stämningen på de fullknökade läktarsektionerna är, accordingly, mighty hög.
* * *
Med Daniel Carcillo – som bekant kallad Carbomb – på isen kan en hockeymatch, oavsett yttre omständigheter, aldrig bli helt genomtråkig.
* * *
Vem är det som lurat i Ovetjkin att han ska börja passa? När han och vem-det-nu-är – sikten , folks, sikten – kommer igenom i två-mot-en-läge strax efter Blackhawks reducering hade det blivit mål om han skjutit istället för att, helt ovant, fladdra iväg en patetisk strumprullare till sin kompis.
* * *
Det bästa med att matchen börjar i tid är att vi också blir klara i tid – och sen väntar en helt ledig kväll.
Nyårsafton kan firas också ett dygn försent, tro mig…
* * *
Nu skäller coach Q ut sina pojkar i gästernas clubhouse.
Sen går de ut och jämnar till det här, det är vad jag tror.
Själv ska jag konsumera lite mer av det förträffligt vattniga kaffe som serveras här i pressboxen.