Allt eller inget, del 3

CHICAGO – ANAHEIM 3-1 (Period 2)
* * *
Jaha, vad gör ni på lördag kväll då?
Min plan är i alla fall klar:
Jag sitter just här, i just den här korresoffan, och ser en Game 7-klassiker mellan Anaheim Ducks och Chicago Blackhawks.
För ojvoj.
Hawks grillar anka i United Center nu.
Det är som att tredjeperioden i Honda Center i måndags, när Toews plötsligt bara tog över, fortsätter här.
* * *
Fast så sent som i Game 4 i United Center gjorde ju Anaheim tre mål på 37 sekunder, så det finns säkert Hawks-fans som får hjärtstillestånd när Maroon spräcker Crawfords nolla.
Det känns dock som att det är ett annat Chicago på isen ikväll, ett som bara bestämt sig för att säsongen ska fortsätta och inte bjuder på fler kollapser av den sorten
* * *
Om det var Toews som tog över showen i förrgår är det Duncan Keith som leder stormningen över slagfältet i natt.
Han har assist på alla målen och spelar som en gud.
Vilket är helt absurt.
Vid det här laget borde han ligga med dropp och bara flämta.
Han har inte bara spelat överlägset mest av alla, Ducks har ju medvetet gått in för att nöta ner honom med en evig störtskur av blytunga tacklingar.
Men vad händer?
Den makalösa backen har mer energi än någonsin i Game 6…
* * *
Dansken är okej.
Utan den akrobatiska benparaden på slutet hade det verkligen varit över nu.
* * *
Nu går det ju tydligen bra, men när Seabrook får en armbåge i nian och blir liggande en stund går det inte låta bli att tänka tanken:
Vad händer om någon av The Big Four blir skadade?
Då är Hawks truly smoked, förmodligen.
* * *
Rangers kan nu följa på med hur många reserver de vill, inklusive Oscar Lindberg, för Hartford Wolfpack blev ikväll svepta av Manchester Monarchs – Los Angeles Kings farmarlag – i AHL-slutspelet.
* * *
Det är inte många som vinner en sprint mot Hampus Lindholm, men Saad har raketmotorn påslagen och tar honom vid det – mycket riktigt – viktiga 1-0-målet.
* * *
Risotton kom först nu.
Men den som väntar…ni vet.