I stormens öga, del 2

TORONTO – SAN JOSE 0-1 (Period 1)
* * *
Eländet bara fortsätter för Leafs.
Dom står emot de första sex-sju minuterna.
Som ett rangligt hus i Gulfport i Mississippi innan en sommarorkan vevat upp vindstyrkan på allvar.
Men sen gör Sharks första målet och då rasar de åter ihop.
Dom är så bräckliga, så mentalt svaga, så i avsaknad av ett solitt fundament att luta sig mot, att minsta motgång får allting att braka samman.
Nu är inte Sharks så särskilt stabila de heller, det går att se att de inte riktigt vågar lita på att de kan hantera såna här övertag, och därför vittnar siffrorna ännu så länge inte om Katrina-förödelse.
Men hemmalaget kommer förlora igen.
Stort.
Det kan inte bli på något annat sätt.
* * *
Jag kan inte se några exempel ikväll, men enligt Youngblood Ekeliw har Leafs-fansen börjat gå hit i Sabres-jerseys – för att markera att de hoppas att Buffalo ska gå om i bottenracet och Leafs därmed få bättre slagläge på Connor McDavid i draften.
Det är nästan som att leksandsfans skulle dyka upp i Mora-tröjor i Tegera.
Brutalt.
* * *
The Melkman har ett utsökt läge mitt i slottet, men får inte riktigt fjång på avslutet.
Det kommer dock, förmodligen i mittperioden.
The Melkman levererar alltid.
* * *
Pre Game-showen, komplett med rena rama science fiction-projiceringar på isen, får diton på Garden i New York att lika uppladdningen inför ett drama i handbollskorpen halv elva en onsdagkväll i gymnastikhallen i Trångsund.
Men måste volymen i PA:t vara så öronbedövande att Lemmy i Motörhead skulle springa och gömma sig?
Herregud.
Men det kanske är för att buropen från läktarna inte ska höras…
* * *
Kvällen för sex år sedan, när Sudden kom hit med Canucks, hör till de mer egenartade jag varit med om.
Ni kanske minns:
Först buades han ut grundligt varje gång han rörde pucken, sedan rördes han till tårar av en stående ovation som aldrig ville ta slut – och därefter fortsatte de bua lika argsint igen.
Schizofreni upphöjd till underhållning.
* * *
Det verkar onekligen vara bra action i huvudstaden fyra timmars bilväg österut.
Man kanske skulle varit där ändå.
Men då hade jag ju fått nöja mig med Ottawas nattliv istället för Torontos…
* * *
Jag har Suddens fana, med foto och nummer tretton, precis framför mig här uppe i takåsarna och fan vet om inte tårarna rinner ner för de sollentunska kinderna ikväll också.
Han är ju fortfarande engagerad i den här klubben…
* * *
Den här Carrick i Toronto verkar inte vara någon vidare snäll kille.
* * *
Börje hänger där uppe han också, intill Sudden.
Men han gråter inte.
Han är bara förbannad över hur det ser ut.