När avgrunden öppnar sig, del 5 – The End

WASHINGTON – NY RANGERS 3-4 (Slut)
* * *
Ja, men det där var väl helt odramatiskt?
Nästan lite serielunk, inte sant?
Ho ho, det var en sån overklig kväll när alla till slut står upp på pressläktaren, kavlar upp skjortärmarna, lättar på slipsknutarna och bara skriker ”Fuck!”, ”Did you see that?” och ”I can’t believe this!”.
Aldrig är själva livskänslan så stark som just då, aldrig slår hjärtat så hårt, aldrig sköljer adrenalin och dopamin och alla andra glada kemikalier genom kroppen på samma sätt.
Wow.
* * *
Jag har sett Henke utpumpad några gånger, men aldrig så totalt urlakad som efter den här holmgången.
– Jag är bara så trött, så trött…jag vet knappt var jag ska ta vägen, stönar han när jag trängt mig fram genom den nordamerikanska mediahop som just stått och viftat med mikrofoner och block under brättet på Broadway-hatten.
Man kan fatta det.
Forceringen efter 3-4-reduceringen hör till det mest besinningslösa jag sett på en is.
Tidvis såg det ut som att Caps spelade fem mot tre fast båda lagen hade fullt manskap och jag var hundraprocentigt övertygad om att kvitteringen förr eller senare skulle komma.
Men målisen som inte tvekar att pressa sig till den fullständiga utmattningens gräns såg till att förhindra det…
* * *
Tom Wilson får frågan vad som sades i Caps omklädningsrum direkt efteråt.
– En väldig massa F-words, grymtar han.
De får beskrivas som välmotiverade.
Att påstå att avgrunden nu öppnat sig är kanske att ta i – kvällens tema till trots – men det går att se vålnaderna från serien mot Flyers 2008, mot Penguins 2009, mot Montreal 2010 (framförallt DE vålnaderna…) , mot Rangers 2012 och mot Rangers igen 2013 följer spelarna genom spelargången och in i omklädningsrummet.
Det som håller på att hända kan inte hända igen.
Då blir bilden av ”samma gamla Washington” ovedersäglig sanning.
* * *
– Vi gjorde en väldigt bra match ikväll. Tills tolv minuter återstod. Då slutade vi spela, säger Henke.
Jo, när det plötsligt står tre (!) man rena framför målgården – och självklart reducerar – är det rätt tydligt att en och annan i försvarande lag tycker det är avgjort och klart…
* * *
Det är verkligen ingen quit i Calgary.
Fantastisk krigarinsats de just nu håller på och genomför i Honda Center.
Samtidigt börjar Ducks bli lätt desperata.
För tro mig mig, det är en sak att vara Washington och tvingas flyga en knapp timme till New York – en helt annan att vara Anaheim och behöva åka hela vägen upp till Calgary ännu en gång.
Och i båset står Bruce Boudreau…
* * *
Om OT följt i Verizon kan vi alla fall vara säkra på att avgörandet kommit snabbt.
Det blev ju mål i första minuten i samtliga tre perioder.
Jag har inget minne av att jag nånsin upplevt det tidigare.
* * *
Bloggen förärades hundratals och åter hundratals kommentarer under det här dramat – mitt i svenska vårnatten en söndag.
Jag tackar ödmjukast, mycket lite gläder mig mer än när vi får upp sån temperatur i spåret.
* * *
Jag tycker som Mike Milbury att det nog ändå är nåt dubiöst med Stajans knätackling på Perry.
Det känns som att han vet rätt bra vad han gör där…
Tur för Ducks att skyttekungen kommer tillbaka.
Om det varit så illa som det först såg ut – jag tyckte definitivt det såg ut som han blåste knäet – hade den incidenten kunnat förändra hela serien.
* * *
Och då hörde vi knappt av Taddson alls.
Var tog du vägen, gamle gosse?
* * *
Däremot har jag fortfarande inga synpunkter på Ovetjkins big hit på McDonagh – även om ryssen förstås vet vem det är han tacklar och försöker sätta ur stridbart skick.
Och det är lika mycket tur för Rangers att kaptenen – som tycktes trasa sönder en axel han haft svåra problem med tidigare – kommer tillbaka.
Utan honom får Blåskjortorna mycket svårare att neutralisera just Ovetjkin.
* * *
Ha ha, till och med gamle Larry King glider ut på twitter och frågar:
”Why can’t the Washington Capitals ever win the big game?”.
Fast det är ju inte sant.
De slog till exempel mighty Boston Bruins i Game 7 2012 – i TD Garden.
Det är definitivt en erfarenhet de kan använda för att besvärja spökena på onsdag.
En annan är tredjeperioden ikväll.
Kan de spela likadant hela tiden, då jävlar…
* * *
Det blir övertid i Honda Center.
Grymt.
Jag är vaken och tar det gärna i kommentatorsspåret om någon där ute är sugen.
* * *
I morgon kväll är det, kors i både tak och golv, ingen hockey – vilket vi kan tacka svepande Chicago för.
Så då tar eder bloggare ledigt.
Men på tisdag sitter vi soffan igen – för att se om Ekan pojkar kan ta sig samman hemma i Amalie Arena.
Sedan väntar en klassiker på Garden.
Game 7.
Ojvoj.