Groundhog Day på Garden, del 2

NY RANGERS – FLORIDA 1-1 (Period 1)
* * *
Om det här är Groundhog-dagen jag får uppleva om och om igen till tidens ände är det väldigt synd om mig.
Det blir visserligen ett par mål – mer än man törs hoppas på när professor Hugosson är ute och åker! – men det är en hoplöst seg match en hopplöst seg kväll, utan nerv på isen och utan minsta antydan till stämning på läktarna.
Väckarklockan är ställd på 21.40
Då, ungefär, får vi gå hem igen.
* * *
– Amirante, skriker Gris-Olle grinigt när en ung, näpen liten kör framför nationalsången.
Ingen går säker här…
* * *
Professorn är ändå beundransvärt peppad mitt i tristessen.
– Titta, lite passningsspel ändå, säger han plötsligt och låter genuint glad.
* * *
Man kan ju tycka att Ronald McDonald – eller Ryan McDonagh, som han också är känd som – ska vara för rutinerad för att mitt under en en här match bli välgörenhetsaktivist och bara ge bort pucken.
Men vad vet jag.
* * *
Att Aaron Ekblad spelar så här stort och vuxet backspel redan vid arton års ålder är ungefär som att Bob Dylan skulle ha spelat in album som ”Highway 61 Revisited” och ”Blonde on Blonde” som 24-åring.
Vänta…han var visst bara 24 då.
Men just det.
* * *
Big Rick Nash är ju iskall när han, i numerärt underläge, kommer loss i karaktäristisk soloräd och viker in 30:e kassen för säsongen på Luongo.
Men periodens läckerhet är det ju Zuuuuke som står för när han gör en halv nyquistare och åker halva Formel 1-varvet genom zonen.
* * *
Har ni något att tillägga?
Det har inte jag.