Game 7, baby

Game 7, baby.
Ett tag tänkte jag att hela dagens intro skulle få bestå av den enda raden.
Det hade, på sitt sätt, varit ett statement värdigt en kväll som den vi nu ska uppleva i New York.
Men det hade också varit bekvämt och slappt och därför samtidigt ovärdigt en av decenniets matcher på Garden.
För det är det ju.
Den har inte samma tyngd som sjätte matchen mot Montreal ifjol, när en plats i Stanley Cup-finalen stod på spel, och givetvis inte heller samma tyngd som Stanley Cup-finalerna i sig.
Men i övrigt är det bara Game 7, mellan Rangers och samma Washington Capitals, i maj 2012 som riktigt kan jämföras.
Också då låg en konferensfinal i potten.
Också då kunde drömmar spelarna närt sedan de som små knattar låg i sina pojkrum och tittade på idolaffischer av Foppa och Joe Sakic på väggarna gå i uppfyllelse – eller krossas.
Också då handlade det om liv eller död.
Också då drogs allting, i en enda utandning, till den yttersta allt-eller-inget-spetsen.
Nu händer det igen.
Game 7, baby.
There’s nothing like it.
* * *
En Kristi Himmelsfärdsafton och allt är det nog bäst att förklara följande för eventuellt nytillkomna läsare redan på en gång:
Det här är ingen liveblogg på så sätt att den uppdateras hela tiden.
Jag kommer med den här typen av pladder-inlägg – om än inte fullt lika långa… – i pauserna.
IRL action får man i kommentatorsspåret, eller på typ nhl.com, och så bidrar bloggen – är det tänkt – med närvarokänsla under utandningarna.
* * *
Jag har vant mig vid att se hockeycelebriteter vid det här laget och blir inte särskilt till mig ens när en Mario Lemieux – ständigt med gåtfullt leende på läpparna – går och stryker i Garden-korridorerna under Pittsburgh Penguins besök.
Men när jag i arla morgonstunden står och väntar på stans segaste hiss och NBA-stjärnan Charles Barkley plötsligt kommer in genom pressentrén och ropar ”Good morning everybody, I hope you’re all doing great”, då blir jag aningen starstruck.
Han har varit idol ända sedan han under Atlanta-OS 1996 stod vid sidan av bänken under en match och anförde publiken i ”Y.M.C.A.”dansen – och nuförtiden är han ju tv-kändis big time.
Frågan är vad han gör på Garden när det ska spelas hockey.
Är ”The Round Mound of Rebound” den senaste i raden av superstars som charmats av Kung Henrik och ska hit och ge honom sitt stöd under The Big Moment?
Nä, tv-kanalen TNT råkar bara ha ett event på teatern vägg i vägg och där är han, som varande socialt geni, konferencier.
Men någon får gärna övertala honom att komma in och göra ”Y.M.C.A”-dansen med oss ikväll också.
Jag lovar, jag ställer mig upp på pressläktaren och gör bokstäverna med armarna.
* * *
Vi har en garanti på bordet.
Alex Ovetjkin gjorde ju efter matchen i söndags en Mark Messier och lovade Caps-vinst i denna Game 7.
– Vi ska åka till New York, spela vårt spel, vinna och sedan möta antingen (John J!) Tampa eller Montreal i konferensen, slog den ryska superstjärnan morskt fast.
Igår fick han frågan om han verkligen menade så – och backade inte en centimeter.
Det är det förstås några, framförallt i media, som surat över.
”Så kan man väl inte säga”, liksom.
Hallå.
Här går vi ständigt och klagar över att hockeyspelare aldrig säger något och när de väl gör det så är det fel också.
Right on, säger jag.
Det är klart att han som ledare, franchise-spelare och superstar ska elda på sina vapendragare med en garanti.
* * *
Tågolyckan i Philadelphia igår kväll, då sju människor omkom och över 50 skadades, har ruskat om mediahopen som följer den här serien.
Tåget var på väg från Washington till New York och inte nog med att vi alla – yours truly inkluderad – åkt den sträckan fram och tillbaka som tättingar senaste två veckorna; några Washington-reportrar åkte just igår kväll, två av dem på avgången timmen innan olyckståget.
Livet är bra slumpartat och hockey betyder egentligen ingenting.
* * *
New York-media har dock inte tagit Ovies garanti med vad som ens med den mest extrema välvilja skulle kunna beskrivas som ”lugn”.
I Post beskrivs han idag som ”Public Enemy number 8” och store krönikören Mike Vaccaro jämför honom med klassiska New York-villians som Boston Red Sox Pedro Martinez, Indiana Pacers Reggie Miller och Cincinnati Reds Pete Rose.
Det är en så kallad självuppfyllande profetia vars effekter kommer att fortplantas genom hela stan och få sitt utlopp i en storm av högljudd animositet på Gardens läktare ikväll.
Desto större är det förstås därmed om ryssen lyckas backa upp sina ord.
Om inte?
Well, då blir det mindre roligt; hånet från The Garden Faithful kommer följa honom till graven.
Men man ska givetvis inte skygga för en garanti bara på grund av den lilla risken.
* * *
Det känns ödesmättat att sitta genom förmiddagens värmningar.
För det ena av lagen är det obönhörligen säsongens sista.
Nå , Rangers kan i så falla trösta sig med att de i alla fall inte överansträngde sig i onödan.
Blott reserverna plus Tanner Glass och Martin St. Louis är på isen – och de åker mest omkring och tittar i taket.
Resten?
Well, de är nånstans i hallens inre och tuggar luft i väntan på att få explodera.
* * *
Men överdrifter eller inte – det är en lisa att se hockey ta över på New Yorks sportsidor igen.
Det är vanligtvis fjärde största sporten i stan, klart distanserad av baseboll och amerikansk fotboll och basket, men idag har vi Rangers på förstasidan, baksidan (sportens egen förstasida) och de två första uppslagen på sporten.
Det är det överlägset bästa med att det går bra för Rangers:
The Greatest City In The World får plötsligt hockeyfeber.
* * *
Now, som vi var inne på redan i söndags handlar det inte bara om en chans att få spela om en plats i Stanley Cup-finalen för Garanti-Alex.
Hela hans legacy – själva legendarstatusen – hänger på om Capitals slutligen tar sig förbi den omgång organisationen aldrig passerat under hans decennium i DC.
Ingen kan ta ifrån honom hans individuella storhet, hans förmåga att göra mål eller hans stjärnglans.
Ingen kan heller kalla honom ”loser” per se.
Men händer det igen – misslyckas Caps ännu en gång att krångla sig förbi den här förbannade andra rundan – då konsolideras uppfattningen att han är inte någon riktig vinnare, ingen sån som kan ta ett helt lag på sina axlar och föra det till himlen.
Det skänker garantin ännu mer lyster.
* * *
Derek Stepan sitter efter värmningen och talar ingående med en NBC-kommentator, som det ser ut för att förklara teknings- och powerplay-strategi.
Vem kommentatorn är?
Åh, Mike ”Doc Emrick, 2004 års vinnare av Lester Patrick Trophy – det årliga priset till en individ som stått för ”outstanding service to hockey in The United States”.
Så, my goodness – det är ännu en gång honom ni får lyssna till i afton.
* * *
Capitals, däremot, har full ställ på isen och pumpar påfallande hårt i alla övningar.
Bara en av de ordinarie spelarna står över.
Alex Ovetjkin…
Denna information får läsekretsen tolka som den själv vill.
* * *
Det är många rutiner för en bloggare med vane-neuroser sådana här dagar.
De – dagarna – följer alltid samma mönster.
Först anländer jag i mycket god tid, mellan nio och halv tio, så jag får sitta ensam – eller nästan ensam – i pressrummet och bara andas atmosfär.
Sedan ser det ut så här,
10.30: Ser Rangers värmning från en särskild sektion ovanför gästernas bås.
11.00: Rangers omklädningsrum öppnas och jag följer med hela mediaskocken in.
11.15: Sitter i den provisoriska mediarummet och hör en man i badtofflor prata.
11.30: Ser Capitals värmning nere vid i sargen i höjd med zamboni-entrén – alltid med en kopp kaffe.
12.00: Capitals omklädningsrum öppnas och yada yada.
12.30: Står i en trång passage utanför Capitals omklädningsrum och hör en man utan hals prata.
12.45: Börjar skriva på det här introt.
13.45: Går ut och äter lunch, vanligtvis på Nick & Steff (men just idag har de stängt, på grund av det där Charles Barkley-evenemanget, så jag får gå till italienaren på andra sidan 33:e gatan och störs svårt av det, även om en penne vodka med lite malle i är rätt god).
14.30: Kommer tillbaka och sätter mig och skriver på allvar.
15.00: Går en trappa ner och hämtar kaffe.
15.30: Går en trappa ner och hämtar mer kaffe.
16.00: Går en trappa ner och hämtar ännu mer kaffe.
16.30: Går in i badrummet och knyter på mig slipsen.
18.00: Packar ihop, går till presshissen och åker upp till pressläktaren
18.10: Sätter mig på min pressläktarstol och försöker föra intro i hamn.
18.35 (senast…): Publicerar bloggintro.
Något mer ni vill veta?
* * *
Mojo Johansson har definitivt inget emot att hans kapten garanterat seger.
– Nej, vad skulle det vara för fel med det? Det är ju så vi resonerar i laget. Vi ska vinna. Vi åker ju inte hit för att förlora, då hade vi lika gärna kunnat packa ihop redan på förhand, säger han och baxar av sig armbågsskydden.
Exakt.
Dessutom tror Landskronas tuffaste sedan Claes Kronqvist att chansen att Ovie ska kunna infria löftet är mycket god.
Och huvudskälet till optimismen är de sista tolv minuterna i matchen i söndags.
– Då spelade vi extremt bra, menar han.
Sannerligen.
Riktigt så går det naturligtvis inte att ösa en hel match, men kan de få till den sortens offensiva push under ytterligare några sekvenser, då är de halva foten inne i planet ner till Tampa på fredag.
* * *
The Game 7 Outfit är väldigt klassisk i grunden.
Svart kostym och vit skjorta.
Men utstyrseln spetsas med en slips i – wait for it – rosa!
Den rariteten – klart Elvis-inspirerad – kommer bara fram vid verkligt högtidliga tillfällen och garanterar big time drama denna kristihimmelsfärdsmatch.
* * *
För Rangers talar historien – den egna såväl som Washingtons.
De har under Big Game Lundqvists era varit extremt bra i do-or-die-matcher och de facto inte haft en handshake hemma på Garden som förlorare sedan Buffalo slog ut dem i andra omgången 2007.
Samtidigt har Caps dystra 4-12 i Game 7-statistik genom åren – och vid hela nio tillfällen har de förlorat serier de haft 3-1-övertag i.
Sådan statistik betyder ingenting när matcherna väl börjar, säger dom.
Nej, men historien har likafullt en tendens att upprepa sig…
* * *
Jag missar då allt spännande. Vid tiotiden i förmiddags fick kollegorna som anlände först då se poliser med dragna vapen komma stormande norrut på åttonde avenyn.
De jagade, visade det sig, en skurk som attackerat oskyldiga över hela Manhattan med hammare de senaste dygnen och i höjd med 38:e gatan och just åttonde avenyn sköt dom honom också.
Som en kär företrädare brukade skriva:
Bara i New York, barn, bara i New York…
* * *
– Jag känner en nervös energi, säger Trotz när han ombeds sammanfatta sina känslor inför den största match han coachat.
Tell me about it.
Den nervösa energin vibrerar hela dagen som ett lågintensivt brus i etern och börjar ett par timmar innan första nedsläpp stegra mot ett mer dunkande, dundrande crescendo.
Outhärdligt för den som verkligen håller på något av lag och, som det heter, har skin in the game – men också helt oemotståndligt, för dem såväl som för oss andra.
* * *
Jag klämmer inte på några skridskoplösar idag. Däremot trampar jag på bladet på en klubba Jesper Fast lagt vid sin plats.
Det går att Biffen ur klumpedunsskolan, men det går inte…ja, ni vet.
Men minns det:
När Asta Kask från Nässjö får pucken på klubbladet…där har eder bloggares 45:or varit för några timmar sen.
* * *
Bäckis försvinner ut ur Caps-kabyssen innan det kommit några journalister inklampande och då kan man i och för sig be en PR-filur att ta ut honom igen, men då ska alla prata med nummer 19 och det känns det som vi gott kan bespara honom en sån här dag.
Dessutom säger han vad som behöver sägas när han knallar förbi zamboni-hörnet där jag står och trycker när han är på väg ut från isen.
– Tjena…ja, man börjar kunna det här med Game 7 nu.
Jo.
* * *
En enda match ikväll. Och så inga fler förrän på lördag eftermiddag – när östra konferensfinalen antingen börjar här eller i Tampa.
Blir det inte utgång efter den här urladdningen, då blir det aldrig utgång.
* * *
Jag står ett tag och begrundar Martin St. Louis axelskydd och låt mig säga så här:
Om någon sagt att ja, det där är Sura-Pelle Petterssons gamla grejor från VM 1963 så hade jag bara nickat.
De skulle kunna forslas runt på Antikrundan, utan tvekan.
* * *
Andre Burakovsky är en 20 år och har aldrig uppträtt på en tillnärmelsevis lika stor scen som den han kliver ut på ikväll.
Ändå förefaller han helt oberörd och avslappnad när han kommer in från det som definitivt är hans sista skate på Garden för säsongen.
– Jaja, det här ska bara bli skitkul. Game 7 om en konferensfinal…det är ju för detta man håller på, säger han och ler.
Jag skulle kunna dra upp pappa Robert igen, för han hade kunnat säga precis likadant för 25 år sen, men avkomman vill ju helst inte ha några jämförelser så vi låter väl bli…
* * *
Två lag beredda att göra allt för att vinna, två lag med spelare som vägrar att ens tänka tanken att säsongen ska vara över ikväll, gör sig beredda att gå i clinch.
På läktarna, i deras hemstäder och över hela världen sitter fans och kan knappt andas av sån där nervositet som lätt glider över i rent illamående.
Snart riktas alla blickar hit, mot det skarpa strålkastarskenet på sjunde avenyn på Manhattan.
Sen släpps pucken och allt som finns är de här unga männens desperata jakt efter en dröm.
Game 7, baby, Game 7…