Grace under pressure

Av alla egenskaper som krävs för att lyckas i Stanley Cup tror jag den som imponerar allra mest på mig är den som varit det moderna Chicago Blackhawks signum.
Den mentala och emotionella kylan.
Motståndskraften.
Förmågan att prestera som vanligt under omöjlig press.
De blinkar aldrig vilka bakslag de än råkar ut för och vilka underlägen de än hamnar i – och tar sig knappt friheten att le förrän de nått hela vägen hem.
Och de kvaliteterna kommer definitivt att behövas hemma i Madhouse on Madison i natt.
För det är skarpt läge nu.
Anaheim har allt momentum efter segern i förrgår och kan skaffa sig blytungt 3-1-överläge inför Game 5 i södra Kalifornien på måndag.
Det vore förödande för vinnarskallarna från Chi-Town.
Så:
Chicago måste visa grace under pressure – igen.
Annars går det inte.
* * *
Jag tror aldrig varit med om en så smooth flight som den från Tampa upp till New York idag.
Det gick faktiskt inte att skymta ett endaste moln på två och en halv timme, hela amerikanska östkusten badade i solsken – och vinden stod lika stilla som Brenden Morrow i egen målgård när Chris Kreider styr in mål.
Unheard of.
Men yours truly Biff får bara sova två nätter hemma i Midtown, sedan går flyget tillbaka ner till Florida – och man kan inte låta bli att undra varför NHL inte kan tillämpa samma slutspelsformat som NBA.
Där är upplägget för borta- och hemmamatcher 2-3-2, istället för 2-2-1-1-1 – och logistiken blir oändligt mycket mer skonsam för alla inblandade.
”General managers vill inte det”, svarar personer in the know när jag frågar.
Nehej.
Vilka flöjtar, som min storebror i Göteborg skulle sagt.
* * *
I år har Blackhawks dock en blotta av magnituder de inte upplevt någon gång under den pågående storhetstiden.
Den alarmerande bristen på djup på backsidan är ett verkligt problem.
De har, i princip, bara fyra backar – Keith, Seabrook, Hjalmarsson och Oduya – och visserligen är de vana vid att spela extremt mycket, men nu börjar arbetsbördan bli helt omöjlig.
Dessutom är ju Lille Fridolf Boudreaus ankor högst medvetna om denna akilleshäl och håller dem ständigt extra möra med en skoningslös störtskur av tacklingar från första till sista byte.
Kan det verkligen hålla i längden?
I så fall får Svenskans bragdguldskommitté inkludera Yellbear och Johnny O i diskussionen.
* * *
Noterar att Sveriges vunnit Eurovision Song Contest – i Wiener Stadthalle i den den österrikiska huvudstaden.
Ja, där brukar det gå bra.
1987 vann Tre Kronor Sveriges första VM-guld under min livstid – och en 19-åring från nedre Tjärna i Borlänge var ute på isen, målad i ansiktet, och firade bakom Pekka Lindmark och Agne Jälevik…

* * *
Ett annat problem för Hawks är att de går upp mot en formidabel motståndare.
Det börjar kännas som att Anaheim faktiskt är svårare att slå än playoff-versionen av LA Kings.
När Ryan Kesler kom in som andrecenter, och ett koppel ungdomar samtidigt tog det avgörande steget framåt i utvecklingen, blev ankflocken som bor granne med Disneyland ett i det närmaste komplett hockeylag.
* * *
Lördag är ingen stor Tv-kväll i USA, det är tvärtom den minst betydande, så den här gången är det vanliga NBC – utan något annat trängande i tablån – som visar västra konferensfinalen.
Det spelar kanske ingen roll för er, men det brukar betyda att matchstarten förskjuts åtminstone 20 minuter.
* * *
Det var några matcher sedan Jacke Silfverberg hängde en kasse nu, men ikväll har jag en känsla av att det kan vara honom jag måste ringa igen.
* * *
OK, då sjunker vi ner i korresoffan
Game 4 i Western Conference Finals ska börja.
Det är skarpt läge.