Lord Stanleys tid är här

Det är nästan så jag som en annan hammarbyare vill utbrista i gamla Kenta-dängor.
För jag har verkligen väntat så länge på just denna dag.
Sedan fjortonde juni förra året, åtminstone.
Då stod jag, strax efter lunch, i lobbyn på JW Marriott i downton Los Angeles och suckade djupt. Stanley Cup-finalen mellan Kings och Rangers hade avgjorts kvällen innan, vänner och kollegor spreds i rask takt för vinden och allt var tomt och vemodigt.
Framförallt bet den här tanken i själen:
Det dröjer så fruktansvärt länge innan det blir slutspel igen. Nästa års playoff är sanslöst avlägset. Jag kommer inte få känna den euforiska high som blivit vårarnas särskilda klimax förrän vi sett en hel sommar, en hel höst och en hel vinter.
Men här är vi nu – nästan exakt tio månader senare. Sommaren har passerat, hösten har passerat och vintern har passerat.
Längtan är över.
Och det känns precis som det ska.
Det sjuder av upprymdhet i bröstkorgen.
Det kittlar i solar plexus.
Det buzzar i hela skallen.
Åh, Stanley Cup Playoffs 2015.
Jag har väntat så länge på just denna dag.
* * *
Det börjar, för bloggens del, traditionsenligt i korresoffan.
Ja, det har förstås sin oöverträffade tjusning att vara på plats, live, i en hall där det spelas playoff-hockey och en yngre upplaga av den här just nu lätt överkokta biffen hade säkerligen störtat ner till Washington ikväll bara för att.
Men erfarenheten har lärt mig att det finns en poäng i att ta det lite piano ut ur startblocken.
Ser man en live-match direkt första kvällen, och hugger en till redan kvällen därpå, bränner man inte bara mycket krut och blir trött som en Phil Kessel på höstens första training camp-pass.
Man missar övriga matcher som spelas och kommer inte in i första rundan på rätt sätt.
Det gör man från korresoffan.
Så här sitter jag, med färskt snus på bordet och nybryggt kaffe i kannan och putsad dator i famnen och sprittande lyckorus i hjärtat.
* * *
Sånt vi – eller åtminstone inte jag – tänkt på att vi får se nu:
Stanley Cup-loggan på isen.
Skäggen som växer sig långa och yviga och väldiga.
Riktig övertid – som kan på i flera perioder.
De vita handdukarna.
”We Want The Cup”-ramsorna
Och spelet i sig, goddammit:
Hårdare, tajtare, snabbare, elakare, präglat av hundraprocentig satsning i varje skär.
Det är som att vara på fest hos en någon med resurser som plötsligt föser undan de alldagliga cognac-sorterna och ställer fram en flaska Delamain de Voyage på bordet.
* * *
Blir under dagens skjutsad till Rangers träningsanläggning i Tarrytown och gissa vem som kör?
Eken.
Det är första gången.
Vi har tusentals gemensamma hyrbilsmil under bältet – mellan Pittsburgh och Detroit 08 och 09, över kontinenten i somras, fram och tillbaka till Raleigh på All Star-match etc etc – men min sidekick från Sätra i den dubiösa staden Gävle har inte suttit vid ratten under en enda av dem.
Nu blir det bara så och det visar sig att The Royal Oak är en utmärkt bilförare.
Lite tung med foten på gasen, men jag sa ju att han är från Gävle.
Annars:
Smooth, följsamt, säkert, lagom aggressivt.
My man Eken.
* * *
Frågan är vilka matcher som förtjänar ens huvudsakliga koncentration här i porten till himmelriket.
Det kan, som bekant, bli lite uppfuckat med för ivrigt zappande.
Men jag tror jag i alla fall ska försöka tvinga mig att fokusera på matchen i Bell Centre.
Det är ändå just Bell Centre – hockeyns St. Peterskyrka.
Och där lirar laget som det är allra mest feber kring när starten går.
Ottawa Senators.
Det börjar nästan kännas som när allt märkligt hände New York Rangers ifjol.
De fullbordade det där miraklet i sista omgången. Sedan gick assisterande coachen Mark Reed bort och självfallet är det ingen som inte hellre sett att han tillfrisknat och levt vidare, men nu har de fått enorm extra-motivation och spelar för honom – liksom för svårt cancersjuke general managern Bryan Murray.
Underlig divine Intervention, liknar det.
* * *
Eken hämnas dock för åratal av Dylan-, Aretha Franklin- och My Morning Jacket-tortyr genom att plugga mainstream-hip hop hela vägen fram och tillbaka.
Men det får man ha överseende med.
Gävle, sa vi inte så?
* * *
Fast jag vet inte, det har blivit lite konstigt med uppfattningarna kring serien mellan Habs och Sens.
Så många tror att Ottawa ska skrälla att det nästan är en skräll om de inte skräller.
Come on, får jag lov att säga åt mig själv.
Canadiens vann divisionen, har Carey Price i målet och lärde vi oss något ifjol var det väl att PK Subban är en playoff-artist av ädlaste märke.
Dom är fortfarande favoriter.
* * *
När kanadensiska CBC i går hade Stanley Cup-special tippade panelen de här finalligan.
Nick Kypreos: NY Rangers – Winnipeg Jets (!).
Elliotte Friedman: NY Rangers – Chicago Blackhawks.
Damien Cox: Tampa Bay Lightning – Minnesota Wild.
Doug MacLean: Tampa Bay Lightning – Chicago Blackhawks.
David Miller: NY Rangers – Chicago Blackhawks.
So there you go.
* * *
När Pär Mårts, Peter Popovic och Rikard Grönborg var här förra månaden vill jag minnas att de sa att man inte får plats i VM-truppen bara för att man spelar i NHL.
Men, öh, tillåt mig klia mig i hjässan:
Det är väl i praktiken ingen NHL-svensk som inte ska spela slutspel som inte blivit erbjuden en resa till Prag?
Men inte mig emot, jag är av åsikten att de bästa spelar här och innebär förstärkningar, allihop.
* * *
Om Rangers träning ska vi inte orda så mycket, till det laget återkommer vi imorrn, men Carl Hagelin sa något intressant.
– Man får färre målchanser i slutspelsmatcher. Men de man får är i allmänhet klarare än unde grundserien. Alla spelar så bra nu så om det blir en målchans har oftast något grovt misstag begåtts och plötsligt är man ren.
Sällsamt.
* * *
Bruins sparkar GM Chiarelli.
Så kan det gå.
En Stanley Cup-titel och ytterligare final…jo, men här kommer man ingenstans på gamla meriter.
Vad, undrar ju jag, tycker Lillbjörn och Storbjörn?
* * *
Nej, självfallet – jag kommer inte kunna hålla mig från att zappa över till matchen mellan Capitals och Islanders när tillfälle ges.
Det blir oerhört intressant att se hur det mötet artar sig och vad som händer i denna första match.
* * *
Vilket grymt tryck i kommentatorsspåret – redan innan vi börjat.
* * *
Och sedan fortsätter det med Nashville-Chicago och Vancouver-Calgary.
Heliga guds mamma, det är fantastiska dueller det med.
* * *
Ingen Hamonic i Islanders och ingen Pacioretty i Montreal.
De kommer båda lämna betydande hål efter sig.
* * *
Okej, mina vänner.
Lord Stanleys tid har börjat.
Det är det här som är livet.