The Great Unknown

På ett litet bord intill podiet i den matsal på Madison Square Garden som NHL – från och med nu direkt inkopplat i logistiken kring alla matcher – förvandlat till intervjurum ligger två stora högar med små, färgglada skyltar.
På de skyltarna står namnen på coacherna Cooper och Vigneault, som enligt strängt reglemente måste tala med media varje dag, samt samtliga spelare som ingår i den östra konferensfinalen – från de största stjärnorna till de minst glamorösa Hunwick-reserverna.
Och det slår mig plötsligt att hela den förtrollande tjuskraften i det vi just nu är involverade i finns inpackad i de två högarna.
Nicole och David från NHL-kontoret vet aldrig vilka spelare som kommer att utföra sådana stordåd att de måste tas till intervjurummet för enskilda presskonferenser – och vilka skyltar de därmed måste bläddra fram och sätta i små ställ på podiet.
Visst, man kan utgå från att Lundqvist-, Bishop-, Johnson- och Stepan-exemplaren kommer utsättas för visst slitage, men i övrigt kan namnskyltarna shufflas ungefär som spelkort på ett blackjack-bord i Las Vegas.
Vilken kväll som helst kan vilken hockeykrigare som helst bli The Big Hero.
Den ovissheten, den totala renonsen på förutsägbarhet, utgör i någon mån ursprungskittlingen i alla sportevenemang, men det exalterande i fenomenet accentueras när vi når den här sortens klimax och drömmar större än livet självt står på spel.
Det finns mycket annat som gör att jag ser Stanley Cup-slutspelet som själva livets höjdpunkt.
Ah, ni vet.
Sättet på vilket spotlightsen i taket på Garden tycks bränna med extra mycket effekt och lyster. Loggorna i den blänkande isen. Ivern hos en alltmer månghövdad mediakår. Förväntningar som dallrar elektriskt i luften. Det högtidliga och uppskruvade och stämningsfulla. ”We Want The Cup”-ramsorna. Bombastiska matchintron. Känslan att att befinna sig i ett centrum mot vilket världens – eller åtminstone hockeyvärldens – alla blickar riktas i samma ögonblick.
Men kärnan i magin är att vi på förhand inte vet mer än att Rangers kommer spela i blå tröjor och Tampa i vita, att vi förmodligen får se hockey av världsklass och att en kommentator som heter Tobias Pettersson blir förbannad på domarna.
Därutöver är allt öppet. Oskrivet. Okänt. Vad som helst kan hända, vem som helst kan bli bragdman eller skurk – och resultatet kan skrivas hur som helst (fast det är klart, det lutar väl åt 2-1…).
Den dimensionen går i princip inte att hitta någon annanstans. Inte i film, inte på konsert, inte i romaner, teaterpjäser eller ens politiska debatter.
Där finns ändå, för det mesta, en rätt given dramaturgi.
Men det gör det inte när New York Rangers och Tampa Bay Lightning går upp i Game 2 i Stanley Cup-slutspelets östra konferensfinal.
Så häng med mig nu i vårnatten.
Något stort vi inte vet något alls om ska alldeles strax brisera.
* * *
I morse gjorde det återigen nästan fysiskt ont när klockan – eller telefonen, om vi ska vara petiga – ringde.
Det var verkligen hockeyfri kväll igår och jag gick verkligen ut på en lång promenad i värmen – se resultat i New York-bloggen vägg i vägg! – men sedan skulle en lång krönika till en annan publikation skrivas och därefter kunde jag inte förmå mig att gå till sängs och till slut blev det bara ett par timmar hos John Blund.
Igen.
Jag hinner tänka att jag kanske ska skita i morgonvärmningen just idag, men just som den farliga reflektionen fått fäste och kudden börjar kännas riktigt skön mot nacken rycker jag till, sätter mig upp och ryter ”Nej, för fan, det går inte”.
Sedan biter jag bara ihop och kliver upp och slår några åkarbrasor, för det är så.
Det går inte.
Inte den här tiden på året.
Under grundserien kan man steka enstaka morning skates, för det sägs ändå aldrig något som inte sagts förut, men under playoff-vårarna ska bloggaren vara på plats redan när reväljen går och sedan sitta hela dagen i hallen och vänta på att pucken släpps,
Man – eller i alla fall jag ­– får inte rätt sorts feeling annars, inte rätt sorts puls, inte rätt sorts emotionella stegring mot gametime-clou.
Så här är jag ändå.
Trött – och euforiskt pigg på samma gång.
* * *
Nu har Rangers återigen en sån där gyllene möjlighet som de är nästan lika bra på att sumpa som målchanser i början av matcherna.
De kan gå upp i 2-0-ledning och ta kommando över konferensfinalserien gång för alla.
– Det vore något. Jag tror aldrig det hänt under mina år här i New York, säger Hagelin när jag springer på honom efter en skate han inte deltar i eftersom den är frivillig och han för tillfället får åka skridskor så det räcker ändå.
Då glömmer Nykvarn-geparden fjolårets konferensfinal mot Montreal. I den gick Blåskjortorna faktiskt upp i 2-0-ledning – på bortaplan, no less.
Men i övrigt är statistiken i den här situationen klart nedslående för hemmalaget.
Sedan 2012 har de fattiga 1-6 i Game 2 när de vunnit första matchen i en slutspelsserie.
Det är som att de slappnar av alldeles så lite när hotet om 0-2-underläge är eliminerat – och minsta lilla reduktion i fokus, koncentration och hängivenhet ger omedelbart utslag i Stanley Cup.
* * *
Titta här nu då – vem har stigit upp ur underjorden och blivit del av den mediakår han inte direkt högaktade under sina många år som coach.
Jovisst, Tårtan is back!
Som expertkommentator på ESPN.
Häpnadsväckande!
* * *
Kvällens holmgång innebär även för Bolts en ypperlig chans i högre grad än ett pressande måste.
Jag envisas ju med att hävda att det inte är särskilt mycket till katastrof att hamna i 0-2-underläge efter två bortamatcher. Däremot har man verkligen uträttat något viktigt och stort om man snor en match on the road och kommer hem med 1-1 i ryggen.
Ska man ta våra vänner från västra Florida på orden finns också gränslöst med utrymme till förbättringar i kväll,
– Det var nästan så vi kräktes när vi tittade på video efter första matchen, säger coach Cooper.
Så hemskt var det ju förstås inte.
Men det är ord som lär få hans underhuggare att vakna och kamma till slutspelsskägget.
* * *
Det allra bästa med John Tortorellas oväntade framträdande hos ESPN är att Linda Cohn, studiovärden som fått eremiten att visa sig offentligt för första gången sedan han avskedades i Vancouver, suttit på pressläktarplatsen intill mig genom hela slutspelet.
Jag har en del att fråga henne nu…
* * *
”När man möter målvakter som är så bra som Henrik Lundqvist och Carey Price”, är det en reporter som frågar Strålle under förmiddagen, ”försöker man göra på något annat sätt i avsluten då”.
– Jag vet inte, flinar Slayer-konnässören från Tibro, fråga dom som kommer till avslut..
* * *
Min snusleverans är nu paketerad och skickad med bud över Atlanten, men den kommer fram först i morgon eftermiddag och då är jag redan i Tampa.
Så det blir, bokstavligt talat, Generalknas under Game 3 och 4.
Ha överseende med dåligt humör, vallningar och eventuella hjärnblödningar.
* * *
Syttende maj firades som bekant igår, men i New York äger den stora norska högtiden rum idag.
För första gången sedan han åkte på sin otäcka hjärnskakning i femte matchen mot Pittsburgh skrinnade Mats Zuccarello i morse ut på Garden-isen innan Rangers skate, i full utrustning och allt.
Det innebär inte att han kommer spela ikväll eller på onsdag – men kanske i slutet av de här serien och definitivt i en eventuell final.
Dejligt och göyal och akkurat och vad ni vill!
* * *
Rapport från södra Kalifornien:
Coach Q petar David Rundblad imorrn och kastar in Kyle Cuminskey istället.
Tuffa bud, men det är obönhörligt under våren. Inga misstag alls tolereras.
* * *
Cooper hotar med ett mer fysiskt Bolts idag – och då kan Strålle komma till användning.
Vi får inte se det särkilt ofta, men han kan faktiskt bomba in tacklingar som är lika hårda som musiken han lyssnar på.
– Jag förlitar mig på tajming i de situationerna. Jag är inte direkt stor och tung och kör inte över nån som är beredd. Det är mycket som ska spela in, jag måste ha självförtroende som individ och också veta att vi som spelar efter vår struktur, så det finns utrymme för fysiskt spel, säger han.
Många om och men där.
Men tro mig, när Strålle tar sats gör motståndarforwards med pucken på klubbladet bäst i att titta upp.
Det är inte kul att åka på en propp som känns som Sepulturas ”Godless” låter.
* * *
Helsvart outfit i kväll – spetsad med en slips i vitt och guld.
Johnny Cash möter Liberace, typ.
Det är en winner!
* * *
Hags bekräftar intrycket att han och lagkamraterna hade större ytor att dansa på i första matchen mot Bolts än under en enda minut mot Washington – i synnerhet i första perioden.
– Ja, då spelade vi väldigt bra offensivt också. Det var bara det vanliga problemet, vi gjorde inga mål. Vi måste försöka göra mer än ett när vi får så många chanser, säger han.
Det låter onekligen som en idé.
* * *
Yes, ikväll hinner jag vara med i matchvinnar-lotteriet och drar det inte helt värdelösa namnet Chris Kreider.
Show me the money, baby.
* * *
Coach Cooper blir helt översvallande när han får frågor om Strålle och citerar sig själv från tidigare i vintras.
– Han kommer kanske inte vinna Norris Trophy, men hans backpartner kommer göra det.
Alltså:
Anton gör sina medspelare bättre. Oerhört mycket bättre, till och med.
När jag återger hyllningarna ler västgöten roat.
– Jaha. Ja, då får Hedman dela priset med mig när han vinner då, säger han.
Precis.
Vigge kan redan nu bereda plats i talet han får hålla i Vegas under 2016 års Awards-show.
* * *
Nej, jag vet ingenting om nye Flyers-coachen Hakston – men han ger ett coolt intryck och det är ju lysande av GM Hextall att lyckas överraska med en sådan skräll mitt under Babcock-racet.
Todd McLellan, däremot, känner jag till och jag tror han blir en finfin coach åt Wonderkid McDavid i Edmonton.
* * *
Brian Boyle var med Lightning på isen under morgonövningarna, men huruvida han spelar är fortfarande höljt i dunkel.
– The update is I have no update, säger Cooper och låter för ett skrämmande ögonblick som han som börjat jobba åt ESPN.
Vi lär få veta under matchvärmningen.
* * *
Inga handpåläggningar i Rangers omklädningsrum den här morgonen. Däremot kommer jag åt spetsen på Vigge Hedmans ena skena när jag står och väntar medan amerikaner pratar med Strålman.
Det kan kan vara just den touch Den Majestätiske Från Ångermanland behöver för att börja skjuta skarpt.
* * *
Och i skrivande stund twitter-rapporterar Billy Jaffe att Boyle är med när Bolts sparkar fotboll som förvärmning.
Det betyder att han troligen spelar – och den nyheten lär få Youngblood Ekeliw att gå ner i spagat,
Jag fick honom i telefonluren just som han hade klippt mammas och pappas gräsmatta hemma i Örby under sena eftermiddagen – nytt sätt att lugna sköra nerver! – och han pratade så ivrigt om ”BB”:s betydelse att han slog knut på tungan flera gånger om.
* * *
Tuesday – Partly cloudy. 91 degrees.
Wednesday – Sunny. 88 degrees.
Thursday – Sunny. 88 degrees.
Friday – Partly cloudy. 93 degrees.
Ja, förlåt. Jag var bara att kolla av väderprognos för Tampa de kommande dagarna…
* * *
Tillbaka från Kalifornien, ready to rock:
Eken!
Han har, rapporteras det, redan siktats i pressloungen…
* * *
Ja, Game 2 då.
Om sådär tre timmar vet vi vad som hände, vad matchen hade för karaktär, vilka som gjorde mål och hur det slutade
Men just nu:
Nada.
Ingen kan ana vad vi har framför oss.
Det är det som är så fantastiskt.