Med Hawkeye till Philly

I den grå, regnsjuka och dimmiga morgonen tar sig en gammal biff till Penn Station, hoppar på ett tåg och åker söderut.
Det dunkla gryningsljuset skänker våtmarkerna i norra Jersey ett overklig skimmer, de gruvligt nergångna industrimiljöerna söder om Newark är som tagna direkt ur solkig tv-deckare från 70-talet – och på andra sidan gången bligar Alan Alda surt över en New York Times.
Jo, faktiskt.
Han sitter i samma vagn, på väg söderöver i svinottan även han, förmodligen till Washington.
Det är andra gången jag ser honom på Acela-tåget och jag tror därmed vi kan slå fast det:
Alda – ”Hawkeye i ”M.A.S.H”, senator Winnik i ”West Wing” och enastående Upper East Side-stereotyp i diverse Woody Allen-filmer – är en train man.
Och vem är inte det?
Tåg regerar – i synnerhet i grå gryning.
Han verkar dock inte gilla att bli igenkänd, för som sagt – han blänger surt tillbaka över tidningssidan när jag, som ett annat pojkbandsfan, sneglar lite för mycket från mitt säte.
Jag försöker därefter skärpa mig och fokuserar på skivrecensionerna i nya Rolling Stone, men det är inte så lätt.
Alda – 79 år nu, otroligt nog – är en gammal hjälte i min värld, en arketypisk new yorker vars stil och framtoning jag alltid älskat och under perioder försökt ta efter.
Redan efter en dryg timme måste vi dock skiljas åt, för då når vi 30th Street Station i Philadelphia och jag kliver av.
Lite sorgligt.
Det var, hans surmulna attityd till trots, fint att få dela morgonen med Alan Alda.
* * *
På 30th Street Station – som jag gillar enkom för att den inte heter Penn Station, som nästan alla andra stationer längs Amtrak-sträckan mellan Boston och Washington – i det likaledes regntunga Philly hittar jag snabbt en taxi och ber att få bli körd till Wells Fargo Center.
För förstås:
Det är därför jag är uppe i den arla morgonstunden en god damned lördag.
En matiné ska avgöras i det pampiga hockeytemplet på norra Broad Street.
I ena ringhörnan Philadelphia Flyers, i den andra Detroit Red Wings.
Matinéerna har som regel varit so-so den här säsongen, men jag får för mig att detta kan bli nåt.
* * *
Som ni säkert kommer ihåg är det bara några månader sedan Cameron Diaz var med på ett Acela-tåg från New York också – och hade den goda smaken att sätta precis intill bloggen.
Jag har tidigare sett även Kurt Russel i sällskap med partnern Goldie Hawns dotter Kate Hudson, Dana Bash från CNN och Newarks tidigare, omstridde borgmästare Cory Booker.
Så det är ett tips för eventuella stargazers i läsekretsen:
Åk Acela-tåget!
* * *
Man vänjer sig, det blir efter ett tag ett slags vardag också i att bevaka något så magiskt som NHL.
Men emellanåt hugger det till av välbehag och det drömlika, fantastiskt privilegierade i den nordamerikanska hockeybloggarens tillvaro framstår plötsligt som i blixtbelysning.
Som nu – en stilla lördagförmiddag i Philadelphia, när jag kommer så tidigt att jag länge sitter helt ensam i Wells Fargos lyxigt spa-artade pressbox och knattrar lustfyllt på laptoppen medan hallen långsamt gör sig redo för evenemang.
Den nyspolade isen gnistrar förtrollat i det skarpa strålkastarskenet, de väldiga läktarsektionerna framstår utan åskådare som klippblock i Grand Canyon och reklamen som blinkar för ingen alls på displayerna mellan sektionerna vaggar in mig i mjuk hypnos.
En förmiddag i mars kan inte vara bättre.
* * *
De bästa tåglåtarna någonsin, för att nu fortsätta på det – häpp! – spåret:
Elvis ”Mystery Train”, Gladys Knight & The Pips ”Midnight Train to Georgia”, Robbie Robertsons ”Between Trains”, The Clashs ”Train in Vain”, Tom Waits ”Downtown Train”, Glenn Millers ”Chattanooga Choo Choo” och Johnny Cashs ”Folsom Prison Blues”.
Eller har vi fler förslag?
* * *
Detroit Red Wings är i dagsläget ett mycket bättre hockeylag än Philadelphia Flyers, men det betyder verkligen inte att de kan garantera sina fans seger idag.
Get this:
Dom har inte vunnit en grundseriematch i den här staden på arton år.
Då – 25 januari 1997 – gjorde bland andra Steve Yzerman, Brendan Shanahan och Tomas Holmström varsitt mål, Mike Vernon stoppade 17 skott och slutsiffrorna skrevs till 1-4.
Sedan dess:
Idel torsk.
I nästan två decennier.
– We’re overdue, säger coach Babcock till Detroit Free Press.
Det kan man verkligen tycka.
Men såna där fenomen har ju en tendens fortsätta spöka, trots att lagen och tränarstaberna byts ut flera gånger om.
Underligt.
Men sant.
* * *
Det är en speciell dag på många sätt idag och här är det allra främsta skälet:
Varpu gör NHL-comeback i denna Wells Fargo-matiné.
Jovisst – den finländska lakritsdrottningen är tillbaka på rätt sida Atlanten och hon har nu hakat på den gruppresa professor Hugosson – lika frekvent USA-resesnär som brittiska lyxkryssaren Queen Elizabeth – arrangerar ner hit.
Det är över ett år sedan vi sågs sist, så ni för ju förstå:
Det ekar av imaginära trumvirvlar och fanfarer i det här blogginlägget.
* * *
Justin Abdelfucker gör ett eller ett par mål i första perioden.
Sedan slutar dom spela, så motståndarna tar över, vänder och vinner till sist komfortabelt.
Så har det sett ut i varje match Red Wings spelat på slutet och så kan det inte fortsätta, för plötsligt är swinging Bruins bara fem poäng efter i divisionen och den där tredjeplatsen som i flera månader sett ut att vara vikt åt rödvingarna kan mycket snabbt förvandlas till en simtur i wild card-träsket.
* * *
St Patrick’s Day infaller i formell mening först på tisdag, men Philly är – precis som Boston – ett förvuxet Dublin så här firar dom denna irländska sista april-variant så länge det bara går.
Det betyder att dagens begivenheter kommer ha en grön touch – och att det kommer krökas grundligt på Wells Fargo-läktarna.
För en gångs skull, liksom…
* * *
The Mule är fortfarande långt från spel, men han syntes till i The Joe häromdagen – och det berodde inte bara på att Octopus Al ställde till med årlig bbq-fest i gömmorna bakom zamboni-entrén samma eftermiddag.
– Han har fler och fler bra dagar och vi hoppas att han kan återkomma innan grundserien är över, hette det i utlåtande från klubben.
Det hoppas jag med
Jag tycker inte att det är riktigt på riktigt när inte The Mule är med.
* * *
Flyers-fansen är beundransvärda som fortsätter komma hit och ser till att det blir samma gapiga, störiga Philadelphia-stämning som vanligt varje match.
Det är inte som att coach Berube och hans lärlingar egentligen förtjänar det.
Säsongen kan i bästa fall beskrivas som medioker – och i sämsta som en fullständig flopp.
Men sportfansen i Philadelphia har alltid varit såna.
De är lojala och går vad fan som än händer.
Om inte annat får de ju chansen att visa sin djupa avsky för alla motståndare som kommer hit och vinner…
* * *
Jim Bedard, Detroits målvaktscoach, står vid kaffeautomaterna och dividerar med Chris Osgood och jag vet precis vad för hälsning som väntar när jag tränger mig fram.
Mycket riktigt:
– Hey…systembolaget, säger han.
Som alltid.
Det är lite underhållande.
* * *
Nä, Playoff Will.
Här tänker vi inte sluta prata skit om Zac Rinaldo.
Till och med de mest hängivna Flyers-fansen har ju tröttnat på att han bara ställer till md dumheter – och sen fäller korkade kommentarer efteråt.
Han är en lus i NHL:s fana.
* * *
Nu klev Varpu in på läktaren – och runt min dator dignar det plötsligt av finsk lakrits.
Matchen kan börja.