Deja vu all over again

Hör hur elden knäpper och knastrar i fnösket som legat och väntat hela vintern, vädra den stickande röken i näsborrarna, känn hettan från de gulröda flammorna om kinderna…
Valborgsmässoafton firas inte i Nordamerika – sista april är som vilken dag som helst – men i NHL-bloggen tänder vi ändå en bolmande majbrasa i kväll.
För här vill vi ju fira att vi nu kliver in i Stanley Cup-slutspelets andra omgång och får se divisionsfinalerna avgöras.
Ni vet vad vad det innebär:
Insatserna stiger
Potterna blir större.
Mer och mer står på spel…
Det är ljuvligt.
Så vi tar och fjuttar på några blixtkanoner också.
Och klämmer till och med i med lite studentsång från Uppsala.
* * *
I New York är det deja vu all over again, som lokale filosofen Yogi Berra en gång uttryckte det.
Rangers går ju upp mot Washington Capitals i denna andra rond.
Det har vi varit med om så många gånger det senaste halvdecenniet att jag inte ens håller reda på antal möten längre.
I inför-tipsen har jag ju påstått att det är fjärde gången på sex år de här lagen går i clinch i första eller andra omgången.
Det är i själva verket femte.
De spelar helt enkelt mot varann i varenda jävla playoff – såvida de inte hamnar under strecket, som Rangers 2010 och Caps ifjol.
Detta är facit från föregående slag:
•2009 – 4-3 till Washington i första omgången, efter avförande av gamle Fedorov i Verizon Center i Game 7.
•2011 – 4-1 till Washington i första omgången. Caps dödade, i praktiken, serien när Jason Chimera avgjorde i andra övertidsperioden på Garden i Game 5
•2012 – 4-3 till Rangers i andra omgången. Bäst ihågkommen för att Brad Richards kvitterade med 6 sekunder kvar i Game 5.
•2013 – 4-3 till Rangers i andra omgången. Henke höll nollan de två sista matcherna.
Det är ju sammanlagt 26 matcher och såvitt jag kan komma ihåg har jag bevittnat samtliga live.
Lite tjatigt, kan tyckas.
Men det brukar bli roligt också.
Det tar i allmänhet inte mer än en period innan de börjar hata varann med en hetta som får majbrasor att tändas även i ögonen på såna som Bäckis och Henke.
* * *
Det kan finnas fler skäl att tända en bloggbrasa än glädjen över att playoff-partyt dundrar vidare.
Just så här på tröskeln till en ny omgång, när de inledande serierna just avgjorts i inte sällan omtumlande på-liv-och-död-draman och lagen liksom ska känna på varandra innan det börjar svänga på allvar igen, finns det alltid risk för en liten letdown.
The high från nyss vänds lätt till ett antiklimax – särskilt när förstarundans tjurrusaradrenalin dessutom slutat pumpa och ersatts av mer kyla.
Så håll nu händerna över bloggen i en eller två perioder.
Sen sköter temperaturhöjningarna sig så att säga själva.
* * *
Carl Hagelin från Nykvarn ser synnerligen avslappnad ut när han efter första morgonvärmningen på en – knapp – vecka sitter och rullar damaskerna av benskydden.
Det gör han i och för sig alltid, men det är extra mycket sorglöshet i hela framtoningen idag
– Jo, det har varit väldigt skönt med det här uppehållet. Vi var helt lediga i två dagar. Sedan har vi haft tre ordentliga träningar och nu är man eager att få komma igång igen.
Och vad gjorde Nykvarn-blixten under de lediga dagarna?
– Nja, inget särskilt. Hängde hemma och tog det lugnt bara Första dagen lät jag bli att kolla på hockey, men sedan har jag sett de flesta matcherna.
Ingen tequila?
– Nä, he he.
Ah, jag ville bara kolla.
* * *
När jag skulle klä på mig i morse och gick till byrån för att hämta strumpor kunde jag inte låt bli att fråga mig:
”Hade det på något sätt varit bättre om jag vikt de här Calvin Klein-exemplaren när jag plockade upp dem ur tvättpåsen”.
Svaret var ett otvetydigt ”nej”.
Youngblood Ekeliw är en kuf.
* * *
Herren ger och herren tar.
Rangers får tillbaka Kevin Klein – som, for the record, inte har något med mina strumpor att göra – och armerar ju därmed sina försvarslinjer.
Men istället är Zuccarello borta för resten av den här rundan – och troligen även för resten av slutspelet.
Exakt hur dåligt han mår efter McDonagh-skottet som träffade honom i huvudet är oklart – det går en del obehagliga rykten här som gärna får låta bli att vara sanna – men en ordentlig hjärnskakning verkar det mer eller mindre klarlagt att den gode norrmannen drabbats av.
Trist på så många plan, och definitivt ett spearing i solar plexus på Blåskjortornas offensiva slagkraft.
* * *
Nu kan ju inte jag heller direkt liknas vid ett uppslagsverk, eftersom jag lallat runt och påstått att de ”bara” mötts fyra gånger under de senaste sex åren, men det är helt fantastiskt att konstatera hur lite Bäckis minns av alla slutspelsclashar med Rangers.
– Har vi mötts så många gånger? Men hur gick det då då? Ja, just ja…Fedorov. Det kommer jag ihåg nu när du säger det, svarar Valbos finest när jag håller på och hackar om historien.
Sen rycker han på axlarna.
Och tja, det är väl en sund hållning.
Varför hålla på och idissla det som hänt förut?
Det är sånt man har bloggare till, no?
* * *
Men slutspelsskägget Ekeliw börjat odla på sitt twitterkonto är ett playoff-klimax av samma kaliber som Filip Forsbergs hat trick mot Chicago.
Kolla…
* * *
Det var en mycket självkritisk Zäta jag hade i luren timmen efter Detroits fall i Tampa igår.
Han tyckte att ansvaret för nederlaget i serien i mångt och mycket var hans eget.
– Det är inget att sticka under stolen med. Jag har producerat för lite. När man får så mycket speltid måste man göra mål, men det har jag helt enkelt inte lyckats med, sa han.
Den raka no bullshit-hållningen tycker jag är respektingivande.
* * *
Till skillnad från de flesta andra lags målisar har Henke aldrig haft några problem att babbla med media under matchdagar, men den här förmiddagen försvinner han påfallande snabbt in i de delar av omklädningsrumskomplexet som är off limits för såna som bloggen.
Det börjar bli allvar nu.
* * *
Apropå Zäta skulle det aldrig falla mig in att beblanda mig i debatter bland artikelkommentarerna på vår sajt, men det kliar svårt i fingrarna när jag råkar hamna bland synpunkterna under texten om att Detroit-kaptenen tackat nej till VM och, bland mycket annat, ser ett ljushuvud som påstår att han alltid tackat nej, ”trots att att Detroit inte gått långt i slutspelet sedan 2007”.
Nehej.
Jag som tyckte det såg ut som att de vann 2008, var i final även året därpå och sedan gick vidare åtminstone till andra omgången 2010, 2011 och 2013.
Men plötsligt är helt annat scenario sanning för en och annan som sitter och läser de där kommentarerna…
* * *
Mojo Johansson har otur och får platsen precis intill Ovetjkins i Caps omklädningsrum.
Där är det medialt kaos efter morgonvärmningen.
– Ja, hur ska det här gå till nu då, suckar skåningen när han kommer trampande och ser journalistberget som ockuperat hans privata space.
Det löser sig med ett ett par diskreta armbågar i veka livet på några utsända tyckare från Toronto, sen har han fri passage till platsen.
Och det temperamentet känner vi ju igen, numer.
I slutet av sista matchen på Long Island vevade Mojo som ingen från Landskrona gjort på en idrottsarena sedan Claes Cronqvist var mittbacksmonster i Bois.
– Ah, det gick ju inte att höra när slutsignalen gick i den där gamla hallen, det var sånt jäkla liv. Så jag kunde inte veta att matchen var över, säger han om det.
Men då så….
* * *
Varpu har inte kommit ännu så det har inte bekräftats, men jag tror det är Vappu i Finland idag också.
Så, John J:
Happy Vappu!
* * *
Garden-publiken får inga såna där blinkande lampor ikväll heller.
Snål-Dolan.
Istället har vaktmästarna gått runt och hängt blå t-shirts på varje enskild stol.
Det finns 18 200 stolar här inne, så…ja, roligare jobb går att föreställa sig.
* * *
Det är inte så de bloggvänliga citaten haglar under dagen, därtill är stämningen i respektive rum för samlad, men Bäckis har lösningen på det problemet.
– Prata med Burra! Jag kan fylla åtminstone fem A4-ark med floskler han klämt ur sig under säsongen, säger han.
Just då kommer Burracuda stampande bland trunkar och omkringströdda skridskor och landsmannen börjar hojta efter honom.
– Den levande floskeltoppen! Hjälp till här nu, det behövs grejor till bloggen.
Den unge skåningen förnekar dock bestämt att han skulle ha något särskilt underhållande att säga.
– Stämmer inte alls, Bäckis bara pratar en massa.
Det är ju det han inte gör, och ur den här källan ska vi definitivt försöka utvinna mer framöver
* * *
Skjortan är vit idag.
Att bära en sån är min motsvarighet att till att inte prata med media på matchdagar.
Det börjar bli allvar nu.
Ackompanjemanget består av svarta byxor, grå kostym och en gråsvart slips – virad runt halsen exakt tre timmar innan matchstart.
* * *
– Vi är det enda laget som är underogs fast vi har hemmaplansfördel , säger coach Therrien.
Men då har han inte sett bloggens tips.
Sorry, Julia och andra som vant sig vid att se sina hjältar ständigt underskattade i detta forum.
Det gick inte längre…
* * *
Ovetjkin har gula byxor när Caps lattjar med fotboll en timme innan värmningen.
Låt inte mig hindra er från att tycka det är coolt.
* * *
Brasan har tagit sig ordentligt nu, väldiga flammor reser sig mot kvällshimlen, och hettan börjar nästan bli så intensiv att man ryggar tillbaka.
Det är dags att åka.