En stilla kväll i Tampa-bukten, del 2

ANAHEIM – CHICAGO 1-2 (Period 1)
* * *
Hawks är ju på väg att grilla anka ikväll.
Men så händer det igen.
Femte D-man, Kimmo Timonen, går bort sig, Anaheim reducerar – och tar över matchen.
Ajaj, den där situationen har snabbt vuxit sig till en blotta i paritet med Spidermans när hans superkrafter slutar fungera.
* * *
Streaming scheming…
Bilden fryser, stallar och hoppar hela tiden.
Jag saknar tv som Quenneville saknar Roszival…
* * *
Det är för ledsamt att det är just Kimmo Timonen blivit integrerad del av det här backtraumat.
Han är ju en av de största, Finland egen Lidas – och tänk själva om vi behövt se sig Mighty Nick på det här sättet.
Men det går helt enkelt inte att, vid 40 års ålder, missa snudd på en hel säsong på grund av allvarlig sjukdom och sen gå in och försöka spela på högsta tänkbara nivå.
* * *
Getzlafs tjong i metallen på slutet…det är ren poesi i ljudet vid en sån klockren stolpträff.
* * *
Problemet för Hawks är ju inte bara att de är sårbara varje gång de två ”övriga” backarna är inne.
De fyra stora tvingas ju spela så fruktansvärt mycket att bränslet riskerar ta slut.
* * *
Kenny Albert, tre tidszoner och sex timmars flygresa härifrån, i strålande form vid sin mick – men jag ger mig själva fan på att kommer promenerande genom Amalie Arena i morgon också.
* * *
Jag uppskattar omtanken men ni behöver inte tycka synd om den gamle bloggaren.
Det är varmt i Tampa, jag har Stanley Cup-hockey på datorn, en Cuban Sandwich är på väg upp från room service och om en och en halv timme börjar näst sista Letterman någonsin – med Bob Dylan och Bill Murray som gäster.