Rock The Red i DC

Det enda som saknas just nu är gamle vapendragaren Eken.
Han ska egentligen sitta på sätet intill här uppe i den spatiösa pressboxen i Verizon Center-taket och, när det börjar dra ihop sig till showtime, böja sig över och säga:
– Tänk, Per, nu sitter vi här igen.
Och så ska jag, som en annan drängen Alfred i ”Emil i Lönneberga”, svara:
– Ja, Henrik, tänk. Nu sitter vi här igen…
Corny så det förslår, jag medger.
Men det blev en ritual under år av gemensamma playoff-kvällar just här och det där meningsutbytet känns nu lika självklart och omistligt under en slutspelsbatalj i Verizon som isen, klubborna och frågan om varför det finns en våning 4 och en våning 6 i presshissen, men ingen våning 5.
Eken är dock vid Adriatiska havet och firar mamma Evas 60-årsdag just nu – grattis från bloggen! – så på stolen intill finns bara ett gapande tomrum.
Men det ska nog gå bra ändå, för allt annat är precis som det ska när Stanley Cup goes to Washington.
Det är till exempel så förbluffande varmt att bloggarens svarta finskjorta klibbar mot ryggen under promenaden ner längs Pennsylvania Avenue, det doftar förföriskt av nyutslagna körsbärsblommor och avgaser och matolja och i Chinatown – där det här gamla Domus-varuhuset till hall alltså är beläget – känns det som att hela stan liksom dragit ihop sig i spänd väntan på en våldsam kollektiv ”Rock The Red”-eruption.
Exakt så har det alltid varit när det spelas stora matcher i DC om våren, exakt så är det nu också och jag älskar varje sekund.
Och jag får väl säga det till mig själv istället:
Tänk, nu sitter du här igen…
* * *
– Sista ordet är inte sagt ännu, slog en underfundigt flinande Henke Lundqvist fast när ”All series, baby, all series”-duellen med den oerhörde Ovetjkin kom på tal efter utjämningen i lördags.
Nej, det lär inte vara uttalat förrän sista matchen – en Game 7 i New York nästa vecka, gissar jag – är avgjord.
Hela den här matchserien har ju, snabbt, utvecklats till en giganternas interna stormaktskrig.
Den ene kommer från Moskva och gör mål som trotsar allt förnuft – den andra kommer från Åre och gör räddningar som emellanåt strider mot själva naturlagarna.
De kommer gå i clinch om och om och om igen.
Lucky us som får titta på.
* * *
Och plötsligt:
En bomb mitt i slutspelsmarängen, levererad av en gammal räv som vi inte trodde att vi skulle höra nåt mer av den här säsongen.
Lou Lamoriello anställer alltså Ray Shero som general manager – och kliver själv, efter hundra år, in i en ny roll som President.
Säga vad man vill om Uncle Lou, men han håller sina spelkort tätt mot bröstet och vet hur man överraskar.
Det blir säkerligen kanon, Shero har vad som brukar kallas en femstjärnig ”hockey mind”.
* * *
Efter att jag de senaste två resorna ner genom Jersey, Pennsylvania, Delaware och Maryland suttit tvärs över gången från först Cameron Diaz och sedan Alan Alda är det förstås en besvikelse att konstatera att tågvagnen idag är helt renons på celebriteter.
Den enda jag ser – och framförallt hör – är en kvinna av VD-sort som oavbrutet vrålar i en telefon om odugliga anställda.
– Sean is a fucking douchebag, klargör hon till exempel.
Så nu vet ni det.
* * *
Ovie och Kung Lundqvist har ju i någon mån alltid haft mano-a-mano-dueller när Caps och Rangers brakat samman i slutspelet, men det känns som att tvekampen vässats och fått ytterligare några förbluffande dimensioner i år.
Det är Ali mot Foreman i Rumble in The Jungle nu.
Det är Michael Corleone myt Hyman Roth i ”Gudfadern 2”
Det är Oasis mot Blur.
Och den stegringen i superstjärnornas rivalitet är förstås ett av de främsta skälen till att den här serien, i alla fall hittills, är roligare och mer spännande och sevärd än de övriga fyra de här lagen utkämpat sedan 2009.
Ett annat är att de två första matcherna rent allmänt var väldigt bra; hårda, explosiva, händelserika och spelade i samma hastighet som Acela-tåget tidigare idag dundrande fram genom delstaterna jag nämnde ovan.
Skillnaden mot Rangers fem fajter mot Penguins är lika stor som den mellan en biff på Sparks och en kebab på syltorna vägg i vägg med Verizon.
Det här är en riktig, frustande playoffdrabbning.
Så igen:
Lucky us som får titta på.
* * *
Det blev ingen slutrapport igår, slår det mig först nu.
Sorry, jag blev för trött och såsig i pallet när allt annat var färdigskrivet.
Men det var ju synd för då hade jag med utgång i Hampus Lindholms underbara 2-0-balja startat en debatt om vilket som är det snyggaste svenska slutspelsmålet hittills.
På rak arm kommer jag inte på något som slår det shownumret, när han kommer släpande i kontring, får en perfekt macka av Perry, stävar ut lite åt sidan och stänker in det där enastående skottet.
Har vi några motförslag?
* * *
När Caps nu har hemmaplan, och Trotz med rätten att byta sist kan se till att han inte behöver spela mot Girardi och McDonagh hela tiden (istället kan vi väl utgå från att mannen utan hals försöker exploatera Dan Boyle så mycket det bara går…), känns det som att The Great Eight har the upper hand i Fight of The Century, för att nu sno tillbaka det epitetet från Mayweather och Pacman.
Samtidigt beskriver sig Henke och alla andra Blåskjortor som stolta road warriors och gör de facto oftast sina allra bästa matcher på bortaplan.
Intressant blir det.
* * *
När jag säger det är varmt i Washington menar jag verkligen att det är varmt.
Kvicksilvret stack nästan iväg mot 90 Fahrenheit idag – vilket motsvarar 32 celsius.
Så blir det alltid, alltid så fort Caps tränger djupt in i slutspelet.
Mycket sällsamt.
Och ljuvligt.
* * *
Råkar stå och vänta vid den lugubra presshissen när Rangers buss styr in i garaget intill och först ut, med imponerande svikt i steget, är coach Badtofflan.
Now, vi känner inte varandra och har aldrig träffats på tu man hand, men han hälsar ändå glatt.
Fina Badtofflan.
Det hade inte föregångaren gjort…
* * *
Flipper Forsberg fortsätter glänsa i Prag, noterar jag – och apropå honom får jag idag höra en rolig sak som går att koppla till den här matchen.
När hans pappa, Patrik, back in the day spelade Division 1-hockey i Östervåla hade han en viss Anders Bäckström som coach.
Idag har han denne Bäckström en hyggligt framgångsrik son i NHL – precis som Patrik.
* * *
Vigneaults föregångare, ja.
Tårtan Tortorella.
Det var här han, mitt under brinnande slutspelsbatalj 2009, han höll på att hamna i slagsmål med en lokal Gris-Olle bakom gästernas bås.
Öl stänkte, klubbor slogs i plexit, avstängning följde…ah, those were the days.
Man saknar honom ibland ändå…
* * *
Alltid en mäktig syn i Verizon:
En och en halv timme före matchstart, innan publiken börjat släppas in, kommer Braden Holtby ut båset och står sen stum och bara tittar på sin kasse i en kvart.
* * *
Det här är enda matchen ikväll.
Och Old Ebbitt Grill har öppet sent.
I’m just saying.
* * *
Hittar den inte nu, men tidigare idag såg jag, nånstans på twitter, en väldigt rolig video på Ryan McDonagh.
Nån hade zoomat in honom i båset medan laguppställningen lästes upp av speakern och det visade sig att kapten Ryan satt och läste med i uppräkningen av namn.
Jag trodde bara det var jag som höll på och fånade mig på det viset..
* * *
Nu jinxade jag antagligen Old Ebbitt-sittningen.
Det blir, förstås, övertid…
* * *
Tampa mot antigen Washington eller Rangers, det låter verkligen som en konferensfinal i min smak.
* * *
Under den presskonferens jag missade i morse talade Vigneault tydligen om att Rick Nash har ”balls” som vågar åka in framför kassen.
Joel punggrepparen applåderar.
* * *
– Det kommer, varnar en vän, koka i Verizon ikväll.
Jotack, det är jag helt beredd på.
Jag har varit här på slutspelsmatcher förr och flera gånger fått lämna in trumhinnorna på behandling efteråt – och det känns i stämningen i hela stan att Caps-fansen samlat sig till något extra just i den här serien.
Dom har vittring i år, dom känner på sig att nåt oerhört kan hända i detta slutspel…
* * *
Brassard berättar att han på väg till Garden i lördags morse blev stoppad av en polis på Manhattan.
– Vinn idag, sa konstapeln och gav honom en klapp på axeln.
Några timmar senare satte han – Brassard, inte polisen… – det matchavgörande målet.
Snygg historia.
* * *
Synd bara, att Capstronauten inte är här längre.
Han verkar ju ha gått vilse och hamnat i Tampa, sensationellt nog.
* * *
Nu åker vi alldeles strax.
Och som det brukade heta:
Tänk, nu sitter jag här igen…