När avgrunden öppnar sig…

Bud Fox’ värld har precis börjat rasa samman och han ska strax gripas av polis – inför ögonen på kollegorna på Jackson Steinman-kontoret.
Då kommer Lou Mannheim – spelad av den förträfflige Hal Holbrook – fram, lägger handen på Charlie Sheen-karaktärens välskurna kavajaxel och säger, med sin mest bourbonimpregnerade cigarröst:

– Man looks in the abyss, there’s nothing staring back at him. At that moment, man finds his character. And that is what keeps him out of the abyss.

Den monologen, från Oliver Stones ”Wall Street”, borde någon framföra även för männen och pojkarna som ikväll ska utkämpa Game 6 i Stanley Cup-serien mellan Washington Capitals och New York Rangers här i ett andlöst Verizon Center.
De som förlorar riskerar visserligen inte ett fullt lika katastrofalt öde som Bud Fox när han hade haft det dåliga omdömet att sätta sig upp mot Gordon Gekko, men i rena hockeytermer kan man gott påstå att de kommer stirra ner i avgrunden.
Capitals, för att börja med dem, tvingas vid nederlag till en gastkramande Game 7 i i New York – efter att ha haft ledningen med 3-1 i serien.
Det får inte inte hända.
Då cementeras bilden av att Ovetjkin & Bäckis-erans Washington är ett lag som aldrig kan döda slutspelsserier när chansen finns och vålnader från ett decennium av chockerande magplask kommer gå genom omklädningsrum och flygplanskabin och sen sitta tysta i en hotellrumsfåtölj på Manhattan och titta på spelarna när de ska försöka sova på tisdag kväll.
För Rangers är det ännu värre.
Om de torskar är säsongen obönhörligen över – säsongen när de vann President’s Trophy och under parollen ”Change the ending” skulle tillbaka till Stanley Cup-finalen och få revansch för fjolårets nederlag.
Det får inte heller hända.
Då är det här likafullt ett förlorat år och alla Sathers kostsamma trejder har varit förgäves.
Så pjäserna på den mjuka Verizon-isen – Bäckström och Lundqvist och Ovetjkin och Nash och Niskanen och Girardi och Burakovsky och Hagelin och alla andra – måste verkligen finna sin sanna karaktär nu, göra säsongens match och vinna.
Något annat finns inte.
Något annat är otänkbart.
* * *
Alltid ställer en stressad slutspelsbiff till med någon form av spektakel…
Idag lyckas jag visserligen åka till nationens huvudstad med identiska skor på fötterna, vilket känns som en stor framgång, men på förmiddagståget neröver blir jag varse att jag i en krönika som jag skrev igår kallade lysande Anaheim-backen Hampus Lindholm för Hampus Hagman.
I ingressen.
What, säger ni? Vem?
Well, Hampus Hagman är morgonredaktör på sportbladet.se och således den som tar emot referat och klagomål och böner och allmänna utbrott från mig under NHL-säsongerna. Följaktligen knappar jag in hans namn i mailen hundratals gånger per år och när jag ska skriva Lindholm tar tydligen autopiloten över och skriver Hagman igen.
Hjärnsläpp, kallas sådant – och jag är en av de allra bästa i grenen.
Förlåt, alla Ducks- och Lindholm-fans.
* * *
Särskilt betydelsefull, avgörande och rent definierande känns det som att den här matchen kan vara för Alex Ovetjkin himself.
Hela hans ”legacy” – eller arv, om ni hellre vill det – i NHL står faktiskt på spel.
Tar han Capitals till konferensfinal, och kanske vidare, då är han legitim legend.
Men går det här åt helvete ännu en gång står det klart:
Han är ingen vinnare.
”The Great Eight” är garanterat själv medveten om vad som ligger i potten och jag har en känsla av att han samlar sig till en rent Mark Messier-inspirerad insats.
Det var ju Messier som, för 21 år sedan, garanterade seger när Rangers låg under med 3-2 i konferensfinalen mot New Jersey – och sedan backade upp sin garanti med ett hat trick.
Kom ihåg var ni läste det först…
* * *
Hampus Hagman, den verklige, blir dock väldigt uppspelt av att jag gjort honom till NHL-stjärna med matchvinnarkaraktär.
– Om någon agent hör av sig kan du ju ge dem mitt nummer, skrockar han.
Jaja…
* * *
Det är Mors dag i USA idag – och det är en högtid som får juicerna att flöda hos Rangers-fansen.
Ni minns väl vad som hände på samma datum ifjol?
Martin St. Louis, vars mamma ju just hade gått bort, inledde Game 6 mot Pittsburgh hemma på Garden med att göra mål och hela stan förenades i reservationslös kärlek till den sörjande stjärnan.
Han känner saknaden och tomheten när Nordamerikas mammor hyllas i år också.
– Att inte kunna skicka en blomma till sin mamma en sån här dag, det känns fortfarande väldigt tungt, säger han till Post.
Kan Rangers använda den känslan, och sluta upp bakom sin sargade vän, en gång till?
We’ll find out.
Soon.
* * *
Bortsett från Hagman-incidenten är tågresan angenäm.
Jag somnar redan norr om Philadelphia och vaknar först när en konduktör nånstans i höjd med Baltimore puttar mig på axeln och säger att jag nu börjat snarka så högt att det inte är roligt för medpassagerarna längre.
Nähä…
* * *
Bloggen har inga nya Burakovsky-anekdoter på lager, tyvärr.
Jag har inte träffat Caps sedan morgonvärmningen inför Game 5 – och när jag försöker fiska hos Bäckis via telefon svarar han:
– Du får fler om vi vinner den här serien.
Well, i så fall:
Let’s go, Caps!
* * *
En ny, småtrevlig Verizon-tradition har etablerats.
Jag kommer alltid för tidigt till allting och är följaktligen här redan kvart över tre, fast jag vet att ackreditering inte går att hämta upp förrän tre timmar före matchstart.
Då går jag sedan tre matcher tillbaka till en Häagen Dazs i den lilla gallerian vägg i vägg med mediaentrén och äter en glass och tittar på nervösa Capitals-fans som dricker bärs vid en bardisk alldeles intill.
Småtrevligt.
* * *
Bilden i Rangers-lägret att de i senaste mötet löste problemet med Capitals oerhört framgångsrika skottäckningsbonanza.
Niskanen & co täckte bara tretton skott i Game 5 – mot 20 plus i samtliga föregående fajter.
Hur?
Well, man menar att sudden-målet var ett praktexempel på hur det går till.
Derek Stepan fintade skott, varpå två Capitals-krigare kastade sig rakt ut i ”the lane” – och så passade ”Step” istället till McDonagh och pang bom, slut på match.
* * *
Jag får ännu en gång klara mig utan Eken i Verizon.
Men det kommer ett sms – från Vegas.
”Jag ska se matchen från poolkanten och är med dig i tanken”, skriver han.
Vilket svineri…
* * *
Samtidigt är the word från Washington-lägret att de inte är hundraprocentigt nöjda med en enda match i den här serien.
Som Trotzen, lätt hotfullt, sa redan i fredags:
– Vi visste att vi skulle få det bästa från dom ikväll och det fick vi också. Men dom har fortfarande inte sett det bästa från oss…
Ska man tro Holtby är det – Capitals allra bästa – det de visade i Game 7 mot Islanders.
– Det var vår bästa match för säsongen. Bra timing. Och nu ska vi spela så igen, säger keepern.
* * *
Ekeliw har snabbt tagit sig hem till Örby igen och lovar heligt att aldrig mer sätta sig i Simmens Habs-soffa – framförallt inte om Lightning fuckar upp alltsamman på tisdag.
* **
På pressläktarens monitorer får vi se hur Capitals-spelarna, den ene i stiligare kostym än den andra, anländer till arbetsplatsen – och jag kan lätt förbluffad konstatera att Mojo Johansson är den ende som inte fistbumpar vakten utanför dörren till omklädningsrummet.
Vad är dealen med det?
Sysslar de inte med sånt trams i Landskrona?
Måste redas ut.
* * *
Om det blir tryck i Domus-varuhuset i afton?
Det är som att fråga om solen går upp imorrn, om kaffe är svart och om Big Papa Wennerholm gillar att dra dåliga ordvitsar.
Går det bra för Capitals kan detta bli något för framtida fabler vid de bästa bardiskarna.
* * *
Lou Mannheim – Hal Holbrook-karaktärern jag citerade i inledningen – sprider fler visdomar omkring sig i ”Wall Street”.
Här är en som också skulle kunna appliceras på hockeykrigarna i det här Stanley Cup-infernot:
– Kid, you’re on a roll. Enjoy while it lasts, cause it never does…
* * *
Jovisst, i natt kom det tammefan ett Zuke-mail igen.
”Vet du varför de buar åt Zuccarello på Garden…”.
Som Kalle Anka alltid säger när han blir upprörd:
Kvack!
I sommar hyr jag att plan och flyger runt hela Sverige med en sån där banderoll fäst i stjärtfenan.
På den ska det stå:
”Dom buar inte åt Zuccarello på Madison Square Garden, för fan. Dom skriker Zuuuuuuuuke. Som Springsteen-fansen skriker Bruuuuuuuuuce åt Bruce”.
Blir en jävla lång banderoll det, men det får det vara värt.
* * *
Gordon Gekko, den verkliga stjärnan i ”Wall Street”, har även han en del att säga som Stanley Cup-artister borde lyssna till.
Som den om girighet.
”Greed, in lack of a better word, is good. Greed is right. Greed works… Greed, in all of it forms – greed for life, for money, for love, for knowledge – has marked the upward surge of mankind”.
Han hade kunnat lägga till:
Greed for goals.
Det är bara att gå ut och vara hungrig och lysten och glupsk efter mål.
Då blir det bra.
* * *
Den skadade Zuke har ju, som vi berättade om redan igår, följt med Rangers till DC och är tydligen med och peppar – med e… – dem i omklädningsrummet runt matcher och träningar.
– Han är en viktig del av det här laget och det känns inspirerande bara att se honom. Alla gillar Zuke, säger Marc Staal.
Så, den lilla norrmannen kanske ändå kan bidra med nånting litet fast han inte spelar.
* * *
Inatt blir det inga nattövningar på The Hamilton. När det här är klart ska jag åka till hotellet och se när Hampus Hag…Lindholm tar Anaheim till konferensfinal.
För visst blir det så?
Inte bryter Flames en 22 matcher lång förlustsvit i Honda Center?
* * *
Jag hör honom öva upp sig strax innan värmningen, så låt mig bli den förste att berätta för er:
Doc Emrick kommenterar den här matchen…
* * *
Okej, puckdrop närmar sig – och om några timmar har avgrunden, på ena eller andra sättet, öppnat sig.
De som kramar fram mest av sin sanna karaktär och stirrar ner i mörkret vinner.
Let’s go.