I afton dans, del 2

NY RANGERS – OTTAWA 0-0 (Period 1)
* * *
Har ni hört en hel arena som håller andan?
Det är vad som händer när Mika landar på Henke vid Ottawas bortdömda mål och den blågula målvaktsstjärnan ligger kvar på isen och vrider i sig i smärtor – och jag kan meddela att det blir väldigt tyst.
Fuck, där är det otäckt ett tag…
Men ta i både trä och järn – han verkar okej.
* * *
Annars:
Senators börjar, precis som mot Penguins, väldigt spakt och är under siege första tio.
Sedan får de ett PP och efter den skvensen hostar de upp sig rätt bra.
Men det krävs mer om de ska hålla slutspelslågan vid liv.
* * *
Kapten McDonagh är tydligen inte vidskeplig av sig – han tar glatt i President’s Trophy.
Modigt.
Eller så har han lärt sig av Sidney Crosby.
2008 vägrade Sid ta i Prince of Wales-trofén efter segern i konferensfinalen – och så fick Pens stryk i The Main Event.
Året därpå greppade han tag i pjäsen som den rymde den eviga ungdomens källa – och då vann dom.
Man får prova sig fram i livet…
* * *
Rangers har plockat upp Ryan Bourque och Chris Summers i Nashs och Zuccas frånvaro.
Även om han nu är center tycker jag gott dom kunnat arrangera en ny Oscar Night och tagit hit Lindberg igen.
Han förtjänar fler chanser.
* * *
Sens håller sig nogsamt undan medan deras motståndare håller President’s Trophy-ceremoni.
Inte så konstigt kanske.
* * *
– We want the cup, skanderar Garden.
Alltid en mäktig ramsa, men som min 104-åriga mormor brukade säga:
– Önska i den ena handen och skit i den andra och se sen vilken du får mest.
Kort sagt:
Man får ingenting här i livet.
Man måste jobba för det.
Även som som åskådare i en hockeyhall, mind you.
* * *
Hagge ger syn för sägen och är het som ett majskorn som håller på att bli popcorn i matchinledningen.
Han lovade ju i morse att han skulle gå för fullt
* * *
Annars säger Garden inte så särskilt mycket.
Det märks verkligen att inget alls står på spel för Rangers.
Lite tråkigt när det ändå är så viktigt.
* * *
Mäktig syn på läktaren:
Ray Bourque är här och spanar in sonen Ryan.
* * *
Nu är den enda frågan om Henke fortsätter i andra.
Jag hoppas det, för det betyder att det bara gjorde ont när 96 kilo Zibanejad ramlade över honom – inte att nånting gått sönder och tänker svullna och så.