One more time

Daft Punks ”One More Time” pumpar på en uteservering på tredje avenyn när jag under den ångande heta lördagseftermiddagen promenerar hemåt efter finalklippning hos den ryske barberaren i East Village och jag nickar instämmande i mina nya snagg.
One More Time indeed.
För andra kvällen i rad mynnar ju Stanley Cup-slutspelet ut i det mest dramatiska, infernaliska och underbara som finns,
Ännu ett sanningens ögonblick är här.
Ännu ett slutgiltigt avgörande.
Ännu ett definitivt All Or Nothing-moment.
Anaheim Ducks och Chicago Blackhawks gör upp i en episk Game 7.
Förloraren släcker lyset för säsongen och åker hem.
Vinnaren spelare Stanley Cup-final mot Tampa Bay Lightning.
Att det blir ett drama för historieböckerna garanteras redan i själva grundförutsättningen. Spänningen kommer vara andlös och hey, till och med den förhållandevis platta tillställningen på Garden igår kommer ju bli ihågkommen.
Länge.
Men jag tror dessutom vi får se en riktigt magnifik hockeymatch i Honda Center.
Två enorma hockeylag kommer, efter några inledande minuter som måhända är aningen avvaktande, pressa varandra till det allra yttersta i en rasande explosiv larger-than-life-klassiker.
Så here we go:
One more time.
* * *
Många av oss höll på och hamrade text till långt in på småtimmarna i går natt, men vi befann oss dessbättre i New York och här har barerna serveringstillstånd till 04 på morgnarna.
Så det blev en rätt grundlig konferensfinal-avslutning på en irländsk bar som ligger tvärs över gatan från Gardens media-ingång, på åttonde avenyn, och blivit de tillresta hockeyjournalisternas särskilda New York-tillhåll.
Den är genuint sunkig, men man kan ha roligt på såna etablissemang också. Jag tror bestämt det var så att solen hade gått upp och stekte rätt bra genom fönstren när jag till slut kom hem.
Well, man är inte med om så många konferensfinaler…right?
* * *
Med sin fantastiska uppvisning i onsdags borde Duncan Keith rimligen ha gjort slut på diskussionen om de fyra Blackhawks-backarnas påstådda utmattning.
Deras trötthet kommer inte vara någon faktor alls när allting nu hänger på en sista urladdning – oavsett hur oändligt många minuter de spelat och oavsett hur mycket jättelika monsterankor än dammat in dem i sargerna i de föregående sex matcherna.
Minns vad Yellbear Hjalmarsson sa till bloggen efter senaste segern:
– Jag får bara extra tändvätska när alla pratar om hur trötta och slitna vi måste vara vid det här laget. Det sak bli riktigt kul att försöka visa att vi inte alls är det.
Nu har de ju dessutom fått vila en extra dag, så no sweat. Ärrade slutspelsmaskinerna Keith, Yellbear, Johnny Oduya och Brent Seabroook kommer göra årets match ikväll.
* * *
Just när jag hade gett upp hoppet om att kommentatorsspårets utsände i North Carolina någonsin skulle höra av sig igen dundrar han in på scenen
Och det är klart.
Skånske Jan kan man inte blidka med var sig vädjanden eller hot.
Han tar till orda när han själv känner för det.
I vilket fall:
Välkommen tillbaka, vi känner oss alla hedrade och förväntar oss halsbrytande utläggningar om de mest oväntade spörsmål…
* * *
Om Ducks tar det här finns alltså risken att en dansk målvakt vinner Stanley Cup före en svensk.
Inte nog med det.
Den förste Frölunda-målis som vinner Stanley Cup kan vara en annan än Henrik Lundqvist.
Now, det känns inte riktigt riktigt…
* * *
Låt nu Eric J vara.
Han får självfallet skriva precis hur mycket han vill om juniorhockey och jag är övertygad om att det finns andra läsare som uppskattar insatserna.
Allt jag begär är att han slutar bita kommentatorspårets administratör i handen helt utan anledning…
* * *
Chris Kuc från Chicago-Tribune rapporterar att dom vräker på med Rolling Stones ”Midnight Rambler” i Honda Center-PA:t ett par timmar före puck drop.
Det blir jag glad över att höra, för om jag inte minns fel var det just den klassikern vi dansade till här i bloggen när det drog ihop sig till OT tidigare i västra konferensfinalen.
Men jag känner också en ilning av nåt som liknar obehag.
Tänk om det blir övertid igen.
Vilket…trauma.
* * *
Redan i natt börjar jag förstås styra upp Stora Stanley Cup-tipset, men jag tror aldrig jag haft så lite tid på mig att få tag i alla som på ena eller andra sättet måste kontaktas, så jag får be om visst överseende om det inte blir lika fett som vanligt.
* * *
Tror jag får ladda ett anständighetsfilter i rättstavningsprogrammet, för plötsligt vill det ändra Kuc till…ja, ni kanske kan föreställa er.
* * *
Vilken av Anaheims superkedjor är det som kliver fram i det här kritiska ögonblicket, tror ni?
Hawks brukar kunna neutralisera en, men sällan två – allra minst när Ducks spelar hemma och Lille Fridolf har sista bytet.
Min känsla är – ännu en gång – att vi får se Jakob Silfverberg i någon form av avgörande roll.
* * *
Antigen flyger jag till Tampa på tisdag morgon – eller till södra Kalifornien på måndag kväll.
Det är inte mycket snack om vad som skulle vara enklast och smidigast, men det får man ju inte tänka på.
Det är Stanley Cup-final, då ska man vara lycklig vad som än händer.
* * *
I Hawks är det nästan givet att Showtime Kane kommer vara inblandad när the going gets tough ikväll.
Han blir bättre och farligare ju mer som står på spel – alltid.
Yellbear igen:
– Vi vet när matcherna når sina avgörande skeden för då hör man ”Kaner” hela tiden. Han skriker efter pucken och slår med klubban i isen. Han vill alltid vara den som avgör och blir hjälte.
Jag älskar den sortens stjärnor.
* * *
Lille Fridolf Boudreau, ja.
Jag låg och bläddrade lite i hans biografi ”Gabby – Confessions of a Hockey Lifer” i morse (well, det var ju framåt lunch, men det är morgon dagen efter en konferensfinal-fest, det) och i den framstår han som så sympatisk att det inte går att låta bli att unna honom det han drömmer om.
Han har rean klivit över den tröskel han tidigare alltid snubblade på efter första slutspelsomgången, men det är bucklan den runde lille keruben vill åt och ikväll har han chansen att nå platån där den väntar, skinande och hypnotisk.
Kanske är det sista chansen också.
Gör Ducks inte det här nu, då vetitusan om Boudreau är kvar nästa säsong.
* * *
Tjeckiske frilansfotografen Zdenek är den ende som kan ge Kenny Alberts en match om titeln the hardest working man in the hockey media business.
Jag såg honom i pressrummet på Garden vid halv två-snåret i natt.
Nu befinner han sig i Honda Center.
Ett plan gick från JFK vid sju i morse, eller nåt sånt vansinnigt.
– Men då missar du ju morgonvärmningen i Kalifornien. Svagt, kunde jag inte låta bli att säga i natt och tyckte då att jag var roligare än jag i själva verket var.
* * *
– Hur är det, var det någon som frågade Ryan Kesler i Ducks omklädningsrum igår, att spela ihop med rivaler du tidigare tyckte illa om.
Kesler vändesig om, såg Corey Perry några platser bort och svarade:
– Corey…kan du lämna rummet en stund?
Ha!
* * *
Coach Quenneville kör Kane och Toews tillsammans ikväll igen.
Jag gillar det.
Dom är Chicagos Glimmer Twins och SKA kampera ihop när det verkligen, verkligen gäller.
* * *
Han gick i pension efter förra säsongen, men Duck har fortfarande sin störste legendar i ryggen.
Teemu alltså.
The Finnish Flash.
Hans tweet tidigare idag måste ha varit som en dröm för alla fans i Orange County.
”I haven’t played hockey for over a year, but this morning I woke up with the same feeling in my body as when I played. Game 7, Go Ducks”.
Inte blev det sämre när han senare poserade i fullt matchställ på Instagram – hemma i vardagsrumssoffan.
* * *
Okej.
One more time.
Det här blir nåt.