The dying of the light, del 2

NY RANGERS – WASHINGTON 0-0 (Period 1)
* * *
Nog lyssnar Rangers på salig Dylan Thomas och rasar mot det snabbt tilltagande mörkret.
Men skymningen fortsätter falla över säsongen ändå, för inget hjälper.
De spelar förstklassig hockey i inledningen, är krispiga i passningar och aggressiva i skridskoåkningen och sätter till och med upp ett helt enastående powerplay.
Det är bara det gamla vanliga:
De kan inte göra mål.
Spelar ingen roll vad de får för chanser. De missar, blir rånade av Holtby och missar igen.
Och jag säger som introt:
Vad mer kan man göra när man spelar så bra och ändå inte får utdelning?
Solen är halvvägs nere där borta i horisonten.
* * *
Det ska inte gå att missa det öppna läge Martin St Louis – ormbiten som en terrarie-föreståndare som snubblat illa på jobbet – har i början.
Eller så är det så att det inte ska gå att göra en räddning som den Conn Smythe-Holtby står för i den sekvensen.
Herregud, liksom.
* * *
Caps är samtidigt aningen loja och bleka i början – och om hemmalaget lyckats göra två mål hade de säkert börjat ladda för drabbning i Verizon på söndag.
Men när det inte händer nåt äter de sig långsamt in i matchen och när de under andra halvan av perren börjar etablera riktiga anfall känns det, precis som någon säger i spåret, farligare än under hemmalagets desperata attacker.
Förmodligen för att de inte behöver vara desperata.
* * *
Kvällens jubel – givetvis utformat som ett långt uuuuuuu – utbryter när Hagges lunchpartner från igår blir inzoomad i en svit nåntans här uppe bland takåsarna.
Mats Zuccarello alltså.
Han vinkar generat i jumbon och det är ju fint att se att han i alla fall mår såpass fint att han kan vara här och utföra såna övningar
* * *
– Shoot the puck, shoot the puck, skanderar frustrerade fans på Garden,
Det är väl inte riktigt problemet.
De skjuter ju – men emellanåt väldigt lökigt.
* * *
Men snart har jag säkert nån i mailen som frågar varför i hela friden dom buar när den lille norrmanen dyker upp i jumbon…
* * *
– Hooooltby, är det nån trött fåne som försöker skrika också.
Om och om igen.
Bra där.
Mannen är ju helt fantastisk – och lär inte sluta vara det för att det sitter ett grinigt fyllo på läktaren och brölar.
* * *
Here today, gone tomorrow…
Eken alltså.
Man får vara glad om man ser honom oftare än man ser Batman.
Imorrn dundrar han iväg till Kalifornien och är borta en vecka igen.
Men han hinner tjänstgöra som buffert mellan mig och Gris-Olle ikväll, så vad mig anbelangar får han göra vad han vill resten av livet.
* * *
Andra kändisar i jumbo, vid sidan av Zuke:
Michael J. Fox, Giants-stjärnan Prince Amukamara – och Donald Trump.
Den sistnämnde får inte ett mycket vänligare mottagande än en Sidney Crosby skulle fått.
* * *
Jag undrar jag, om man skulle våga fråga Eken om han, som på den gamla goda tiden, skulle kunna gå och hämta lite kaffe…