Korresoffan groove, del 7 – The End

MINNESOTA – CHICAGO 3-4 (Slut)
* * *
Ojvoj monumentale, vilket slut…
Men Wild är smoked.
Och Chicago Blackhawks är tillbaka i västra konferensfinalen – för tredje året i rad.
Det är det öde de övriga lagen i fantastiska Central Division tvingas leva med.
Hur mycket de än förstärker sina trupper, hur bra de än spelar, måste de förr eller senare ta sig förbi Chicago Blackhawks i playoff och det går bara inte, för den här upplagan av Chicago Blackhawks är för bra på slutspelshockey.
Som jag konstaterade redan häromdagen:
Enda chansen för Wild, Blues, Preds, Stars, Jets och Avalanche är att de, likt Kings i år, någon tycker det är så tråkigt med grundserielunk att de helt enkelt landar under strecket.
* * *
Och naturligtvis är det Kane som – efter formidabel framspelning av Yellbear – sätter den avgörande pucken.
Alltså, denne Sugar Kane…den ende superstjärnan som bara blir bättre och bättre ju mindre ytor han får, ju hårdare matcherna blir, ju mer som står på spel…
Han har förnamnet inristat i Conn Smythe Trophy igen.
* * *
Men, ha ha, hur sätter Toews pucken i stolpen när han har öppen kasse?
Tänk om det fått verklig betydelse…
* * *
Beklagar verkligen, MN Johan.
Detta skulle ju vara året.
Men Chicago…
* * *
Nu ska jag invänta telefonsamtal från Yellbear (som för egen del ska upp i karriärens femte konferensfinal), skriva, sova – och så upp och studsa för vad som mycket väl kan vara säsongens sista morgonvärmning på Garden.
Vi hörs därifrån när det börjar dra ihop sig.