I stormens öga
Ha ha, det här var ju festligt.
Ni hann gissa på alla matcher – nio stycken allt som allt – UTOM den jag ska se.
Jag är alltså i Toronto och sitter på pressläktaren i Air Canada Center när Maple Leafs tar sig an San Jose Sharks.
”Vad fan gör du DÄR”, ryter ni då, ”alla andra matcher vi nämnde är ju intressantare”.
Det må så vara – men jag har andra ärenden i Big Smoke och tänkte att jag då lika gärna kunde passa på att gå hit.
Nånstans är det ändå lite spännande att få studera en pågående naturkatastrof på nära håll och Toronto Maple Leafs är ingenting annat än hockeyversionen av en kategori 5-orkan som fastnat mellan två högtryck och oavbrutet hamrar befolkningen med stormvindar på 350 kilometer i timmen, åtta meter höga flodvågor och biblisk nederbörd (eller snarare nederLAG…).
Så sätt på er sydvästen hemma i soffan och följ med bloggen på uppdrag i stormens öga…
* * *
Jag vet inte varför, men jag hade fått för mig att The Melkman skulle vara en barsk och svårintervjuad figur – kanske för att han sin ringa ålder till trots är tuff som en hel Hardy Nilsson på isen.
Men han – Melker Karlsson alltså – visar sig vara precis lika trevlig och lätt att ha att göra med som praktiskt taget alla andra svenska puckartister jag träffat under ett decennium på nordamerikansk mark.
Fast han skruvar lätt generat på sig när jag efter morgonvärmningen vill höra mer om hur det är att vara just The Melkman.
– He he…nja, det där namnet. Det är ju lite roligt, men det är mest media som håller på med det här. I laget kallas jag bara för…ja, typ Carly.
Carly?
Nä, som jag bestämt ser saken är det The Melkman jag nu ska få uppleva live för första gången – och jag ser mycket fram emot det.
* * *
Jag har faktiskt bara varit här, i ACC, en gång tidigare och det är ett tag sedan.
Men intrycken från då, när Sudden i februari 2009 för första gången återvände till de gamla jaktmarkerna med Vancouver Canucks, består.
Det är en förträfflig hall.
Stor och majestätisk, men ändå påfallande tajt – och trots att pressboxen är belägen på så hisnande latituder att man inte skulle protestera om man fick en fallskärm med sig upp känns det som att man kommer nära isen.
Så det är ju extra synd att de som söker sig hit får fiaskots orkanvindar blåsta rakt i ansiktet hela tiden…
* * *
The Melkman är inte ende skellefteåpojken som uppträder i den här showen.
Jocke Lindstöm och Tim Erixon tillhör ju numer Maples Leafs.
– Ja, vi var ute och åt middag ihop igår kväll, alla tre. Det är trevligt när man kan träffa gamla kompisar på det sättet, säger lill-X:et.
Den scenen måste värma i bröstkorgen hos alla sanna SAIK-fanatiker.
* * *
Katastrofmetaforerna i det här inlägget är verkligen inte tagna ur luften.
När hemmalaget skejtar under förmiddagen är det som att något mörkt och illavarslande hänger i själva luften – precis som när en monsterstorm är på väg in över gulfkusten i slutet av augusti.
Och att gå in i omklädningsrummet efteråt känns som att tränga sig på hos någon som har sorg. Phil Kessel, Dion Phaneuf och Nazem Kadri – de spelare som i högst utsträckning symboliserar den här säsongens monumentala misslyckande – sitter stumma och stirrar på oss med uppsynen hos kapitulerade som skulle se varje försök till kontakt som en djup förolämpning.
Helt följdenligt ger de journalister som alltjämt följer klubben samma intryck som krigskorrespondenter som bevakat samma oroshärd för länge.
– Vad finns mer att säga…vi väntar bara på att det ska vara över, suckar alla jag pratar med,
Att det kunnat bli så här.
Med de här oändliga resurserna, de här anorna, den här – trots allt – talangfulla spelartruppen.
Ah, vi behöver inte försöka oss på alltför djuplodande analyser,
Det är Toronto..
* * *
Hej, jag heter Biffen och jag jobbar åt Aftonbldet
Det står så på min ackrediteringsbricka.
Aftonbldet.
* * *
Faktum är dock att fansen fortfarande är…ja, fans.
De sätter på sig sina jerseys och går ut på stan redan under tidiga eftermiddagen och när matchen nu börjar kommer det i vanlig ordning vara mer eller mindre fullsatt
Jag antar att det säger något om hockeyns ställning i Big Smoke.
Eller så är alla som bor här fakirer
* * *
Det är inte precis mysigt samkväm inne hos Sharks heller.
The Melkman gör som sagt ett förträffligt intryck, men Big Joe och Little Joe och den mäktige Vlasic morrar och fräser och stönar ljudligt när den berömda Toronto-pressen närmar sig.
Dom som var såna trivseltorstens i 24/7-showen
Men sedan dess har de sjunkit djupare ner i träsket och Thornton haft offentlig beef med GM Wilson och då kan stämningen bli något ansträngd.
Ikväll är det dessutom korten på bordet.
Torskar de mot ett lag upptaget med att hantera decenniets storm är det definitivt kört.
* * *
Kvällens match är den i Ottawa, utan tvekan, och jag räknar med frekventa uppdateringar från er.
* * *
Vad är ett saknat ”a” på ackrediteringsbrickan när jag får en av de bästa platserna på hela pressläktaren, i höjd med rödlinjen.
Det har jag med all säkerhet bänkgrannen – gode vännen Chris Johnston – att tacka för.
Det – tacka honom – ska jag göra nu, innan stormen blåser upp igen.
