Biffen & The Kid in Music City, del 8

NASHVILLE – NY RANGERS 2-1 (Period 2)
* * *
OK, som ni önskade – Jonathan Youngblood Ekeliw tar över tangenterna och får gästspela i detta inlägg.
Raderna nedanför, i kursiv, är hans:

Mackenzie Skapski.
20-årig gröngöling som agerar backup-keeper för Rangers i Henrik Lundqvists frånvaro – och som jag  identifierar mig mest med i hela arenan.
När man stöter på honom i omklädningsrummet är han så glad och lyrisk att han inte tillnärmelsevis kan dölja hur coolt han tycker att det här med NHL är.
Ungefär som jag på pressläktaren.
När Cam Talbot – i onsdagens möte med Bruins – släppte in några lätta mål och folk instinktivt sneglade mot båset, kurade Mackenzie ihop sig, drog ner kepsen så långt som möjligt och såg helt livrädd ut.
Ungefär som jag när Bjurre frågade om jag ville skriva lite i bloggen…
Nåväl, här är några observationer:
* * *
Den här Derrick Brassard, alltså.
En ny personlig favorit.
I the wooooooooorld’s most famous arena i onsdags var han en av bara tre (!) spelare som dök upp på morgonens ”optional morning skate” inför matchen mot Bruins.
Iklädd t-shirt, shorts och susp.
Snubben stod och övade handledare från slottet och satte väl åtminstone 8/10 rätt i krysset. Och när det väl var dags för match på kvällen gjorde han förstås mål. Från slottet. Rätt i krysset.
Under uppvärmningen inför kvällens match var Brassard också den spelare som var kvar längst på isen – ja, till ismaskinen höll på att köra över honom faktiskt… – så jag förväntar mig minst en balja av nummer 16 i tredje perioden.
* * *
Som Bjurre redan varit inne på – mäktig jumbotron-hyllning till Kevin Klein under ett powerbreak i förstaperren.
Har väl knappast sett snubben som en ikon i Music City direkt, men han gjorde ändå över 400 matcher i Predators-tröjan och visste knappt om hur det kändes att spela i något annat lag fram till Rangers-trejden för ett år sedan.
Eller ja, han gjorde faktiskt en sejour i danska Herlev (!) under lockouten.
Hela arenan ställer sig upp och ger honom en stående ovation, spelarna i båda lagen klappar med klubborna mot isen och sargen – och Klein själv blir lika generad som jag när Ryan Getzlaf och Corey Perry trängde sig förbi oss murvlar i katakomberna häromdagen.
* * *
* * *
Zuuuuuuuuuuuuuuuuc.
Tystnad.
Zuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuc.
Tystnad.
Zuuuuuuc.
Tystnad.
Zuuuuuuuuuuuuuuuuuuc.
Byte.
Det är lätt att känna igen när en viss norrman är inne på isen. Även här i Nashville.
* * *
Bjurres fantastiska ”wennerholmare” när Rick Nash sätter 0–1.
– 33:e målet av Rick. Otroligt bra. Nu är det här verkligen Nash-ville, höhöhö…
* * *
Filip Forsberg, grym. Calle Järnkrok, imponerande vad han back-checkar och kämpar för laget även när det inte stämmer för honom rent spelmässigt. Mattias Ekholm, stabil backpjäs i par med Seth Jones (som är BETYDLIGT yngre än jag, bara en sån sak).
Men den ”spelare” som har imponerat på mig allra mest under de här dagarna i Nashville är…
Phil Housley, 50.
Den gamle backlegendaren är numera ass-coach för Preds och styr och ställer under träningarna.
Men han kan inte låta bli att delta själv ibland också, det lyser ju för fasiken spelglädje om honom som en hel, sprudlande Youngblood.
Och han skulle lätt kunna kliva in som QB i vilket powerplay som helst i NHL idag.
Hans 40-meters-backhand-flipp-mackor på morgonvärmningen i torsdags var bland det värsta (alltså bästa) jag sett på en hockeyis någonsin.
Stenhårda och klockrena. Gång efter gång.
* * *
BOOOM!
Vilket brutalt, galet, bisarrt 108-miles-per-hour-skott av Shea Weber.
Och plötsligt har Nashville vänt till 2–1 i slutminuten av mittperioden.
Några sekunder tidigare satte Roman Josi – backkollegan, en annan personlig favorit – kvitteringen med något som man då kallade en bomb också.
Men Webers skott… något helt annat, betydligt värre.
* * *
Nu ska jag skifta över till min huvudsakliga arbetsuppgift, trots allt:
Kaffehämtning.