Åskan går i Pittsburgh

Nu, när åskan går över västra Pennsylvanias gröna kullar och åsar.
Nu, när en hård vind sliter i de gnisslande stålbroarna över passagen där de floderna Allegheny, Monogahela och Ohio möts
Nu, när luften tätnar av förväntan mellan de låga trälängorna i backarna i arbetarklasskvarteren som såg Andy Warhol växa upp.
Nu tar även Stanley Cup-serien mellan New York Rangers och Pittsburgh Penguins fyr och blir en väpnad konflikt.
Den må hittills ha känts betydligt beskedligare än de övriga sju slagen, men make no mistake – gossarna som går i clinch i grandiosa Consol Energy Center ikväll har samma slags känslor för varandra som de vi ser på de kanadensiska isarna, i Montreal och Ottawa och Vancouver och Calgary.
Som Patric Hörnqvist konstaterar efter dagens sammanbitna värmning i hemmahallen:
– När man står och väntar på tekning med samma kille tjugo gånger per kväll, match efter match, och han slashar en över vaderna…då börjar man tycka rätt illa om honom.
Ja, tänk dig själv den situationen på jobbet. Du har en svettig, flåsande konkurrent i ansiktet hela tiden. Han har, förmodligen, en otrevlig uppsyn. Han luktar illa. Han spottar och stönar. Han pratar skit hela tiden. Och plötsligt rappar han han dig över benen med en jävla träklubba när ingen ser.
Tredje kvällen skulle jag definitivt ompröva min syn på dödsstraff och gå Derek Dorsett on his ass.
Så yes.
Tredje gången gillt.
Nu, när åskan går, smäller det.
* * *
Carl Hagelin sitter efter förmiddagsdrillen i omklädningsrummets schysstaste hörn, med en vägg på ena sidan (”ja, suveränt, jag slipper ha svettiga killar på bägge sidor om mig’) och ser inte ut som att han förväntar sig att något utöver det vanliga ska hända just i den här matchen.
Men risken är ju ganska betydande att han blir grundligt utbuad av Consol efter krocken med local hero Crosby i förrgår.
– Det har jag inte ens tänkt på, säger han.
Så bra då, att det kommer en korpulent jävla bloggare och stör uppladdningen med dylika spekulationer…
– Men jag gjorde absolut inget fel där, fortsätter Carl Lewis-epigonen från Södertälje, jag var trött efter en och en halv minuts penalty kill och försökte bara ta mig till båset och vi krockade. Jag är en hederlig spelare och försöker aldrig skada någon.
Det vet motståndarna också, Bengan sa ju till exempel just så i lördags, och media med – utom enstaka skribenter i lokalpressen här som hävdar att det är skandalöst att man tydligen får blindsajda Sidney Crosby hur man vill utan att bli avstängd (say what?).
Men fansen i The Steel City är, misstänker jag, inte fullt lika förstående.
Inte när det kommer till Sid.
De känner förmodligen som Johnny Sack när Tony Soprano inte ville överlämna sin kusin, Tony Blundetto, efter mordet på Billy Leotardo, och Johnny utbrast:
– You either deliver that prick to my door, or I will rain a shitstorm down on you and your family like you have never fucking seen!
Håll i hatten, Carl.
* * *
Todd McLellan får alltså sparken.
Som om det var hans fel att hajarna till slut slutade simma.
Det är ju mannen som sparkar honom – GM Wilson – som måste bort om det någonsin ska bli ordning på San Jose-torpet.
Men good för McLellan ändå.
Han kommer vara en av de mest eftertraktade coacherna i hela ligan – och det finns ju vakanser på åtskilliga adresser. I Edmonton, Philadelphia, Toronto, Buffalo, New Jersey och kanske även i Boston och Pittsburgh – beroende på hur serien bloggen punktmarkerar utvecklar sig.
Mitt tips är dock att det grånande tränarsnillet snart har en deal med Ken Holland i Detroit.
McLellan var mäkta populär som assisterande coach i Hockeytown och jag tror att Holland faktiskt hellre ser honom än hyllade Mike Babcock i båset nästa säsong.
Dels lär Kenny varken vilja eller kunna matcha de löner såna som Maple Leafs och Flyers kommer erbjuda, dels borde han nu ha kommit fram till att det är bra om hans rödvingar får höra en ny röst.
Enter: McLellan.
Kom ihåg var ni läste det först…
* * *
Bengan Hörnqvist har platsen intill Evgeni Malkin i pingvinernas rymliga gemak och när jag står och pratar svenska med målgårdsmarodören från Sollentuna rycker den ryske superstjärnan till.
Sedan tittar han på mig, på min framsträckta I-phone, på Bengan och därefter ropar han skrattande:
– What? Really? Really? Swedish? Wow.
Ja, det är ju verkligen sensationellt…
* * *
Bob McKenzie berättade idag på twitter att han ofta får frågan om vilken som är den mest högljudda hall han varit i och svaret är Winnipeg, när Kanada och Ryssland spelade JVM-final 1999.
– Nothing else has been close, hette det.
Bob McKenzie har sett en och annan hockeymatch, för att uttrycka det stillsamt, så hans ord väger en del.
Kort sagt:
Det är serien mellan Rangers och Pens jag är satt att följa – vad nu än suringar som håller på andra lag tror och tycker – och jag klagar verkligen inte, men ikväll hade jag väldigt, väldigt gärna suttit i MTS Centre
* * *
Bengan svarar Malkin genom att klappa honom i ryggen.
– Da va, Geno, da va, säger han.
Det låter roligt och ryssen skrockar gott.
Men vad betyder det?
Da va?
Va då, heter det där jag kommer från.
* * *
De flesta spelare brukar försöka tona ner och släta över när det onda blodet kokat.
Därför var det uppfriskande att tala med Mikael Backlund efter fältslaget i Saddledome igår kväll och höra honom kommentera sin egen boarding på Hamhuis.
– Ja, sa han, känslorna svallade väl över där. Men Hamhuis hade inte precis uppfört sig prickfritt i matchen innan, så jag ville verkligen trycka dit honom.
Right on.
* * *
Här pratar båda lagen om att de ska försöka minimera utvisningarna framöver.
Men som Hagge Hagelin vet hjälper det inte alltid hur disciplinerat man än uppför sig. Ibland åker man ut för tripping fast man inte ens nuddat sin motståndare.
– Den situationen…ja, killen kom själv fram och sa att jag inte rörde honom och domarna förstod att de hade begått ett misstag. Sånt händer. Men de gångarna sitter man i utvisningsbåset och hoppas att hockeygudarna ska vara på ens sida, så det inte blir mål. Men det blev det ju i lördags. Det var lite jobbigt.
* * *
Jag flög hit redan igår kväll och ingen ska väl komma och påstå att downtown Pittsburgh en regnig söndagkväll i april får juicerna att flöda, men det var rent fantastiskt att få åka in från flygplatsen utan att fastna i den rent djävulska trafiken som hör vardagarna till – och bristen på action gjorde verkligen ingenting, för jag satt ändå bara på hotellrummet och tittade på hockey.
Taggen, huliganen i kommentatorsspåret som ständigt vill ha ut bloggen på dåligheter, rasar…
* * *
Ben Lovejoy blir snabbt en Pittsburgh-favorit i New Yorks medialäger, för det visar sig att han kan prata hockey i allmänhet, och den här serien i synnerhet, som ingen annan.
– Wow, säger en kollega, tänk om vi hade någon som ville prata så mycket detaljerna i spelet.
Bra, tänker jag, att veta vem jag ska gå till när jag behöver inside-utläggningar om Bengan Hörnqvist.
* * *
Scare för Rangers:
Keith Yandle är inte med på morgonvärmningen.
Sjuk, visar det sig – som en annan Braden Holtby.
Men enligt Badtofflan kommer han att spela.
Annars kanske Kevin Klein gör comeback en match tidigare än planerat.
Han är, för första gången sedan han fick armen avskjuten, med på exercis och ser då i alla fall i mina oskyldiga ögon ut att vara redo för rock ’n’ roll.
* * *
Det var en smula mindblowing att se Erik Karlsson igår.
I det mest spektakulära förvandlingsnumret sedan den där lilla killen blev Tom Hanks i ”Big” antog EK65 plötsligt skepnaden av Niklas Kronwall och började open ice-proppa Habs-stjärnor så det sjöng i isen.
Men det hjälpte inte.
Canadiens håller på att göra med Ottawa som de gjorde med Tampa ifjol.
Kan Sens komma tillbaka?
Nä.
I så fall framstår den historiska klättringen genom tabellen under vintern som vilken serielunkskvittering som i helst.
* * *
Men Badtofflan är ingen badtoffla idag.
Han – coach Vigneault – har faktiskt ansträngt sig och kommer till presskonferens i kostym.
Slutspel speciale.
* * *
Det räcker att se Consol-fasaden för att jag ska känna den lugubra smaken av RC Cola i gommen.
Så absurt att de inte serverar annan läskeblask – i alla fall inte backstage.
Men när jag nu satt mig tillrätta i det provisoriska pressrummet häller jag ändå i mig den tveksamma förfriskningen som om det var ädlaste konjak.
Det hör till, det är sen gammalt.
* * *
Medan Kevin Klen alltså är på väg tillbaka och troligen spelar på onsdag får Penguins av allt att döma klara sig utan Christian Erhoff även i fortsättningen.
– Hans rehabilitering har planat ut och han blir inte bättre, meddelar coach Johnston.
Så de kämpar vidare med backar oerfarna som enucker på djupet och det tänker Rangers försöka exploatera mer i de kommande matcherna.
– Ja, de har några backar som inte spelat så mycket i NHL och dem måste vi sätta hårdare press på och köra hårdare med, säger Hagge.
* * *
Jag kör Johnny Cash-upplägget ikväll.
Helt svart.
Fast med en gul-grå slips till.
– Du vet att det ser ut som att du håller på Penguins va, skrockar Pat Leonard.
Meh!
Stop commenting on Fashion, Pat.
Jag håller inte på nån och Pens har väl inget grått i sitt emblem.
Fast jag kanske gör klokast i att knyta av mig slipsen innan jag går in till Rangers för efter-matchen-intervjuer, i synnerhet om de ramlat ner i 1-2-hålet…
* * *
Och så här, när det börjar bli riktigt allvar, förändrar en sån som Bengan Hörnqvist rutinerna under en matchdag då?
Nope.
– Det blir kanske lite kortare tid, men jag gör precis som vanligt. Jag åker hem och käkar lunch och vilar och sen är det tillbaka hit på eftermiddagen, berättar han.
Jag som hade bespetsat mig på en beskrivning av japanske koncentrationsövningar på en hemlig anläggning utanför stan, men bloggare håller ju alltid på och löjlar sig med överdrivna fantasier.
* * *
När Paul Maurice till slut gav Adam Pardy chansen i slutspelsuppställningen gjorde han mål direkt och nu är den gamle backen given.
– Det krävs att han eldar upp mitt hus och skör sönder däcken på min bil för att jag ska peta honom, säger Jets-coachen.
Utsökt citat!
* * *
Henke?
Inne i sin bubbla, skulle jag säga efter ha försökt konversera med honom i morse.
Vänlig, men fåordig.
Fast det intrycket gav å andra sidan hela laget.
Värmningen var mycket samlad och business-artad, inte ens Zuke höll på och goofade.
– Det är viktigt med fokus nu. Vi måste visa mer av det här, sa normmannen efteråt och dunkade lite i vänster sida av bröstkorgen.
* * *
Det är lite tröttsam att NHL inte kan kan offentliggöra starttiderna för femte-, sjätte- och sjunde-matcherna.
Men det beror ju på att vi fortfarande inte vet vilka serier som fortsätter så länge – och NBC vill kunna välja och vraka tidiga helgmatcher.
The fuckers!
* * *
En lagkamrat citatmaskin Lovejoy hyllade med extra emfas i morse var Maxim LaPierre.
– Han är tre gånger bättre nu än i grundserien. Det rinner ju fradga ur käften på honom.
* * *
Frågar Hagge om det finns någon i Pittsburgh han tycker särskilt illa om.
– Ja.
Vem då?
– Det tänker jag inte berätta för dig.
Nähä.
* * *
Känslan av att nånting stort ska hända, att nåt som en hel stad väntat på länge nu briserar, att själva inandningsluften laddats med elektricitet, är lika påtaglig här som i New York.
Ja, det finns till och med nåt mer, en kittling som jag gissar springer ur det faktum att fansen i Pittsburgh för en gångs skulle håller på ett lag som ska ställa till med upset.
* * *
– Vi är road är road warriors och vann här tre slutspelsmatcher här ifjol. Så vi går in i de här bortamötena med stort självförtroende, fortsätter den sällsynt sammanbitne Zuke.
Sen slår han sig mot hjärtat igen.
Det kan vara nåt stort på gång från honom.
* * *
På lördag går Wladimir Klitschko upp i en länge emotsedd titelmatch på Garden.
Dagen innan spelas femte matchen i den här serien i samma arena och ja, jag vill att det innan dess hinner hända så mycket att jag kan bränna av oavbrutna referenser till det som ska hända ett dygn senare.
Som sagt:
Det här måste tända till nu.
Åskan går där ute – och det ska den göra på isen också.