Om så himlen faller…, del 2

TAMPA – NY RANGERS 1-2 (Period 1)
* * *
Såna här matcher, när så ohyggligt mycket ligger i potten, brukar börja avvaktande.
Men vid min gud.
Game 6 mellan Bolts och Rangers är inte mer avvaktande än sångerna i Strålle Strålmans Spotify-listor.
Alla kör.
Från första sekund till sekund 1200.
Tack.
Det var just för förhoppningen att få se det här vi gått och varit helt stirriga hela dagen.
* * *
Det Stora Rånet i Tampa…finns den filmen?
Annars är det bara att skicka manus till Hollywood och be Clint Eastwood regissera.
För sekvensen när Henke med en helt overklig benparad hindrar Stamkos från att göra exakt samma slags mål, i öppen kasse, som i förrgår är den värsta stöld jag sett sedan George Clooney och de andra tömde valvet i Bellagio i ”Ocean’s Eleven”.
Elimination Game-Henke är på plats, kan man lugnt konstatera.
* * *
Sedan gör Tampa ett riktigt Glen Sather-mål.
Strålle hittar Callahan med drömmacka och Callahan – som ser ut som att han skulle spela nio övertidsperioder ikväll – fintar in den satan så viktiga reduceringen.
* * *
Vigge är då inte ansatt av någon nervositet i stundens allvar.
Han börjar matchen med att helt iskallt avväpna en nästan fri Asta Kask-Jesper
Sedan är han sån härförare där ute Djingis Kahn applåderar i sin himmel.
Oerhört imponerande.
* * *
Det är, faktiskt, makalöst tryck i mighty Amalie ikväll.
När en sån trivseltorsten i jumbon efter matchvärmningen leder hela hallen i den tjeckiskt färgade ”I believe that we can win”-ramsan som Youngblood Ekeliw älskar, då är det nästan så man trycks tillbaka lite i sin pressläktarfåtölj.
* * *
Med Front 242-Åke som sidekick får man fram den mest spektakulära informationen.
Han noterar att en Kay Whitmore är domar-supervisor i den här serien och utbrister:
– Var det inte han som var bedrövlig målvakt i Södertälje en gång?
Snabb googling visar att, jo – visst var det så.
Han vaktade kassen åt SSK säsongen 96-97– och hade en räddningsprocent på 3.86…
* * *
My Chemical Romance känns inte som ett band jag borde gilla, det verkar vara en banal samling tvålkoppar.
Men när Lightning, precis som Kings ifjol, fyrar av de inledande stroferna av ”Welcome to The Black Parade” under introt stockar det sig som på kommando i min sentimentala gamla hals.
Det är nåt väldans suggestivt och effektivt och tårdrypande över den lilla trudelutten.
* * *

Det blev lite fel…ha ha.
* * *
Om dina konspirationsteorier stämmer, Eric J – varför såg inte de ondskans företrädare du tror styr de här serierna till att det blev sju matcher i finalen förra året?
Det var den final som hade högst tittarsiffror i USA i modern tid – helt logiskt enär lagen kom från USA:s två största städer – och två matcher till hade varit mumma.
Från kontoret på sjätte avenyn kan de, en gång för alla, göra ingenting åt utgången i olika slutspelsserier.
Däremot kan de förstås önska sig saker och en Game 7 i en konferensfinal på Manhattan skulle det ju vara konstigt om de rynkade på näsan åt.
Sant är också att NBC inte direkt dansar lambada över tanken på en final mellan Tampa och Anaheim; det är en small market-uppgörelse få skulle titta på (Anaheim är INTE Los Angeles; lika lite som Koppom är Arvika…)
Men blir det så, så blir det så.
* * *
Brassard har en förmåga att göra mål i stora matcher.
Rick Nash måste undra hur det går till…
* * *
Hey hey my my, andas lite i kommentatorsspåret nu…
Det ska jag göra här.