Bolts Nation samlad för strid, del 6 – The End

TAMPA – NY RANGERS 6-5 (Slut, första övertidsperioden)
* * *
Jag har just skickat de sista texterna till redaktör Persson hemma i Stockholm och ska rafsa ihop mina pinaler i det provisoriska pressrummet – beläget i en av katakomberna under Amalies norra läktarvalv.
Då kommer en kostymklädd Strålle Strålman trampande, med matlåda i hand och långe papa Boyle vid sin sida, i korridoren framför mig.
Han är rufsig i håret och skrattar åt något papa Boyle säger.
Sedan försvinner de ut till spelarparkeringen, sätter sig i sina bilar och kör hem till respektive familj i ståtliga kåkar vid havet.
Se där en liten ögonblicksbild från livet i Stanley Cup-världen.
* * *
Ett par timmar tidigare satt samme Strålle inne i omklädningsrummet och pratade om Triplet-kedjan.
Det är inte alldeles lätt att få hockeyspelare att ta till kraftfulla uttryck, men när Johnson, Palat och Kucherov kommer på tal låter backstjärnan från Tibro som en rockkritiker.
– De gånger de börjar hitta varandra….det är magi, säger han.
* * *
Nu är den på väg:
Slutspelsförkylningen.
Den är oundviklig när man aldrig sover, alltid stressar och går in och ut i kalla ishallar mitt i sommaren.
Men det är bara att gå till Champions, sänka en bourbon och bita ihop.
* * *
Henke?
Mycket tystlåten.
– Det är tuffa matcher, men jag måste försöka vara jämnare, suckar han när jag får en egen liten pratstund efter den nordamerikanska mediaattacken.
Så är det nog, ja.
Men Talbot kan ni glömma.
Vigneault vet vad det finns för potential hos förstemålisen, i synnerhet när det börjar blåsa snålt, kommer matcha Lundqvist tills korna går hem.
* * *
Nu väntar en snabb vända på Champions.
Sen ska jag förbanne mig sova.
Och imorrn är jag off, det blir ingen blogg från matchen i United Center, det finns inget bränsle kvar för det.
Men vi kanske hörs ändå, på något sätt….