Om så himlen faller…

Här är det.
Ögonblicket Tampa – ja, hela nordvästra Florida – väntat på i elva långa år.
Ikväll kan det hända igen.
Ikväll kan hockeylaget som blivit den här solblekta landsändans särskilda darling återskapa magin från 2004.
Ikväll kan Tampa Bay Lightning bli klara för ny Stanley Cup-final.
Så en kollektiv bön ekar mellan de Venedig-inspirerade kanalerna i downtown-kvarteren runt maffiga Amalie Arena:
Le’ts do this!
Detta är vårt nu!
Detta är chansen!
Detta är stunden när vi fryser in segern i en hockeymatch i evigheten!
Men svaret från den sällsamt resistenta kackerlackssvärm som flugit ner från New York för att rädda sin säsong är lika resolut som i en call-and-response-dänga i en baptistkyrka i Harlem:
This ain’t happening.
Inte nu.
Inte ännu.
Rangers tänker göra årets match och tvinga fram en Game 7 på Manhattan på fredag – though the heavens’ fall, som det heter i juridikens jakt på sanningen.
Av de ingredienserna, och i den motsättningen – mellan hoppet om den slutgiltiga segern och obeveklig vägran att förlora – tror jag vi kokar en oförglömlig Game 6 i den östra konferensfinalen i Stanley Cup-finalen 2015.
* * *
Igår var det en munter afton i den gamla hamnstaden strax söder om The Florida Panhandle.
En illuster samling hockeyskribenter samlades på utmärkta sportbaren Hattricks på South Franklin Street och såg på Ducks-Blackhawks – och spelade shuffleboard.
Jo, faktiskt.
Framförallt de kanadensiska murvlarna är svårt bitna av detta lugubra tidsfördriv.
Don’t ask…
Under Jonatan Toews-showen i tredje perioden i Honda Center blev det dock mer fokus på hockey och när The Captain tog Hawks till övertid vidtog inte bara game winner-lotteri.
Vi hade en regelrätt draft, med turordningslotteri och allt, och varje deltagare fick plocka fyra potentiella sudden-hjältar.
Jag tog i tur och ordning Hjalmarsson, Silfverberg, Lindholm och Krüger – och möttes med dånande jubel och high five-smatter varje gång jag högg till med en landsman.
Tyvärr hann dramat inte pågå i mer än 45 sekunder, men han som vann – en man som delar namn med en känd blomma – blev glad.
När han för några ögonblick övervägde att inte bjuda medtävlarna på en runda Stella fick han dock finna sig i att baren, på hockeyläktarvis, började skandera ”aaasssshole, aaasssshole, aaassshole…”.
Ah, you should have been there…
* * *
En kung är alltid större än en biskop, är Rangers-fansen noga med att påpeka inför den här ödesmättade do-or-die-thrillern.
Ekeliw och hans anförvanter skulle kunna replikera:
I en monarki, ja. Men nu befinner vi oss i en republik och här finns inga kungar. Däremot en och annan biskop med stort inflytande över vad som händer…
Det är hur som helst den stora, avgörande duellen ikväll.
King Lundqvist mot Big Ben Bishop.
Ni vet alla hur den svenska stjärnan brukar vara såna här gånger. Han är en av det samtida NHL:s stora Elimination Game-magiker. Det går nästan inte att slå honom när han har knivseggen mot sin just nu håriga strupe. Och han har nästan mer erfarenhet än någon annan av just sådana lägen.
Den erfarenheten tror och hoppas han att han får nytta av nu.
– När man hamnar i olika situationer använder man man alltid sina tidigare erfarenheter. Man vet hur man ska närma sig, och förbereda sig inför, såna här matcher och det är ofta vad det kokas ner till. Förberedelser och att i mental mening vara på rätt ställe. Sen går du bara ut och gör ditt bästa, säger han.
Bishop, å sin sida, har varit förbryllande ojämn rakt igenom hela slutspelet och varvat Dominik Hasek-uppvisningar med floppar till matcher som den i fredags.
Men:
Han har alltid varit sitt bästa jag när det verkligen, verkligen behövts.
Som i game 7 mot Detroit, som i Game 6 mot Montreal.
Så:
Kungen eller Biskopen?
Det låter som ett drag en schackspelare funderar på, men det är frågan som avgör den största hockeymatch som spelats i Amalie Arena – eller St Petes Times Forum, som hallen hette då – sedan 7 juni 2004, när Bolts med två mål signerade Ruslan Fedotenko vann Game 7 i Stanley Cup-finalen mot Calgary Flames.
* * *
Det kan ha varit så att jag och Don Brennan från Ottawa Sun – en färgstark karaktär jag hunnit bli mycket god kamrat med under den här resan – sjöng hela Eagles ”Hotel California” på Hattricks igår också.
Men som coacherna säger när de får frågor om eventuella ändringar i laguppställningarna:
No comments.
* * *
Alla spelare jag träffat i den här ligan gör samma sak efter morgonvärmningarna.
De åker hem – eller till hotellrummet, om de spelar borta – och sover.
Men inte Vigge Hedman.
– Nä, jag sover aldrig. Jag blir lite slö, men kan inte sova under dagen.
Så vad gör du?
– Jag spelar tv-spel.
Du spelar tv-spel?
– Ja, he he. Jag spelar Fifa och lite andre grejor,
Och NHL, förstås ?
– Nej, NHL får jag nog av i verkliga livet.
Annars låter det som den perfekta uppladdningen. Vad skulle vara bättre än att komma till hallen och redan ha ett hat trick under bältet, liksom?
Men Pansarkryssaren från Ångermanland kanske har begränsad talang med joysticken och riskerar att hans digitala EA Sports-version bara gör bort sig och då ska NHL förstås undvikas…
* * *
Rangers hade ingen exklusiv filmvisning i egen salong igår kväll heller.
– Nej, men vi satt faktiskt och kollade lite film i den hospitality suite vi har som grupprum på hotellet.
Och vad såg ni?
– The Wolf of Wall Street.
Now…det kallar jag rätt sorts inspiration!
Självfallet måste Henke redan på bussen till Amalie nu på eftermiddagen utföra Matthew McConaugheys gutturala strupsång, komplett med knytnäve i bröstet.
Och strax innan första nedsläpp ställer sig McDonagh givetvis upp och håller ett av Leonardo DiCaprios motivationstal och får omklädningsrummet att brisera i samma slags besinningslöst aggressiva eufori som trading-golvet på Stratton Oakmont.
Då kan inget gå fel….
* * *
Toews igår alltså…jag kan inte komma över det.
Det var som att han under tredje perioden blev besatt av den stora, rytande hockeydemonen och bara SKULLE äta upp Anaheims ledning.
Om inte Bickel varit sånt knucklehead i första slutspelsminuten hade han säkert kunna tvinga fram en seger också, men alldeles oavsett:
Efter den föreställningen känner jag mig helt övertygad om att Hawks faktiskt kan nå final igen.
* * *
Om ni mot förmodan skulle hitta några faktafel i den översvallande Victor Hedman-hyllning Pierre LeBrun avfyrat på ESPN.com är det mig ni ska skylla på.
Jag satt på sätet bredvid den femstjärnige stilisten på planet ner igår och plötsligt räckte han över sin laptop och bad mig läsa originaltexten för att kolla om det var just några faktafel.
Now, att vara jag och få läsa en LeBrun-text på det sättet, direkt på datorn…det är som att vara Dylan-fan och få titta i hans texthäfte.
* * *
Eftersom Rick Nash tydligen har en Hollywood-kran och kan arrangeras visningar av filmer som inte haft premiär tänkte jag ett tag skämta lite om att det, med tanke på hur Martin St. Louis spelat på slutet, varit passande om Rangers gått och sett den nya ”Jurassic Park”-film som går upp 12 juni.
Men så elaka är vi ju inte i den här bloggen.
* * *
LeBrun är inte den ende som avlossat långa, jublande tirader om Vigge Hedman senaste dygnen.
Den 24-årige bjässen har varit föremål för åtminstone fem olika hyllningsfeatures i amerikansk och kanadensisk media sedan förra matchen.
Smickrande, får man anta
– Ja, det har jag inget emot. Det är bara ett slags bevis på att det gått bra, både för mig och för laget.
Precis.
* * *
Det var inte meningen att Zuke skulle skejta med Rangers i morse, men han bytte om och gav sig ut på isen i alla fall.
Som för att visa…nåt.
Naturligtvis är han ändå inte aktuell för spel ikväll, men det skulle inte förvåna det minsta om han på ren jävla envishet tränger sig in i laguppställningen i en eventuell Game 7.
* * *
I skrivande stund går Rangers, under det som kan vara säsongens sista pre game-promenad, förbi på betonggolvet framför det vingliga bord där jag sitter och skriver detta.
Henke, med mördande stål i blicken, ser ut som att han vill bita någon i halsen och ruska.
Inte ett ögonblick när man springer fram och morsar, tro mig…
* * *
Smooth talkin’ coach Cooper får frågan vad han – som aldrig varit i närheten av en Stanley Cup-final – känner när han vet att hans lag är en enda seger från the promised land.
Som alla andra drar han först bla bla bla-ramsan om att de inte tänker så långt framåt, men sedan spänner han blicken i den i det kyffiga intervjurummet som undrat och svarar:
– Upphetsning. Förväntan. Nervositet. Rädsla. Spänning.
Ja, de känslorna sjuder inte bara i pretty boy – även vi som inte har eget skinn i the game känner upphetsning, förväntan, nervositet rädsla, spänning. Plus ovisshet, ångest, eufori, glädje, välbefinnande, rastlöshet och lust.
Det är ju Elimination Game i en konferensfinal.
Då blir det så.
* * *
Det verkar som att jag även ikväll får sällskap av Front 242-Åke Ros – gyllenbrun som en George Hamilton efter några dagar på redden utanför Sarasota, av Facebook-bilder att döma – på pressläktaren.
Jag känner lycka som överträffar Tyler Johnsons efter fullbordat hat trick på Garden.
* * *
Frågan är hur mycket nervositet och rädsla Smooth talkin’ Coopers unga spelare känner.
När en Stanley Cup-final ligger i potten har mer ärrade pjäser än Palat och Kucherov fått stage fright
Förhoppningsvis har sådana som Strålle Strålman – som varit på den här rodeon förr – talat med dem om vad som gäller.
– Njae, det finns inte så mycket att säga. De vet att vi måste göra vår bästa match för säsongen igen och det visade de redan i Game 7 mot Detroit och i sjätte matchen mot Montreal att de klarar, säger han.
Sant.
Men som sagt:
Det är något med the verge of Stanley Cup Finals som kan få unga nervtrådar att darra som vibratot i Jussi Björlings stämband.
* * *
Låt mig bara slänga in det här scenariot i diskussionen, som en fantasi att smaka lite på.
Game 7 i New York.
I en konferensfinal.
En fredagkväll.
Måste inte till och med en Ekeliw tycka att det skulle heaven on earth?
* * *
Har som snusare känt mig lätt alienerad under den här serien, men när Vigge lämnar sin omklädningsrumsplats efter förmiddagens träning ser jag något väldigt vackert ligga kvar och glänsa på bänken.
En dosa General. Portion, visserligen – men ändå.
Där stiger Pansarkryssaren ännu mer i aktning, om det är möjligt.
* * *
Nej, uppgifterna om att till och med Ekeliw skulle jubla över en Game 7 kan härmed dementeras.
”I helvete”, rasar han i sms, ”vi ska vinna redan ikväll”.
Uppfattat…
I övrigt är han så övertänd att han inte klarar av att skicka annat än så kallade emojisarpå blixtar…
* * *
Hagge beskriver det, lätt fiffigt, som att Rangers blev ”outrangered” i förra matchen.
Kort sagt:
Bolts började plötsligt spela som Rangers, framförallt i egen zon – och tog därmed sina motståndare på sängen.
Har gästerna från Manhattan svar på det då?
– Ja, svarar Hagge kort.
* * *
Apropå blixtar:
Det är buller och bång utanför Amalie, hör vi genom plåttaket halvannan timme innan matchstart.
Åskan har drivit in från Mexikanska Golfen och Ekeliws blixtar slår ner oavbrutet.
Senast Tampa hade det vädret, är en bekant från trakten snabb med att påpeka:
Innan Game 6 mot Montreal…
* * *
Det börjar bli så ont om rena kläder nu – för tillfällena att orkestrera en kemtvätt-lämning har varit begränsade – att jag får uppträda i röd skjorta ikväll, senast använd vid julbord på Aquavit i december.
Å andra sidan är jag så långhårig, och har sånt yvigt silverskägg, att det inte spelar någon roll vad jag sätter på mig.
Det ser ut som att jag sovit i slänten ner mot kanalen nedanför Marriott-hotellet i alla fall.
Ska korrigeras innan finalen, jag lovar.
* * *
Varken Girardi eller McDonagh var med på Rangers värmning i morse. De skulle lämna ett hyggligt hål i uppställningen, om man säger så. Men lugn, Pettersson – bägge spelar.
Det gör Johnson och Palat också, fast inte heller den hyggligt viktiga duon deltog i morgonövningarna.
– Men det ryktas att de är sjuka, panikmessar Ekan.
Nä.
De syntes nyss på rask flykt mot omklädningsrummet.
Däremot verkar det som att Pacquette, som verkligen har ena armen i ett paket efter smällen i New York i söndags, inte kan vara med.
* * *
Strax innan publiken släpps in i Amalie sjunger Phil Collins i högtalarna att det är ”something in the air tonight”.
I’d say.
Senast Tampa upplevde nånting så här stort och väldigt och omtumlande var, som sagt, 7 juni 2004.
Då vann de Stanley Cup – för första gången i organisationens historia.
Nu kan de sladda upp framför himlens portar igen.
Bara de envisa kackerlackorna som står i vägen går att jaga ut på golfbanan…
Spänn fast er, amigos.
Detta har alla förutsättningarna att bli en av de verkligt stora kvällarna i den här bloggen.