Biffen & The Kid i Music City

Nu vet Youngblood Ekeliw vad en bagarväckning monumentale innebär också.
För han hinner bara sova drygt tre timmar.
Sen – 04.30 – ringer klockan.
Det är en tvättäkta bagarväckning monumentale det.
– Usch, säger han och ser ut som om någon släckt ner han hans Viaplay-prenumeration för alltid.
Men bara några timmar – och en småskakig flygresa ner genom spenaten – senare är den unge mannen lycklig igen , för då sitter han på ännu en morning skate, den här gången i Bridgestone Arena i centrala Nashville, och ser heliga hjältar på närmare håll än det ens går att föreställa sig hemma i Örby.
Det är precis som på Garden igår.
Ögonen lyser som hos kidsen längst fram på en Selena Gomez-konsert.
Fantastiskt att se – idag med.
* * *
Matchen som ska spelas här ikväll har viss potential, för att uttrycka det med maximal återhållsamhet.
Det är ju Nashville Predators mot Anaheim Ducks.
Alltså:
Ettan i tabellen mot tvåan i tabellen.
Dom två bästa lagen.
Seriefinal – på riktigt.
– Ja, säger Jakob Silfverberg när vi träffar honom i gästernas rymliga kabyss, det ska bli en riktigt rolig match att spela. Vi har bara mötts en gång tidigare och då var det riktigt tufft. Det är ju två lag som verkligen vill spela också.
Ah, mer
Det är ju som att höra Springsteen – inga jämförelser i övrigt – säga att han han just inför showen man ska se känner sig extraordinärt spelsugen.
* * *
Vi tar oss alltså down south – till bbq-ribsens, soulmusikens, gudfruktans, juke jointarnas, honky tonk-svängets och Tennssee Williams vanligtvis ångande land – och upptäcker mycket snopna att det är ännu kallare här än i New York.
– Det var fint för bara nån dag sen. Ni har dålig tajming, säger Filip Forsberg.
Tell us about it.
Jag har aldrig upplevt något liknande i de här trakterna.
Är det lika i Memphis, fem timmars bilväg västerut? Hemma hos Elvis?
Skandal i så fall.
* * *
Den förste vi ser när vi klättrat ner från läktaren och kommit ner i den långa korridoren utanför de bägge omklädningsrummen är Ryan Getzlaf.
Då blir Youngblood nästan lika tagen som när Martin St. Louis smög förbi bakom ryggen på honom igår.
* * *
Apropå tajming:
Pekka Rinne gör comeback för Preds ikväll.
Det är tidigare än väntat.
– Ja, men jag vill få en mjukstart, så jag bestämde mig för att spela min första match mot Ducks, säger jätten som mycket väl skulle kunna kallas världens bäste målvakt med ett brett flin.
* * *
Han är en lätt disträ karaktär, Ekan Ekeliw.
Precis när vi gått igenom säkerhetskontrollen på LaGuardia kommer han på:
– Öh…jag har gjort bort mig. Min mobil ligger kvar på ditt vardagsrumsbord, tror jag.
En rookie på roadtrip…
Men det är bara bra, tycker jag.
Då kommer han inte stå och glo i displayen när legendarer som Tom Hanks promenerar förbi på en halvmeters avstånd.
* * *
Tröttnar Pekka Rinne på sitt dagjobb kan han förresten ta anställning som speaker i amerikanska reklambranschen.
Han har en stencoolt raspig basröst, ungefär som Sam Elliott – ni vet han som ”kommenterar” i ”Big Lebowski” – och skulle kunna sälja vilken pick up-truck som helst på tv.
* * *
Calle Järnkrok är inte direkt Erik Karlsson när han möter media.
Att brynäsare överhuvudtaget kan vara så försynta och lågmälda är förundrande.
De jag kände under min uppväxt var precis tvärtom, allihop – och särskilt du, Jonas Nilsson.
Men det var ju detsamma, det viktiga är att den skönlockige lille skridsko-konstnären anpassat sig så bra till den nya, mer defensiva roll coach Lavy gett honom – och i skuggan av kompisen från Åkerö upplever ett eget litet genombrott.
– Tja, säger han och ler lite blygt, helst skulle jag väl vilja vara med och göra mer offensivt. Men jag vill ju spela i den här ligan och då får man rätta sig efter vad de ger en för roller.
Helt riktigt.
Det är lika på tidningar kan jag avslöja.
Vi vill alla vara Simon Bank, men…
* * *
När Örby-Sinatra nu är här passar vi förstås på att spela in jubileumsavsnittet – nummer 50! – av vår NHL-podd och det är en sällsam upplevelse att plötsligt sitta mitt emot honom, i ett hotellrum, och babbla.
Vi blir nästan lite järnkrokskt blyga för varann.
Det går dock bra.
Tills teknikern från Älvsjöfälten ska försöka klippa avsnittet och sedan publicera det.
Då blir det haveri.
Som sagt:
En rookie på roadtrip…
* * *
Jag var senast här i början av oktober, när Preds begick säsongspremiär mot Stars, och som jag minns saken var det ingen särskild buzz kring Filip Forsberg då.
Men han har gjort viss impact sedan dess, om man säger så.
Bara häromdagen förutspådde lokaltidningen Tennessean att artisten från Åkerö kommer bli för Music City vad Derek Jeter varit för New York – och efter morgonvärmningen är det i första hand Rinne, Weber och honom lokal media vill tala med.
– Ja, den där, skrockar Järnkrok, hans säsong vill man ju inte ens prata om…
* * *
Kedjan Jacke Silfverberg och Rickard Rakell bildar med Andrew Cogliano har varit en av Anaheims bästa enheter – bland väldigt många, ska tilläggas – den här förnämliga säsongen, men själva är de inte hundraprocentigt nöjda.
– Vi måste börja göra mer mål. Vi skapar mycket hela tiden men har alldeles för svårt att få in pucken, säger Rakell, som bloggen får äran att träffa för första gången.
* * *
Fin vy, från hotellrumsfönstret, över det Bob Dylan kallade Nashville skyline.

Fast när han var här, för 46 år sedan, fanns inte futuristiska byggnaden i förgrunden.
Det är Bridgestone Arena det.
Alla arenor borde ligga så centralt – och jag borde alltid bo på hotell på samma avstånd.
* * *
Ekeliw, som suspekt nog när starka Brynäs-sympatier, tror sig också veta att Calle Järnkrok privat, i en trängre krets av polare, är en riktigt livlig skämtare.
Vad vi har här alltså en Eva Dahlgren med skridskor på fötterna.
* * *
Hotellet är ett helt vanligt mainstream-Renaissance, men på väggen ovanför skrivbordet hänger en bild av Johnny Cash.
Då vet man var man är.
* * *
Pekka Rinne och Sami Vatanen hälsar glatt och står sen länge och språkar i den där långa korridoren.
Det är alltid nåt särskilt fint med just finsk förbrödring.
* * *
Med mycket stor tillfredsställelse noterar jag att professor Hugosson efter en vecka in the land of the free börjat använda uttrycket ”ojvoj” på twitter.
* * *
Järnkrok har sina föräldrar i stan och umgicks med dem, så the Brynäs reunion fulländades inte riktigt igår kväll – men Silfverberg och Mattias Ekholm träffades i alla fall för middag och är väl Gavlerinken-nostalgi så det räcker.
– Jakob var en av mina bästa kompisar i Gävle men vi hinner inte ses så ofta så man får passa på, säger Ekholm.
Sen är det ju inte så svårt att få med sig gäster ut i just Nashville….
* * *
Det är kaoset kring Evander Kane i Winnipeg som får Hugosson att ta till de tunga tunga blogguttrycken.
Och jag förstår honom.
Den evige odågan (Kane, inte Hugosson…) har alltså en vådlig beef med Byfuglien – och sket därför att spela matchen mot Vancouver häromsistens.
Jag gissar att han inom en mycket snar framtid tillhör ett annat lag.
* * *
Just ja.
I taxin hem från Garden igår kväll vände sig chauffören plötsligt om och frågade:
– Vad är det för språk ni talar, du och din son?
Touché.
* * *
Nashvilles morgonvärmning är frivillig, men en sån som Filip från Åkerö är ute ändå.
Ja, han må ha blivit superstar – men är fortfarande för ung för att kunna ta sig samma friheter som Weber och Fisher såna gånger.
* * *
Ekholm kommer att sätta en på Andersen ikväll, det bara känner jag på mig.
* * *
Nu händer det.
Youngblood går verkligen och hämtar en kopp kaffe åt farsan.
Så nu kan seriefinalen i Tennessee börja.
Mycket nöje.