Den största dagen, del 5 – The End

NY RANGERS – TAMPA 0-2 (Slut)
* * *
En halvtimme efter slutsignalen står Vigge Hedman mitt på omklädningsrumsgolvet, i t-shirt med ”Eastern Conference Champions”-tryck på bröstet , och ler så lyckligt att jag börjar famla efter solglasögonen.
– Jag har drömt om Stanley Cup-finalen sedan jag föddes, höll jag på att säga. Men i alla fall sedan jag började spela hockey. Det känns helt overkligt att jag ska vara med i en nu, säger han.
Men det är i högsta grad verkligt och såväl Vigge som hans lagkamrater förtjänar dessutom att befinna sig vid regnbågens fot.
De var bäst i den här konferensfinalen, punkt och slut.
* * *
Inne hos Rangers är det precis som det brukar vara hos lagen som förlorar de stora matcherna och ser drömmarna rinna genom fingrarna.
Tyst.
Tungt.
Bedrövat.
De kan inte riktigt förstå att alla ansträngningar, alla uppoffringar, allt lidande, allt ohyggligt jobb i serier som den mot Washington slutar i – ingenting.
Samtidigt inser de flesta att det just ikväll inte var så mycket att snacka om.
Blåskjortorna skapade inte en enda riktigt avancerad chans på hela matchen.
– I vanliga fall tänker man alltid ”åh, om vi ändå gjort mål på den och den chansen”. Men jag kan inte erinra mig en enda sådan situation ikväll, suckar Henke.
* * *
Precis som förväntat blev det en alldeles extraordinär handshake.
St. Louis fick långa, innerliga kramar av Stamkos och Hedman, Strålle omfamnade Henke, Brian Boyle klappade om alla han såg.
Men så våldsamt mycket blev det tydligen inte sagt.
– Nej, man bara tackar varandra för bra serie och de önskade väl mig lycka till, berättar Strålle Strålman.
– Jag har bara respekt för killarna i laget och saknar mina skandinaviska vänner. Det är väldigt bra människor.
* * *
Jag har förståelse för att känslorna svämmar över när det kommer till så här stora avgöranden, men please folks – det är verkligen ledsamt att se att ni måste vara så spydiga, hånfulla och taskiga mot varann i kommentatorsspåret.
Dåliga förlorare är bland det otrevligaste som finns – och dåliga vinnare är ännu värre.
* * *
Blackhawks eller Ducks?
Lightning-stjärnorna samlas imorrn och ser matchen på tv tillsammans för att få veta vem de ska gå upp mot i karriärens största matcher.
Men de verkar inte hålla på någon särskild.
– Det kommer att bli svårt vilket som, men spelar vi som ikväll har vi en god chans, menar Strålle.
* * *
Youngblood Ekeliw har det senaste året blivit som en lillebror och det värmer verkligen mitt gamla hjärta att han äntligen får se sitt Lightning i det allra skarpaste strålkastarskenet.
Han var för ung för att riktigt kunna uppskatta triumfen 2004, men nu väntar de största veckorna i Örby-sonens liv.
Och han har en buddy som kommer lämna ständiga rapporter från bardisken på Champions…
* * *
Framåt halv fyra nu på morgonen, lokal tid, landar Lightning på flygplatsen strax utanför centrala Tampa och var så säker:
De kommer att tas emot av tusentals fans mitt i stekheta sommarnatten.
’We could be heroes”, började vi inte så ikväll?
* * *
För mig återstår bara att hänga in ackrediteringen i garderoben och ta farväl av Garden för den här säsongen.
Men resan fortsätter.
Imorrn avgörs den andra Game 7-thrillern och yours truly finns i korresoffan.
Då är ni med, hoppas jag – glada och spirituella och lyckliga över att världens bästa hockeymatcher avgörs just nu.