The dying of the light

Plötsligt reser sig kapten McDonagh i New York Rangers omklädningsrum och ber lagkamraterna vara tysta.
Sedan håller han, med darrande stämma, ett glödande tal om att hela säsongen står på spel ikväll, att allt de tillsammans dedicerat sina liv åt de senaste sju månaderna kan ryckas ur deras händer och att de måste samla sig till säsongens urladdning i det femte slutspelsmötet med Washington Capitals.
Och så avslutar han, likt Michael Caine i ”Interstellar”, med Dylan Thomas eviga rader.

Do not go gentle into that good night
Old age should burn and rage at close of day
Rage, rage against the dying of the light…

Nä, tyvärr.
Den scenen har aldrig ägt rum – och kommer aldrig göra det heller.
Moderna hockeyspelare håller inga högtidliga tal och citerar verkligen inga odödliga poeter.
– Det är svårt att hitta rätt ord och det finns inte heller så mycket att prata om. Alla här vet vad som gäller, säger Big Mac helt torrt till New York Post.
Skyll sig själv då.
Jag är helt övertygad om att rätt sorts emotionella fraser, levererade med rätt sorts emfas, kan flytta berg.
Som när Herb Brooks sprängde de egentligen underlägsna college-kidsen fulla med sprakande inspiration inför Miracle on Ice-matchen mot CCCP.
Som när president Bartlet enar sina trupper inför andra valkampanjen i ”West Wing”.
Som när Satangkai, Sioux-stammens stolta krigarhövding, förklarar sin okuvliga livsfilosofi innan han i trots tar sitt eget liv och Zeb Macahan får bära fram honom till generalerna från den amerikanska armén.
Men Rangers egen hövding får väl hoppas att hans skaror, som han säger, förstår vad som gäller ändå.
Att de verkligen fattar att de inget annat kan än rasa mot den döende dagens sista strimmor av ljus…
* * *
Själv har jag Rolling Stones ”The Last Time” på hjärnan när jag vaggar runt i Gardens inre under för- och eftermiddagen.
”Well, this could be the last time”, kan jag höra Mick Jagger mässa när vaktmästar-Frank backar ut sin zamboni på isen mellan kombattanternas träningspass, ”this could be the last time. Maybe the last time, I don’t know”.
För det kan det.
Oavsett om Rangers vinner eller förlorar kan det vara sista morgonvärmningen, sista dagen och sista matchen i the woooorld’s most famous arena för säsongen.
Så jag försökter ta in allting med extra öppna sinnen, absorberar och lägger på minnet.
Det specifika dånet när puck träffar just de här sargerna – som monteras upp och ner nästan dagligen och därför får en helt egen sorts ranglighet.
Den karaktäristiskt ingrodda doften av avgaser, svett, Franks cigarettrök och new yorksk fukt i just det här zambonigaraget.
Den särskilt bländande skenet från strålkastarna i just det här vackra taket.
Värmen i just det här pressrummet, greppvänligheten i just de här kaffemuggarna, åsynen av just de här spelarna på flykt över just den här knöliga isen….
Garden är verkligen ett andra hem och jag kommer sakna det om jag – med eventuellt undantag för en U2-konsert i juli – inte kommer hit igen förrän i mitten av september.
* * *
Även om solen nästa står i zenit inne i Capitals omklädningsrum skulle det inte skada med ett par flammande tal där inne heller.
Om det nödvändiga i att gripa den gyllene chansen när den yppar sig. Om att inte ge en dödligt sårad motståndare liv igen. Om att dela ut det dräpande slaget medan tid finns.
Men kapten Ovetkjin verkar inte direkt vara den bombastiska typen.
Det hänger dock en fin skylt på väggen precis ovanför Andre Burakovskys bås.
På den står:
”Together.
Bmecte
Tillsammans”.
Samma kärnfulla, innerliga, meningsfulla glosa på samtliga tre språk som talas i truppen.
Och ibland kanske det inte behövs mer för att stimulera nödvändig motivation.
* * *
Jävla bra Stones-låt för övrigt, ”The Last Time”, från en tid de var riktigt unga och hungriga och spelade in låtar som kändes som de rusade rakt över en.
* * *
Självfallet ber jag Hagge om en kommentar om Mårts märkliga uttalanden i Prag igår – och hoppas att han, som fellow sörmlänning och allt, ska göra en Micke Samuelsson.
Men där går jag bet.
– He he, det skulle vara rätt kul att säga så nån gång. Fast nä. Zucca visade mig det där när vi åt lunch igår. Men jag har inga kommentarer, det får stå för honom. Jag laddar för match här och hoppas fortsätta spela i Stanley Cup-slutspelet länge ännu, säger han.
Leendet indikerar dock att han kanske inte tycker att förbundskaptenens utspel var helt klockrent och när jag tio minuter senare, efter att ha ramlat runt och lyssnat på andra intervjuer, är på väg ut genom dörren ropar han:
– Hälsa Mårts…
Ha!
* * *
Bäckis börjar le lyckligt varje gång man nämner Burakovskys namn, underförstått för att den unge skåningen gör och säger så mycket roligt hela tiden, och idag kräver jag att få exempel.
Valbo’s finest ger – alltjämt lyckligt leende – med sig och här är ett sådant exempel:
Killarna i laget frågar vem det var som sa ”Sting like a bee, float like a butterfly” och Andre svarar att, jo, det vet han:
– Barack Obama!
När skrattande kompisar förklarar att nej, det var den mest klassiske boxaren av dem alla, säger Burracuda att aha, ja, men då vet jag:
– Mustafa Muhammed!
* * *
Skulle det vara så att Big Rick Nash plötsligt exploderar och gör mål ikväll beror det på The Biffen Magic.
Han har båset intill Hagelin och när jag talat klart med landsmannen blir jag inknuffad i Nashs tomma bås av ivriga amerikanska kollegor och sätter, för att ta emot mig på något sätt, en snusfläckig tumme mitt på superstjärnans ena skridskoplös.
Jag råkar, helt ofrivilligt, titta rakt ner i hans byxor också.
”Rick Nash” står det på en solkig liten namnlapp på insidan av dem.
* * *
Här är en till Burra:
Precis när han hade kommit till Washington lånade han Bäckis bil för att åka till flygplatsen och hämta bekanta – och blev stoppad av polis för fortkörning.
Lätt orolig ringde han Bäckis och frågade hur han skulle göra nu.
– Hur fort har du kört, suckade Bäckis.
– Öh, ja 80 (miles per hour alltså).
– Men hur kunde du köra i 80 när du vet att det är 55?
– Jamen, det var nedförsbacke…
Bingo!
* * *
Jaha, Mårts sumpar Jonas Brodin också.
Han ville, som framgår av den här utmärkta Tomas Ros-stänkaren, verkligen komma till VM – men Tre Kronor tyckte inte han var värd att vänta på.
Jag vet inte om Bacons kvaliteter är okända för landslagsledningen, men låt oss säga så här:
Han skulle inte direkt spela i Torontos farmarlag…
* * *
Andre själv suckar när jag berättar vad Bäckis, med benägen assistans av Mojo Johansson, underhållit mig med för anekdoter under förmiddagen.
– Dom där två…jag får höra så mycket av dom. Gubbar…
Men du får väl ge tillbaka?
– Jag försöker, men då blir dom bara sura.
Ha ha, det där påminner väldigt mycket om dynamiken mellan en skäggig lagkapten och en ung hästpolofantast i ett omklädningsrum i Michigan…
* * *
Badtofflan har, förutom shorts, T-shirt utanpå en långärmad sweatshirt när han kommer till förmiddagens presskonferens och ser således ut som han kunnat spela bas i Popsicle 1993.
Hey princess!
* * *
Jag såg det först på sammandraget efteråt, men när Conn Smythe Kane hade satt sitt sjunde mål igår..såg ni, han pekade imponerat på Yellbear Hjalmarsson om och om igen.
Undra på det.
Yellbears backhandflipp var som, coach punggrepparen mycket riktigt konstaterade efteråt, en passning man aldrig glömmer.
* * *
Stämningen på Garden har, let’s be honest, inte varit direkt häpnadsväckande i årets slutspel, men denna varma Friday Night i världens huvudstad hoppas Badtofflan på bättring.
– Som jag sa ifjol….vi vill ha oreserverad kärlek ikväll.
Ja, vem vill inte det, Alain?
Men som redan Bobby Blue Bland sjöng:
Ain’t no love in the heart of the city…
* * *
Som vanligt var det en ren ynnest att intervjua Yellbear igår också.
Det finns ingen bättre. Han uttrycker sig både själfullt och välformulerat, använder aldrig trötta klyschor och bidrar alltid med målande skildringar som förklarar varför Blackhawks är Blackhawks.
Som den, igår, om skillnaden mellan att nå en konferensfinal första gången – och att göra det för femte gången.
– Första gången vi nådde så långt, 2009, minns jag att vi var otroligt glada och till och med hade lite fest i omklädningsrummet efteråt. Ikväll var grabbarna snarare lite förbannade för att vi höll på att tappa matchen på slutet. Det här är en fokuserad grupp och vi har bara ett mål.
Mm.
Alla andra som följer dem in i Final Four-himlen i år kommer däremot hoppa jämfota av upphetsning – och det är därför ingen av dem, sannolikt, kommer åt Blackhawks.
* * *
Jag ber att få meddela:
Sportbladets utsände i Madison Square Garden har två exakt likadana skor på fötterna ikväll.
Sensationellt, inte sant?
Grejen med den sortens misstag är att man bara begår dem en gång.
Klyschan om att ”lära sig av sina misstag” har i bland full täckning.
Tänk om det vore likadant med felpassningar, Dan Boyle…
* * *
Ojvoj, kommentatorn Taddson firar sin 30-årsdag ikväll.
Det krävs inte gränslös fantasi för att föreställa sig vad han framförallt önskar sig för present.
Pettersson och andra Rangers-fans han älskar att provocera kan alldeles oavsett fira att han tydligen tänker ägna sig åt yster födelsedagsskiva och inte kommer visa sig i spåret…
* * *
Jo, Rangers spinner för fullt på erfarenheten från ifjol – när de vände 1-3-läge mot Pittsburgh i andra omgången.
Hagge menar till och med att det känns som chansen till en sådan scenförändring är större i år.
– Då hade vi spelat riktigt dåligt och blivit helt överkörda i ett par matcher. Nu känns det som att vi varit nära varenda kväll, säger han.
Frågan är bara vad som är mest gynnsamt.
Om man spelar dåligt kan man ju bli bättre. Men om man spelar så bra man kan och ändå förlorar – vad gör man då?
Jo, det är klart man kan alltid hoppas på snusfläckiga tummar på superstjärnornas skridskoplösar…
* * *
Mojo Johansson, å sin sida, menar att Washington också kan spela mycket bättre – trots att de tagit ett så fast strypgrepp på Blueshirts genom stora delar av serien.
– Ja, offensivt finns det mer att göra. Det är väldigt trångt även i Rangers zon, men vi ska ändå kunna få ner pucken och ha längre anfall, säger han.
Det åter obehagligt för hemmalaget.
* * *
Eken har återvänt från Europa, kliver stilig som en månadsmagasinsmodell ut ur presshissen, går rakt fram till Papa Biff och utbrister:
– Tänk, Per. Nu sitter vi här igen.
Det är egentligen i Washington han ska säga så, men med tanke på omständigheterna:
Fem plus!
* * *
Rangers stora hopp återfinns i kassen.
Do or die är Henkes vaniljsås.
Han har 8-0 i så kallade elimination games på Garden sedan 2012.
8-0.
* * *
Åker under förmiddagen hiss på Garden med en liten målare, inhyrd på entreprenad av vad jag förstår.
Han tittar på min ackrediteringsbricka och frågar vad det är som ska hända här ikväll.
– Rangers spelar playoff-match mot Washington, svarar jag.
– Så dom ska spela…hockey?
Mm.
– Är det kul att titta på?
Jovars, ibland så…
Men där ser ni.
Det är inte som att hela stan är hypnotiserad av Stanley Cup.
* * *
Sitter så nära Gris-Olles favorithörn på läktaren att jag förmodligen skulle behövt regnrock, öronproppar och automatvapen med mig i packningen.
Må det vara en beskedlig variant som har köpt biljetten till sätet allra närmast…
* * *
Badtofflan pratar ivrigt om Dan Boyles rika erfarenhet från stora slutspelsmatcher och drar förstås upp Stanley Cup-titeln för elva år sedan.
Ja, och sedan var det ju alla gloriösa framträdanden med San Jose Sharks…
* * *
Efter de två första matcherna här på Garden kändes Ovetjkin som Capitals främste Conn Smythe-kandidat.
Nu är det han som sitter i mörkret i båset och stirrar tomt framför sig en och en halv timme före första nedsläpp.
Holtby.
Jag skulle vilja sträcka mig så långt som att påstå att han är allra bäste målisen av de nu kvarvarande.
Motbud på den?
* * *
Precis som Taddson fyller Kevin Hayes år idag.
Min gissning är att de aldrig kommer att fira ihop – och då inte bara för att Hayes är sju år yngre än kommentatorsspårsprovokatören.
* * *
Bobby Ewing-frillan, Mike Babcock, har alltså fått tillåtelse av Red Wings att sondera marknaden.
Villkoret:
Den klubb som erbjuder coach-stjärnan en deal han accepterar innan kontraktet med Detroit går ut sista juni måste också ge upp ett draftval.
Det borde varken Maple Leafs, Flyers eller Sabres ha minsta problem med att göra.
Babs är på väg bort, det är helt klart – och nästa säsong har Zäta, Kronwall, Hästpolo och de andra en ny coach.
McLellan borde han heta.
* * *
Ja, vi är här nu då.
Vid slutet av det som kan vara säsongens sista intro från Madison Square Garden.
Ska det bli något mer finns det en sak herrarna i blå tröjor där nere på isen måste göra.
Rage, rage against the dying of the light…