Den största dagen

Den bästa dagen är en dag av törst…

14 juni 1994 vann New York Rangers Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Vancouver Canucks på Madison Square Garden.
Idag, 20 år och 50 veckor senare, avgörs – i samma hall – den största hockeymatch New York upplevt sedan det odödliga datumet.
Ja, världsmetropolen har sett Blueshirts i magnifika slag i the woooorld’s most famous arena även under den tio år långa Henrik Lundqvist-eran.
Ultimata Do-or-die-kollisioner med Ottawa, Philadelphia och Washington – flera gånger om. Rysaren mot Montreal i sjätte matchen ifjol. Och så finalerna mot Kings, förstås. Men då låg de redan under med 0-2 när första hemmamatchen spelades och efter ytterligare en förlust förstod alla att Rangers var rökta.
Nu, när Eastern Conference Finals 2015 når sitt absoluta crescendo, är det…något annat.
Nu är det DEFCON 1.
Red Alert.
En hotande tia på Richterskalan.
I en enda, slutgiltig urladdning avgörs vilket lag som går till Stanley Cup-final. I en enda, oåterkallelig all-or-nothing-detonation går drömmar i uppfyllelse – eller krossas. I en enda, definitiv giv definieras karriärer, liv och hela små världar.
Bortsett från elimination-finaler som den i Garden för två decennier sedan, när segraren har chans på självaste titeln, finns ingenting ingenting större.
Ingenting.
Som många av er redan vet, och som som framgått av inledningsraden i det här introt, vänder jag mig alltid till sweet baby Karin Boye såna gånger.
Jag måste.
De mest glödande raderna i hennes dikt ”I rörelse” är sedan SVT:s VM-krönika från 1994 för evigt förknippade med de allra största idrottsögonblicken – och här kommer de igen.

Den mätta dagen, den är aldrig störst
Den bästa dagen är en dag av törst
Nog finns det mål och mening i vår färd
men det är vägen som är mödan värd
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr
Oändligt är vårt stora äventyr.

* * *
Hagelin och Asta kask-Fast bara tittar roat på mig när jag frågar om de klarar av att sova inför matcher som den här – utan tvekan den viktigaste Fast spelat och vid sidan av OS-finalen i Sotji också det tyngsta ögonblicket i Hagges karriär.
Självklart gör de det.
De lägger sig, släcker lyset – och sen sover de.
För mig är det väldigt, väldigt konstigt.
Alltså, JAG hade svårt att somna efter ett biobesök och lite krönikerande igår kväll.
Inte för att jag ”håller” på nån – mer än alla inblandade svenskar, förstås – utan för att att det som händer ikväll är så spännande, så dramatiskt, så kittlande, så roligt och så avgörande inför fortsättningen.
Om jag vore inblandad, om jag på något sätt skulle ha med utgången av det oändliga äventyret att göra, hade jag suttit på en köksstol och hyperventilerat in i väggen hela natten.
Men som vi konstaterat många, många gånger förr:
Det finns ett oändligt antal skäl till att såna som Hagge och Jeppe är elitidrottsmän – och att jag inte är det.
Förmågan att kunna slappna av när det behövs som bäst är bara ytterligare ett.
* * *
Dear old Karin sjunger givetvis för kvällens gäster på Manhattan också.
Det här är enorm match även för Bolts.
Enorm.
De gick igenom en Game 7 i en konferensfinal redan för fyra år sedan, mot blivande mästarna Boston Bruins, men det känns annorlunda den här gången.
De är bättre.
De förtjänar att vara här på ett annat sätt.
De förefaller rentav predestinerade att få uppleva ära och triumf.
Och medan västra Florida då, 2011, tyckte det var kul att de lokala hjältarna var tillbaka i meningsfulla strider fullkomligen knakar det av heliga förhoppningar och begär i trakten nu.
Så hör poeten, Vigge och Strålle och Stammer och Tyler Johnson:
Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr…
* * *
Jag hade Don Brennan från Ottawa Sun och Joe McDonald – ESPN:s tunge man i Boston – i bilen upp till Rangers träningsanläggning i Tarrytown igår och innan jag med viss möda baxat ut ur garaget på 48:e gatan var de lätt oroliga.
– Vilken sida kör ni på i Sverige egentligen, undrade mina nordamerikanska vänner.
Ha!
Men när vi susade upp längs Major Deegan Expressway genom Westchester-skogarna insåg de att jag kör bil som Erik Karlsson åker skridskor och lutade sig lättade tillbaka i Cadillac-sätena.
Jag skämmer inte ut mitt hemland i den sortens avgörande situationer!
* * *
Själv talar han om så prosaiska saker som att ”förberedelser” och att ”hitta rätt balans mellan aggressivitet och lugn”, men alla som sett Henrik Lundqvist i action i Game 7-draman vet att det är nåt mer, nåt svårgripbart och svårförklarat som pågår när han ställer sig i kassen såna här kvällar.
Larry Brooks skriver i en kolumn idag om att ”mystique and aura emenates from Game 7 Lundqvist” och lagkamraten Derick Brassard är närmast stargazed när han pratar om honom.
– The way he’s been walking around this morning…you can see that he’s on a mission, heter det.
Ja, Henke är ju Mister Game 7 – och det beror inte bara på att han är bra på att förbereda sig…
* * *
Efter vår roadtrip norröver igår gick jag som sagt på bio – ”San Andreas”, där Hollywood gör med Kalifornien exakt vad Chicago vill göra imorgon! – men de nordamerikanska kollegorna hamnade, som de plägar göra, på sportbaren Foley’s på 33:e gatan.
Där ombads de signera en baseboll – ägaren har en grej för sportjournalister och nej, vi förstår inte heller… – och då blev Brennan så till sig att han stavade sitt eget namn fel och skrev ”Bennan”.
Montern den bollen blir utställd i kommer vara en evig attraktion för Nordamerikas alla hockeyskribenter.
* * *
Vigge Hedman har vunnit Game 7-klassiker förr.
Inte på Madison Square Garden – men väl på Fäbodvägen hemma i Domsjö.
– Ja, självfallet. Det var såna här matcher vi spelade där när jag var liten. Jag var ofta målvakt och gjorde framförallt avgörande räddningar. Men jag gjorde mål också och då var det alltid sudden i Game 7 i Stanley Cup. Det är det här som varit drömmen ända sedan man blev medveten om NHL, säger han när bloggen träffar honom efter konferensfinalens allra sista morgonvärmning.
Det verkligt udda med landhockeymatcherna på Fäbodvägen är att de spelades i en uppförsbacke.
Nu är tvärtom för Vigge.
Han susar nerför i skönaste nerförslutet, mot upploppet…
* * *
En halvtimme innan Rangers reserver genomför en försiktig optional skate kommer en ensam, kortväxt nordbo ut på isen för att åka lite skridskor på egen hand.
Nej, inte Mats Zuccarello.
Carl Hagelin.
Det har aldrig hänt förut och om det varit för tjugo år sedan hade man kunnat misstänka att han behövde köra av sig gårdagskvällens tequila-ångor, för såna var många NHL-stjärnor på den tiden, men geparden från Nykvarn trycker garanterat inte i sig nån booze kvällen före en av karriärens absoluta höjdpunkter.
Så varför?
– Jag har ett par nya skridskor och ville köra in dem.
Nu?
I Game 7 i en konferensfinal?
Ska man verkligen börja dribbla med så central del av utrustningen i detta läge?
– Well, vi får se. Det blir ett gametime decision, flinar han.
Jag blir nervös bara av att höra om såna äventyrligheter..
* * *
Steven Stamkos är inte överdrivet imponerad av Henke Lundqvists Game 7-facit.
– Han är en storartad målvakt. Men han har aldrig spelat en Game 7 mot Tampa Bay Lightning, säger superstjärnan.
Ett lysande citat.
* * *
Själv har jag gjort vad jag kunnat nu.
Inte nog med att jag sportar en av de allra finaste, ljusgrå kostymerna från Ralph Lauren.
Efter den traditionsenliga lunchen på Nick & Steff gick jag ner till grabbarna på Penn Station och fick skorna putsade.
De – skorna, inte grabbarna… – lyser nu ikapp med den nyspolade Garden-isen.
Då brukar det bli drömhockey.
* * *
Inte heller Brian Boyle får särskilt mycket armsvett av Henkes, och Rangers, Game 7-historia.
När han får den rätt dumma frågan om han tror att hans gamla kompisar är oslagbara såna här gånger svarar han:
– Vad gör jag i så fall här? Varför flög jag upp från Florida?
Nej, man kan undra.
* * *
Vår vän från Örby, Youngblood Ekeliw, jobbar ikväll och enligt rapporter från redaktionen i Stockholm är han ”så nervös, så nervös”.
Så här ser det förresten ut där han sitter och redigerar texter från Fifa-konferensen i Schweiz.

Ja, ni ser rätt.
Elaka kollegor har dekorerat stolsryggen med fiendens symboler…
När han först efter en halvtimme upptäcker detta övergrepp säger Younblood:
– Usch!
* * *
Mats Zuccarello har börjat prata!
När han efter ett pass med övriga reserverar kommer ångande genom spelargången i sin no contact-tröja – gul som gulan i ett ägg – frågar en norsk journalist hur han mår.
– Bra, svarar den lille magikern och trampar vidare.
Han behöver ju inte vara så långrandig, muttrar någon.
Men hey, det är mer än vi hört på snart två månader.
* * *
Smoot talkin’ coach Cooper ger ett betydligt mindre spänt intryck idag än inför Game 6 i Tampa – och sprider vackert ödesmättade citat omkring sig.
– Jag ska inte dra klyschan om att det här är som vilken match som helst. Det är det inte. Det är en helt overklig stund att få vara med om, säger han bland annat.
Jag kan bara instämma.
* * *
Fram till dagens uttömmande ”Bra!” har de norska journalisterna fått nöja sig med kompisen Hagelins uttalanden om Zuccarello och i Tarrytown igår kom en utförlig hälsorapport.
– Mats har i alla fall en väldigt fin bränna. Han har legat mycket i solen och det tror jag ett tecken på att han mår utmärkt, sa getskägget från Nykvarn.
* * *
Vigneault, däremot, yada yada-babblar om att det är viktigt att se på kvällens inferno som ”ännu en match vi ska spela”.
Som för att understryka att han verkligen tror på det snömoset är han – inför säsongens själva clou – barfota i badtofflorna igen.
Fula manstår…jag säger som Ekeliw:
– Usch!
* * *
Fatta vilken episk handshake som, oavsett vad det står på resultattavlan då, väntar när den här matchen är spelad.
Nästan alla inblandade har kopplingar till motståndarlaget, nästan alla som ska titta varandra i ögonen är – eller har varit – polare.
Det kommer ta tid, gissar jag.
* * *
Att påstå att New York står stilla ikväll är att ljuga. Här bor över åtta miljoner människor och många av dem har inte ens en aning om att konferensfinalen spelas.
Men temperaturen börjar stiga, merparten av sportfansen har i alla fall tillfälligt gjort Rangers till sin första prioritet och skulle de vinna ikväll blir det skälvande feber igen.
Det märks om inte annat på biljettpriserna till kvällens talk of the town-event. Billigaste biljetten på Stubhub.com går två och en halv timme före puckdrop loss på 580 dollar (fem tusen kronor) – och den dyraste på 7500 dollar (64 000 kronor).
Så, well, är ni här och har lite växelpengar över så är det ju bara att gå…
* * *
Under en lagmiddag innan slutspelet inleddes höll gamle Brenden Morrow ett tal för sina unga lagkamrater och berättade att han spelade Stanley Cup-final med Dallas Stars 2000.
– Sedan dess har jag inte återvänt en enda gång. På femton långa år.
Andemeningen:
Man måste ta de få chanser man får, för det finns inga garantier att man någonsin återvänder.
Och så är det ju.
Fönstren är bara öppna under korta perioder, de flesta får överhuvudtaget aldrig veta hur det känns att spela hockeyns allra största matcher – och brända möjligheter kommer aldrig åter.
Personligen tror jag ju det är särskilt akut för Rangers. De är i konferensfinal för andra året i följd. Det är extremt sällsynt – och en tredje gång återvänder de inte.
Därtill krävs för mycket hårt jobb, för mycket flyt och för mycket av maximal prestation,
Så det är kanske inte nu eller aldrig för Henke och hans vapendragare. Men det är nu – eller inte på väldigt länge…
* * *
Även det mediala intresset för hockeyn har börjar nå de verkliga febertopparna.
Ikväll är det så trångt i pressboxen att jag trängs allra längst ut på flanken och sitter skuldra mot skuldra med Gris-Olle.
Bara en plexiglasskiva han lätt kan böja sig över skiljer oss åt.
Vi får hoppas att det är den fredliga och någotsånär nyktra varianten som köpt just den biljetten ikväll.
Eljest får jag flytta upp till Eken och de andra internationella aktörerna ett par våningar upp och jag är ju motståndare till den sortens ingrepp i rutinerna…
* * *
Naturligtvis är det akut för just Brenden Morrow också (och ju fler korkade utvisningar han tar, desto värre blir det, som Ekeliw grymtar…)
Han måste till final i år, annars blir det definitivt inga fler framträdanden på den stora scenen.
Men som lag kommer Tampa Bay Lightning, med all sin unga stjärnglans, vara ett powerhouse i många år och det skulle inte alls förvåna om de får ytterligare chanser i solens starkaste strålar redan nästa och nästnästa säsong.
Den tanken kommer inte vara någon tröst om det går åt helvete ikväll – men väl om några veckor.
* * *
De övar intro på jumbon två timmar innan matchstart. Till dånande hjärtslagsrytmer pumpar korta fraser som ska få juicerna att flöda på Garden.
”This is our house.
This is our home.
Let it be know
Let Madison Square Garden be heard
Where we would you rather be?”
Nej, det kan jag definitivt säga.
Det finns absolut ingenstans på den här planeten jag heller skulle vilja vara just nu.
Ingenstans.
Det här är lätt en av de 50 största kvällarna i mitt liv – av 17 520 stycken (när jag fyller 48 om några veckor…)
Jag känner mig oerhört priviligierad som får vara med om den.
* * *
Och när vi som bäst behöver det avlossar NHL och NBC äntligen årets bästa preview-video, med den mäktige Liev Schreiber som speaker – om den eviga lyster som skänks namnen som till slut graveras in i Stanley Cup-bucklan.
Kunde vara längre, den här också, men ah – det är bilder som träffar rakt i hjärteroten.
* * *
En sån här gång, när det är fredag och allt, måste nog detta påpekas igen:
Det här är ingen liveblogg som uppdateras hela tiden, ingen Cover It Live-tagning där varje mål rapporteras IRL.
Jag kommer med intryck och iakttagelser och babbel i pauserna, enligt upplägg inarbetat sedan åtta år – men samtidigt pågår live-fest oavbrutet i kommentatorsspåret.
Häng med där!
* * *
Nu tittar Karin ner på de här männen och pojkarna från sin himmel och säger det igen:
Den bästa dagen är en dag av törst.
Samtidigt ekar David Bowies klassiska ord i den fuktiga New York-rymden.

Though nothing will keep us together
We could steal time
just for one day
We could be heroes, forever and ever
What’d you say?
We can be heroes
We can be heroes
We can be heroes