Halvvägs till himlen

De har slitit som utsvultna djur för att nå hit
De har lidit.
De har tömt sina hjärtan på blod.
De har kramat ur sig allt de har.
Och ändå:
Männen som denna grå, regnsjuka New York-eftermiddag inleder Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal på Madison Square Garden har inte kommit någonstans ännu.
Eller jo, i formell mening är de ju halvvägs.
De har bärgat åtta av de sexton slutspelssegrar som krävs för att nå skatten vid regnbågens fot.
Men det är nu det svåra börjar.
Det brutala.
Det nästan helt omöjliga.
Som när bergsklättrarna tagit sig över isfallen under vägen upp mot Mount Everests topp och plötsligt måste bestiga vertikala Hillary Step – i luft så tunn att det svartnar för ögonen.
Som när maratonlöparen börjar känna blodsmak och inser att det är två mil kvar – på het, skoningslöst hård asfalt.
Som när immigranterna som seglade över Atlanten på 1800-talet hade varit sjösjuka i en vecka och fick rapport att det var först då vädret skulle bli hårt.
Mycket lite i världen, och absolut ingenting i amerikansk proffsidrott, är svårare, mer krävande eller mer utmattande än att ta sig genom – och överleva – de sista omgångarna i Stanley Cup Playoffs.
Just därför är känslan för de få som när hela vägen så himlastormande enorm – och just därför är upplevelsen för oss som tittar på så fantastiskt kittlande att det nuddar vid det rent beroendeframkallande.
Låt den sista stigningen mot Hillary Step börja.
* * *
Efter övertidsknocken här på Garden i onsdags jobbade jag till 02.00 med referat och krönikor och blogginlägg och what not.
Då hade det varit morsning och godnatt i alla amerikanska städer utom Las Vegas, New Orleans, Miami Beach – och New York.
Här får de vid det nätta klocklaget fortfarande servera spånken i ytterligare två timmar, så det hann bli ystert på den journalistfest som hölls på en irländsk bar tvärs över gatan.
Mycket skoj.
Det innebar dock att ytterligt få av de vardagsbestyr som skulle ombesörjas dagen därpå blev uträttade, men hey – nåt får man offra.
* * *
Det borde kunna bli häftig hockeyaction när Rangers och Bolts går upp i sin första slutspelsdans någonsin.
Båda lagen är exceptionellt kvicka, båda vill verkligen spela och båda kommer till strid med artister som kan ställa till med stor show om ytorna bara blir lite, lite större.
För Tampa kommer skillnaden, gissar jag, inte vara så enorm. Montreal och, framförallt, Detroit har ändå likheter med Rangers.
Men för Rangers väntar något helt annat än mot blytunga, köttiga, tajta Washington.
Lättare blir det inte.
Men annorlunda.
Och förmodligen roligare.
* * *
När match börjar vid ett och bloggaren vaknar och innan han hunnit gnugga nattgrumset ur ögonen tycker att det att det står 1.15 på den amerikanska klockradiodisplayen…den känslan är inte särskilt skön.
Å andra sidan:
När bloggaren i ren Mister Bean-panik fått på sig glasögonen och kan konstatera att det i själva verket står 7.15…den känslan är desto mer ljuvlig.
* * *
En blindtarmsoperation är kanske inte längre samma stora ingrepp som när jag var liten – och fruktade den där inflammationen som vampyrer fruktar dagsljus.
Men ändå.
Det är rätt mindblowing att se Ryan Callahan segla ut på isen under Tampas träning på Garden under fredagseftermiddagen.
Han opererades alltså sent som natten till tisdag – och bara ett par dagar senare har han snörat på sig skridskor och är ute och dammar puckar i planket så det dånar i den öde hallen.
Om det inte gör FÖR ont ska den förre Rangers-kaptenen spela idag också.
Hockeyspelare…de är Zeb Macahan allihop.
* * *
Men även om jag nu inte försover mig – utan faktiskt stiger upp kvart över sju och bara en dryg timme senare har en slips knuten runt halsen – känns det lugubert att öppna konferensfinalen med en 13.00-matiné.
Der är kul att ni kan titta på anständiga tider där hemma och det är ännu roligare att vi hinner in få grejor i morgondagens papperstidning, men det är svårt att komma upp i rätt sorts varvtal den här tiden på dygnet, varmed ett intro av den här sorten blir både kort och lite platt.
Men bare with me.
Ju längre eftermiddagen går, desto mer ska juicerna rimligen börja flöda.
* * *
Media, i alla dess former, är helt till sig över alla inbyggda storylines i den här serien.
Ah, ni vet. I Tampa finns ju tre slutspelsfantomer som spelade med Rangers så sent som ifjol: nämnde Ryan Callahan, Brian Boyle och Strålle Strålman, death metal-rockaren från Tibro. Och i Rangers finns Martin St. Louis, den största ikonen i Tampas historia. Plus förre Stanley Cup-backen Dan Boyle – och Dominic Moore.
Under grundserien var det definitivt Bolts som hade mest nytta av de motsättningar som bor i den sortens historia.
Cally, Boyle och Strålle var alla förbannade på Glen Sather – eftersom de helst hade stannat kvar här, men inte fick de kontrakt de tyckte de förtjänade – och ledde sitt Tampa till tre gloriösa segrar.
Och helt har de känslorna inte svalnat, visar det sig när jag talar med Strålle.
– Nej, det är fortfarande en extra drivkraft. Det värsta som skulle kunna hända är att Rangers går och vinner det här, säger han med ett snett leende.
* * *
Vet inte riktigt hur det funkar, men om ni kan rekommenderar jag läsekretsen att försöka få in kanadensiska CBC:s sändning.
Maestro Jim Hughson är in the house, nämligen.
Han står och ser ut som den ZZ Top sjunger om i ”Sharp Dressed Man” under Badtofflan Vigneaults korta lilla presskonferens.
Amerikanska NBC:s kommentator sitter intill och ser inte fullt lika vass ut.
Doc, heter han…
* * *
Sin gamla gud, Martin St Louis, verkar det dock inte som att Bolts behöver bekymra sig så väldigt mycket om.
Han har haft ett mycket mediokert slutspel och blev till och med bänkad sista tio i Game 7 mot Caps.
– Säg inte så där. Du jinxar oss ju, ropar Vigge Hedman när jag försöker prata med honom om gamle mentorn och kompisen.
– Marty…vi vet var han går för. Gör han bara ett mål lossnar det. Så det där vill jag inte höra om.
Ojvoj, här får man vakta sin gamla tunga…
* * *
Zuuuuuke har fortfarande inte genomfört ett endaste ispass sedan han fick McDonaghs hårda skott i pallet och spelar förstås inte idag, men nyheterna är ändå goda:
Badtofflan har hopp om att norrmannen kommer att dyka upp under den här serien, kanske redan nere i Florida i veckan.
Det vore väldigt roligt – inte minst som saknaden efter Zuccarello-febriga kollegor från Norge börjar bli stor nu.
* * *
Lightning landade i New York redan i torsdag och då störtade Strålle – inte bara hårdrockare utan också sweet tooth monumentale – direkt till svenska godisbutiken Sockerbit i West Village.
Men där visade det sig, mycket snopet, vara kristihimmelsfärdsstängt.
– Fast söndag…då är det öppet och vi har spelledigt. Jag längtar redan, säger han och smackar belåtet.
Livet var ändå enklare när Anton bodde i Westchester och hade egna direktleveranser från Christopher Street…
* * *
Den på Garden som tog beslutet att kaffeautomaterna i den vanliga pressloungen måste flyttas till den provisoriska matsalen bortanför zamboni-entrén – och sedan bestämde att den matsalen får öppna först två timmar före matchstart – förtjänar en hård puck på fotknölen.
* * *
En av de norska kollegorna som saknas är Öystein på VG och just som jag skrivit raderna om Zuke ovan mailar han och säger att han tror att Rangers-Tampa kan bli ”en jävla göyal serie”.
Göyal var ordet!
Och ja, ingen ska i alla fall behöva pipa, kan man tycka.
* * *
Det finns drygt arton tusen stolar i den här hallen och på varenda en av dem hänger nu en blå T-shirt på vilka det står ”Blueshirts”.
Fattigt jämfört med de blinkande lamporna från första matchen mot Pittsburgh för en dryg månad sedan, men innan publiken börjat komma in är det i alla fall en rätt snygg syn.
* * *
Göyal betyder tydligen ”rolig” på norska.
Man lär sig ständigt något nytt.
* * *
Dan Boyle såg inte direkt pigg när han vinglade omkring på isen efter Orpiks knockout-tackling i onsdags – det såg tvärtom ut som att han inte längre hade skenor på grillorna – men han spelar idag han också.
Ytterligare ett bevis på att hockeyspelare inte riktigt är som andra.
* * *
Det är väldigt svårt att inte bli charmad av Tampa-coachen Jon Cooper.
Han är smart och vältalig som en ärrad jurist , men har också en glimt i ögonen som han inte ens i de skarpaste lägen kan dölja.
Idag ombeds han beskriva sin stil som coach.
– Oh god, svarar han, those are the questions you have to send in advance.
Mycket göyal.
* * *
Jag trodde Younblood Ekeliw skulle vara förhållandevis lugn när hans Tampa nu tagit sig till konferensfinal och bara är i början av en serie, men temperaturen har tydligen redan börjat stiga rakt genom taket ute i Örby.
– Jag är nästan i vika-strumpor-stadiet, messar han.
Ojvoj.
* * *
Som Cooper konstaterade igår:
– Det spelar ingen roll hur mycket video vi tittar på, det är först när vi spelat en match vi vet var vi har varann och sedan kan börja kalibrera taktik och strategi.
Kort sagt:
Den här matchen kommer åtminstone inledningsvis ha en känna-sig-för-karaktär.
Så är det ju alltid när en ny serie börjar.
Jag tror dock det kommer gå rätt snabbt, blott en eller två perioder, innan det blir åka av på riktigt.
De är ju halvvägs nu och gyllene drömmar ligger i potten.