Brinnande hockeyögon i DC

Det är ännu en spektakulär sommardag i nationens huvudstad och de lokala hockeystjärnornas ögon lyser i det gnistrande solskenet.
Av hopp.
Av tro.
Av spirande insikt om att det här faktiskt kan vara året när det händer…
Jag möter visserligen inte de brinnande blickarna live, för Capitals envisas fortfarande med att hålla alla ispass på det där varuhustaket i Arlington och igår krockade träningen med Rangers dito i Verizon Center och dagens morning skate ägde rum, ehum, för tidigt.
Men det räcker att följa tv-sändningarna från omklädningsrummet i Kettler Iceplex för att upptäcka att det finns något som aldrig tidigare skådats i de där välbekanta ögonen.
Hos Bäckis, hos Mojo, hos John Carlson och Joel Ward och Mike Green och Brooks Laich och, förstås, The Great Eight Ovie.
De har alla varit i Washington länge, men aldrig lyckats ta sig förbi andra Stanley Cup-omgången – istället har de gång på gång fått uppleva hur dröm efter dröm krossats när kollektivet vikit ner sig i avgörande lägen.
Efter segern i måndags tycks de dock som att ett nytt slags självförtroende fått fäste i de härdade pojkarnas bultande hjärtan och börjat reflekteras i det som kallas själens spegel.
Det är som att de slutligen förstått, på allvar, att de i år har en tyngd, en hårdhet och – samtidigt – ett moget lugn som gör det exceptionellt svårt för den kvickfotade motståndaren från världsmetropolen 36 mil norröver.
Om de lyckas omsätta den vetskapen och den tron i ytterligare en stor insats i afton, vinner även Game 4 och skaffar sig blytungt 3-1-överläge i serien, då kan det här bli ett definierande ögonblick i huvudstadens moderna idrottshistoria.
Det kan, kort sagt, vara kvällen när Washington Capitals efter näranog ett decennium sliter sig loss ur loser-mentalitetens bojor och blir ett riktigt slutspelslag.
Ögonen indikerar att det är dags.
Ögonen lyser…
* * *
Det blev fiasko med mina sportbarsplaner igår kväll.
Det råkar nämligen vara så att Washington Wizards, stans NBA-lag, också är mitt uppe i ett slutspelsdrama, mot Atlanta Hawks, så på de vattenhål där jag hade bespetsat mig att avnjuta Blackhawks och Wild och Ducks och Flames gick det inte att se något annat än bakset.
Så det blev en helt vanlig middag på downtown-schabraket The Hamilton, som bloggen varmt rekommenderar den som kommer till DC och vill uppleva uppdaterad old school-stämning.
Sen joinade jag upp med New York-murvlarna på en uteservering i Georgetown.
Där var det rätt livat, hockey förutan.
Jag hade dock hela tiden känslan att någon svensk i de två pågående matcherna skulle ställa till med något uppseendeväckande, så jag höll mig på den så kallade matten, för ledig eller inte – såna gånger måste ju citat roddas hem.
Och mycket riktigt:
Mikael Backlund!
Det var bara att harkla sig och åka hem och jobba lite.
* * *
Det syns saker i Rangers-spelarnas blickar också.
Men det är mer återhållen vrede än tro, mer jävlaranamma än hopp och mer desperation än inspiration
De vet ju.
Den här grandiosa President’s Trophy-säsongen får inte vara över redan nu.
– Det är årets viktigaste match vi ska spela nu, sa Henke Lundqvist matter-of-factly efter träningen igår.
Jo.
Ny torsk och de kan slå på flyglarmet över Manhattan, så prekärt börjar läget i så fall bli.
Men det vill till att de hittar ett svar på Capitals defensiv, massivt som skrovet på en isbrytare i Bottenhavet, och börjar göra mål.
Och det förefaller sanningen lättare sagt än gjort.
Jag tycker känslan när de stångar på och försöker men hela tiden fastnar i en veritabel gyttja av Capitals-spelare är samma som när man försöker vrida de sista dropparna vatten ur ett par nytvättade jeans.
Det går fruktansvärt trögt och värker i handlederna men det ska gå att få ut en droppe till. Och sen en till. Och en till…
Vidrigt jobb.
Men det måste göras.
Och det måste lyckas.
* * *
Men alltså, vad är dealen med alla blågula matchhjältar?
Nu har Rakell, Bäckis, Hagge och Mickis alla prickat in sudden-puckar – och Jacke Silfverberg avgjort med bara sekunder kvar av ordinarie matchtid.
Det är definitivt rekord under mina tio slutspel på plats.
The killer Swedes, liksom.
* * *
Personligen tror jag att hålet den lille norrmannen lämnat efter sig i Rangers laguppställning är större än både hans storlek och uppmärksamheten kring frånvaron indikerar.
Hans kreativitet och hans tidvis geniala passningar är precis vad som kan behövas när Capitals-zonen börjar se ut som dansgolvet på Studio 54 just som Village Peoples ”Y.M.C.A” hade släppts.
Men inte bara det.
De saknar Zukes uppkäftighet, edge och passion också.
* * *
Det här var året när Wild äntligen skulle ha en chans att komma åt Chicago Blackhawks.
Men nä, jag är ledsen.
Chicago Blackhawks har börjat spela sin allra bästa slutspelshockey och då går det inte att ”komma åt” Chicago Blackhawks.
Enda chansen för konkurrenterna i Central Division är att de någon gång gör som det enda jämförbara laget – LA Kings – och av ren leda vid grundserielunken helt enkelt missar playoff.
* * *
Nu ska ni få höra:
De är såpass lika att vare sig jag eller någon annan sett det under de här tre dygnen, men plötsligt upptäcker jag – här i hallen – att jag har udda par skor på mig.
Nej, inte strumpor.
Skor!
Jag måste bara ha rafsat åt mig de som låg närmast på golvet när jag packade inför resan i måndags morse och sen har jag trampat runt här som en praktlallare med en Boss och en Magli.
Kostymikonen, eh? Mister uppklädd – som klagar på Vigneaults badtofflor?
Sicken pinsam klassiker.
* * *
Han må sakna hals, men Barry Trotz kan prata – som om det, nu när jag tänker på det, vore en motsättning.
Bland det roligaste om Caps verkligen tränger djupt in i slutspelet vore att få fortsätta sitta genom hans presskonferenser.
När det går bra är han som en blandning av Hans Vilnius, Fredrik Lindström och Fritiof Piraten med sina långrandiga anekdoter, kvicka skämt och strategiska utläggningar.
* * *
Alltså dojorna är verkligen lika och ingen verkar som sagt ha sett något ännu, men om man tittar noga så blir det uppenbart och därför är det nu som att jag sitter och försöker gömma fötterna under pressläktarbänken – ungefär som när man drömmer att man gått ut utan byxor och försöker dölja…ja.
* * *
Inte för att vi ska fördjupa oss så mycket i VM i den här bloggen, men det var bra synd att Tre Kronor inte kunde hålla ledningen i Prag tidigare idag.
En vinst i den matchen hade varit väldigt angenäm att få diskutera med en hop mycket självsäkra kanadensiska reportrar som följer den här serien…
* * *
”Somliga går med olika skor”…var det så Cornelis Vreeswijk-sången egentligen hette?
* * *
Martin St Louis såg inte direkt imponerad ut när en murvel igår frågade om han kände sig bättre nu när hans gamla redarpartner Steven Stamkos åtminstone hade brutit SIN måltorka.
Och det kan ju också ha varit den dummaste frågan någon ställt sedan Staffan Schmidt intervjuade The Jam i ”Måndagsbörsen”.
* * *
Younblood Ekeliw meddelar att han som uppladdning inför Tampas stora chans att döda serien mot Habs varit på O’Leary’s och ätit en fin stek som var ”ungefär en femtedel i size med den i Nashville”.
– Nu har jag några öl i magen också. Det känns bra, skrockar han gott.
Ojvoj.
Ekan på lyset när Bolts spelar stormatch…det är nog en väldig tur att han håller sig från vårt kommentatorsspår.
* * *
Men Martin St. Louis måste börja göra mål han också.
Rick Nash likaså.
Now, jag fattar att det verkligen inte är lätt. Att tro att stjärnorna per automatik ska fortsätta producera som i grundserien är bara naivt. Motståndarna ägnar ohygglig massa kraft åt att stänga ner dem, det finns inga ytor kvar och målchanser blir det nästan inga alls.
Men likafullt:
Det är för att göra mål nu, den här tiden på året, såna som Nash och St Louis har de löner de har – och det är därför Ranger offrat förstaval och framtid för att få dem till Manhattan.
På samma sätt måste Keith Yandle göra mer
Lika där, ju.
Soprano-karaktären Sather gick all in på honom för att laget skulle göra mer fler playoff-mål – i synnerhet i powerplay.
Då duger det inte att ”bara” spela bra.
* * *
Från Prag kommer för övrigt rapporter om att Predators representanter i Tre Kronor ingalunda glömt att Youngblood stod och trampade på klubbmärket i omklädningsrummet i Bridgestone Arena i februari.
Younbloods replik på det:
– Usch!
* * *
Ovetjkin har, ser vi på monitorerna, återigen hiskeligt gula byxor när Caps lattjar med fotboll innan värmningen.
Men framförallt ser vi att han plötsligt hittar en liten studsmatta bakom en zamboni och ställer sig och hoppar på den – med ett leende bara barn i bollrummet på McDonald’s vanligtvis kan uppvisa.
Och inte blir han dystrare när Burracuda Burakovsky plötsligt springer fram och börjar kittla honom.
En fin liten scen innan stormen brakar loss.
* * *
Hagelin var missnöjd med sitt eget spel i måndags.
– Hela vår kedja spelade sådär, grymtade han efter träningen igår.
– Vi lyssnade lite för mycket på coachernas förmaningar om att spela bra i defensiven, så vi var inte tillräckligt aggressiva i forecheckingen och hamnade för långt ner. Bästa defensiven är att ha pucken nere i deras zon.
Det ska det, förstår man utan att han säger det, bli ändring på ikväll.
Så räkna med att virvelvinden från Nykvarn har raketmotorn påslagen.
* * *
Julia, den där sortens rykten har väldigt lätt att uppstå i just Montreal när det går dåligt och spelare blir sjuka eller skadade.
Jag har en bestämd känsla av att Desharnais, och alla andra, varit mer eller mindre spiknyktra sedan slutspelet började.
* * *
Rangers tränade alltså vid lunch igår.
Sedan hade de hela dagen ledigt.
Vad gör en sån som Henke Lundqvist då?
– Nja, det är väldigt lugnt. Nästa match finns ju i bakhuvudet, men jag försöker undvika att börja fokusera för tidigt. Det blir bara jobbigt. Jag ser nog nån film, då kopplar man borta allting annat.
Så nu vet ni det också.
* * *
Jag trodde jag visste något om irritation innan jag hade suttit i en ishall där de slår på tv-monitorer och låter pauston ringa på högsta volym i trekvart.
Det gjorde jag inte.
* * *
Quckie Fast eller Burracuda.
Någon av de två kommer bidra till den där svenska hjältefaktorn ikväll.
* * *
Var förvarnade:
Nätet i Verizon kommer braka ihop idag också.
Så det blir fördröjningar med mina poster – och era kommentarer.
* * *
Eken är på väg tillbaka till Amerika, men har inte hunnit ännu, så jag får säga det till mig själv igen:
Tänk, nu sitter jag här igen.
Och där sitter ni.
Kolla på ögonen när matchen börjar, lyder mitt råd.
De som det brinner mest i tillhör krigarna som vinner den här oerhörda matchen.