Friday Night Lights

Clear eyes, full hearts, can’t lose…
Så lyder stridsropet i ”Friday Night Lights” – den bästa film, och sedermera tv-serie, som gjorts om stora fredagkvällar.
Och här har vi, sannerligen, en stor fredagkväll.
Rangers kan slå ut Pittsburgh Penguins.
På Madison Square Garden.
En buzzing afton när helgen precis börjat och the hard working new yorkers som det heter i en extatisk Springsteen-dänga hört the whistle blow, fått av sig the work clothes och är out in the street.
För hemmalaget är det en guldglänsande chans – inte bara att för en gångs skulle få ett snabbt slut på en tidig slutspelsserie och skaffa sig något så sällsynt som utrymme för lite vila och återhämtning inför nästa runda.
De kan vara med och skapa ett oförglömligt ögonblick.
En lokal klassiker.
En New York-fredag for the ages.
Penguins har å sin sida inget val.
Det är do or die i den kalla New York-kvällen för deras del.
Antigen vinner de – eller så tar sagan om säsongen 2014-2015 slut.
Men det är ett slags gyllene tillfälle det med.
Överlever man under sådana omständigheter vet man att man kan göra vad som helst och fortsättningen förvandlas till ett vackert löfte om guld vid regnbågens fot.
Så alla inblandade gör klokt i att plugga in ramsan coach Taylor fick Tim Riggins, Smash Williams, Matt Saracen och de andra ungbloden i Panthers från Dillon High att skråla inför de stora fredagkvällarna.
Det som ska finnas i den här sortens skarpa lägen ska finnas i blicken och i hjärtat.
Gör det det kan man inte förlora.
Så, pojkar:
Clear eyes, full hearts – can’t lose!
* * *
I kommentatorsspåret är isen nyspolad och blålinjerna ifyllda på nytt. Krutröken från den gångna nattens sammandrabbningar har vädrats ut och flisorna från sönderslagna klubbor sopats bort.
Ni är, självfallet, välkomna tillbaka för ny holmgång i natt och jag förväntar mig inget annat än hårda närkamper på nytt.
Men efter extrainsatt möte med bloggens domarkommitté har vi bestämt oss för en hårdare bedömningsnivå den här fredagskvällen.
Inga unsportsmanlike conducts är tillåtna, inte heller kastade handskar eller spearings i mellangärdet.
Överträdelser beivras omedelbart med matchstraff.
Här ska alla trivas – basta!
* * *
Själv har jag alltid sett just fredagkvällarna som veckans absoluta höjdpunkt.
Saturday Night må ha en annan, mer mytisk status – framförallt i det har landet – men redan som barn kunde jag ana de första fragmenten av söndagsångest redan när slutvinjetten började rulla efter lördagskvällarnas ”Macahan”-avsnitt.
Veckans tristaste dag var – och är – ju bara några timmar bort då.
På fredagarna, däremot, då var vardagslunken äntligen över, hela helgen låg outforskad och väntade och i godispåsen mamma slängde åt mig inne på pojkrummet fanns supergoda kokosprickar
Bortsett från att ingen längre slänger åt mig några godispåsar och att skillnaden mellan helg och vardag i det här yrket egentligen är rätt obefintlig känns det fortfarande likadant.
Fredagarna är bäst.
Antagligen är det därför jag är så osedvanligt uppspelt ikväll också.
Vid 47 är en match som den här just den här veckodagen lika upphetsande som det vid 12 var att samma veckodag sätta tänderna i en kokosprick strax innan ”Baretta”.
* * *
Äh, det blir såklart som vanligt i spåret.
Jag tyckte bara det var kul att fantisera om att bloggen så här i känslosvallande slutspelstider hade en domarkommitté.
* * *
– Det här, säger Bengan efter att ha pluggat powerplay med Crosby och Malkin på morgonvärmningen, är i alla fall den största matchen jag spelat sedan jag kom till NHL.
Och han tycker bara det är kul.
– Ja, det är för att vara med om såna här kvällar man håller på.
Att insatserna är så höga som insatser överhuvudtaget kan bli, och konsekvenserna av en förlust så obönhörliga, skrämmer inte.
– Man vet ju vad som gäller och vi vill verkligen inte att det här ska vara sista matchen vi spelar tillsammans. Men det går inte att åka omkring och tänka på det. Vi måste slappa av, ha roligt och njuta av ögonblicket. Annars går det inte.
Kloka ord från Rotebro-hållet.
* * *
Pete Chiarelli, Bostons sparkade GM, behövde inte vara utan jobb länge.
Han blir alltså ny chef för hockeyverksamheten i Edmonton – på samma sätt som Shanny är det i Toronto.Och samtidigt ny GM.
På något sätt känns det som att hela situationen kring once-in-a-generation talangen Oilers kommer att plocka vid draften plötsligt ljusnade.
* * *
Jag sitter efter Rangers morgonoperationer på Quickies plats och pratar med Hagge från Nykvarn och ovanför den platsen sitter det ju en skylt uppspikad på vilket det står ”Fast”.
När jag är klar kommer en gammal bekant från Vancouver Sun fram och säger att han tänkte ta en bild på scenen och rikta en pil från den skylten rakt ner.
– Cause I’m thinking…not so much, perhaps.
Ha ha, nej, inte precis.
För mycket kokosprickar genom åren.
* * *
Rent klimatmässigt borde de som kallar sig pingviner trivas bra i New York idag.
Plötsligt har Kung Bore gjort comeback, som Kings mot Sharks i slutspelet ifjol, och tvingat ner kvicksilvret mot fryspunkten igen.
Och här som det precis hade börjat bli läge att tjejlyssna på Jonathan Richmans ”Springtime in New York”.
* * *
Fan ta den skithög som ringde in ett bombhot mot Frihetsgudinnan tidigare idag.
Inte nog med att det såklart är ett allvarligt och smaklöst brott i sig.
Hotet fick fart på våra redaktörer hemma i Stockholm också, så de ringde mig, varpå jag kom upp i varv – och sedan var koncentrationen i introkomponerandet bruten
Hittar de den skyldige ställer jag lätt upp som vittne.
* * *
Glamorösa NHL-proffs eller inte, människor är som dom är alldeles oavsett.
Medan bloggen står och väntar på en Rotebro-Bengan efter det som kan vara Penguins sista skate för säsongen kommer Nick Spaling trampande genom omklädningskabyssen, får syn på Maxim LaPierre och börjar fånsjunga en hemmagjord spontan-låt om kompisen.
– Maxime, Maxime, Maximeeee Oooooh, here sits Maxime, he’s a nice guy.
Som jag när jag träffar Eken och är på den sortens humör.
Lite avväpnande är det.
* * *
Ingen Kevin Klein i Rangers laguppställning ikväll heller.
Han har fortfarande ont i armen.
Antar vi.
Han vägrar prata med media efter de träningar han genomför med reserverna.
Klein declines to comment, helt enkelt.
* * *
Jag står nere vid sargen på kortsidan och blänger när Penguins nöter playoff.
Crosby, Malkin, Kunitz, Paul Martin och Bengan deltar och det är en lätt sinnesvidgande upplevelse att se på så nära håll.
Överhuvudtaget blir den ohyggliga snabbheten, den kirurgiska precisionen och den skrämmande kraftfullheten hos spelarna riktigt tydlig och verklig först på det avståndet.
Men nu handlar det dessutom om två av världens absolut bästa hockeyspelare som övar ihop med sina viktigaste sidekicks inför ett av karriärens 20-30 viktigaste framträanden.
Det är som att vara med när Yo Yo Ma stämmer cellon inför en konsert på Paris konserthus, när Placido Domingo sjunger upp innan en premiär på The Met eller när Thomas Keller väljer ut råvaror till kvällens middag.
Man blir stum.
* * *
Rangers har ingen riktig morgonvärmning idag, det är bara reserverna och Klein som är ute och lattjar med Talbot.
Sen kommer Hagge och några lagkamrater in i omklädningsrummet i underställ och svarar på mediafrågor.
Nykvarn-sonen förefaller samlad, men avspänd. Som alltid. Han är ständigt peppad och positiv – och får ibland hjälpa upp humöret på sina fellow blueshirts också.
– Ja, vi behöver ju inte nämna några namn, men ibland är det en och annan som blir lite väl down på sig själv och då kan det hända att jag försöker säga några uppmuntrande ord.
Hagge är New York Rangers Eken, helt enkelt.
* * *
Jag blir avis där vid sargen under Pens PP-träning också.
När spelarna får upp farten på grillorna och skjuter iväg över hela isen ser det ut som att de upplever den ultimata…ja, frihetskänslan.
Jag vill också.
Men det var det där med koksprickarna.
* * *
I Prudential Center på andra sidan Hudson-floden spelas det som bekant ingen hockey den här våren.
Men action kan jag meddela att det är ändå.
Idag var min kompis Maja från Ornäs utanför Borlänge där och och fick sin officiella examen från Berkeley vid en högtidlig ceremoni.
Jag kunde tyvärr inte vara med – skyll på Henke, om han inte spelat så bra hade jag varit ledig! – men skickar en grattishälsning till henne och stolta föräldrar och syskon på det här sättet istället.
* * *
Bengan Hörnqvist lovar inte att göra hat trick ikväll, absolut inte, men han såg vad gamle kompisen – eller snarare lärjungen – Flipper Forsberg ställde till med i Nashville igår och säger:
– Det kanske kan vara dags för en annan svensk att göra hat trick ikväll också.
Väl valt tillfälle i så fall.
* * *
Vad säger du, Julia?
Stänger Habs serien hemma i Katedralen i natt?
Jag misstänker det – men tror du behöver ha sopkvast och dammvippa inom räckhåll.
Det kommer bli tajt och hårt och spännande.
* * *
Jag vet inte om det framgår genom tv-rutor, med i verkligheten, på nån meters avstånd, ger jacket på näsan – den väl tilltagna – backveteranen Ron Scuderi en klart blodisande framtoning.
* * *
Badtofflan har inte badtofflor på presskonferensen – men väl shorts.
Jag önskar jag hade lite mer Leffe Boork i mig, då hade jag tagit mikrofonen och frågat om han tycker det är ett värdigt sätt att representera sin klubb på inför säsongens största match.
På med brallorna, Alain!
* * *
Bengan är, som jag, rätt övertygad om att Pens hade vunnit matchen i onsdags om de bara fått mer utdelning under sitt kraftiga övertag i första perioden.
– Istället fick de göra ett jäkla skitmål i andra. Men så är det ofta i slutspel, konstiga studsar avgör. I längden brukar det dock jämna ut sig. Så för oss handlar det nu bara om att komma ut likadant en gång till, konstaterar han.
* * *
Kvällens slips, med svart och grått i diskreta mönster, kan vara en all time high för Papa Biff.
Den matchar mot svart skjorta och grå kavaj som Kenny Albert och Joe Micheletti matchar varandra i kommentatorshytten.
* * *
Lyssnar man på sången i Rangers-lägret är frågan dock om det bara var Penguins som startade bra i senaste Consol-duellen – eller om matchbilden i första hand formades av att motståndet sög.
– Vi var usla. Det kommer vi inte vara igen, säger Ryan McDonagh.
Sanningen lär röjas ikväll.
* * *
Bob Hartley om livet som Flame i Calgary:
– Om man åker för att tanka för man spurta till pumpen, för fansen vill fylla på bensinen åt en.
Så är det för Brage-spelarna i Borlänge också.
Eller borde vara.
* * *
En annan dimension i den här uppgörelsen är att rollerna var de ombytta för ett år sedan.
Då reste Rangers till Pittsburgh för att spela Game 5 i 1-3-underläge.
Sen minns alla vad som hände.
– Ja, vi vet precis hur de känner och hur de kommer att spela. Och vi vet vad som kan inträffa om de får vinna en match. Därför ska vi verkligen göra allt för att matcha deras desperation och vinna, säger Hagge.
Jo, det är bara det att den där desperationen inte går att imitera eller krama fram på beställning.
Den finns där – eller så finns den inte där.
Fråga Penguins.
De sa samma saker ifjol och det gick i alla fall inte…
* * *
I Garden-PA:t strax innan publiken släpps in:
The Cures ”Friday, I’m In Love”.
Klockrent.
Det är kvällens självklara ledmotiv.
* * *
Vaktmästar-Frank har vridit ner temperaturen på Garden mot kriminella nivåer i afton.
Snälla publik, kom hit och värm upp hallhelvetet.
Annars får Henke bryta Wassberg-tappar ur slutspelsskägget under värmningen.
* * *
Okej, Friday I’m In Love.
Ge oss en kokosprick till match, snälla blåskjortor och pingviner.
Ni vet vad som gäller denna stora, stora kväll.
Clear eyes.
Full harts.
Can’t lose.