The Real Oscar Night, del 5 – The End

NEW YORK RANGERS – CALGARY 1-0 (Slut)
* * *
Just som bloggen ska kliva fram och ställa några frågor om NHL-debuten tränger sig själve stealth-flygaren – GM Sather – förbi och tar Oscar i hand.
En handshake med chefen himself.
Inte dumt.
Men nu får den lycklige rookien snällt sätta sig i bilen och köra tillbaka till Hartford.
Rangers kan av lönetaksmatematiska skäl inte ha kvar honom här uppe, så back to AHL it is.
Lite flisigt.
Men han har ett minne för livet tillbaka upp längs I-95.
* * *
Jävligt bedrövligt om Sugar Kane är allvarligt skadad och tyvärr låter det så på rapporterna; han häll sig om axeln som man håller sig där när det är tjall på nyckelbenet.
Då berövas vi en av ligans verkliga attraktioner.
Enda ljusglimten:
Bäckis kan få fritt fram i poängligan…
* * *
Hagge säger att han är glad för Oscars skull, att den unge landsmannen förtjänade chansen och att han fått just ett minne för livet.
Men han konstaterar också att Lindberg förmodligen är den ende som kommer att komma ihåg den här matchen.
– Det är nog den tråkigaste match jag spelat sedan jag kom till ligan, säger Södertälje-geparden.
Skönt att höra, då var det inte bara jag som satt på läktaren och inbillade mig att det var rätt kväll att bli Håkan Serners Rönn.
* * *
Mattias från norsk avis står och pratar med Zuke efteråt och jag kan förstås inte låta bli att gå förbi och fråga om de talar om skidåkning.
Jag får mutter och mörka blickar till svar.
Underbart.
* * *
Nä, nu ska jag gå hem och se Kings mot Wings och sen sova några timmar och gå upp och åka till Washington.
Vi hörs från Verizon Center.
Blir en grym holmgång mellan Caps och Pens.