Grace under pressure, del 2

CHICAGO – ANAHEIM 1-0 (Period 1)
* * *
Jag hade redan börjat knattra på en inledning om att Hawks behöver ta vara på chanserna de får i första perioden – för de lär inte få fler i andra och tredje.
Just då kommer Saad i kontring i numerärt underläge – och pang bom smack.
Viktigt det.
Dessförinnan kändes som att Hawks jagat ledning med lätt ängslan – medan Ducks såg lugna och självsäkra ut, liksom förvissade om att det här kommer ordna sig…
Nu har hemmalaget återerövrat lite av momentum.
* * *
Centerduellen med Kesler känns som den tuffaste Captain Serious Toews varit med om sedan Zäta höll honom i herrans tukt och förmaning i konferensfinalen 2009 – och igen i andra omgången 2013.
Skillnaden är att Kesler är elakare, och fulare, än papa Zetterberg – och därmed ännu mer frustrerande att spela mot.
* * *
Man vill inte riktigt tänka på hur en Tobias Pettersson reagerat om en domare vält omkull en Rangers-back som Chris Rooney gör med Beauchemin innan Saads ledningsmål…
* * *
Riktigt mäktigt tryck i nationalsångsvrålet i The Madhouse ikväll, lät det som.
Det har tydligen varit lite si och så med det tidigare under slutspelet, troligen för att fansen i den bedårande staden vid Michigan-sjöns sydvästra strand börjar bli lite bortskämda och inte får upp pulsen förrän det blir RIKTIGT stora matcher, men som sagt:
Nu är det skarpt läge.
* * *
Det är, som ni ju vet, en tradition att kaptenen som får Stanley Cup-bucklan av Gary Bettman när sista finalen är avgjord i en informell liten ceremoni lämnar den vidare till en särskild lagkamrat – ofta en som, på Ray Bourque-sättet, spelat i ligan i många år men aldrig vunnit.
I år tror jag att det i tre fall är givet vilka figurer det handlar om.
Chicago: Kimmo Timonen
Tampa: Brenden Morrow (och Jonte Ekeliw får bli hur upprörd han vill…).
Anaheim: Ryan Kesler.
Men vem får idrottsvärldens mest mytomspunna trofé av Ryan McDonagh om Rangers skulle vinna?
Henke kanske? Borde det inte nästan vara så?
* * *
Du har mina sympatier, Julia.
Vore jag där skulle jag gå upp och skälla ut 23-åringarna.
Inte för att de spelar för högt – utan för att de spelar Aqua…
* * *
Fan, Andersen är ju en dansk målvaktsikon av samma kaliber som Peter Schmeichel.
* * *
Åh, nu kom det lite gnocchi från min lokala italienare, så nu ska här ätas – för första gången sedan frukosten på Tampa International i morse.