Stanley Cup-finalen 2015

Det var exalterande när grundserien brakade igång för åtta månader sedan – för bloggens del i Scottrade Center i ett grått och kallt St Louis.
Hjärtat slog hårt under streckstridsracet i början av april
Febertopparna avlöste varandra i första slutspelsomgången.
Och kvällarna förra veckan då det drog ihop sig i några av decenniets största avgöranden kunde vi ju knappt andas.
Likafullt:
Först nu kulminerar NHL-säsongen 2014-2015.
Först nu knyts allt vi våndats över och jublat åt sedan början av oktober ihop i ett definitivt klimax.
Först nu är vi framme vid det mål som ändå varit meningen med vår färd.
Tampa Bay Lightning och Chicago Blackhawks, the last two standning, – gör upp i det ultimata hockeydramat – större, finare och mer ärofullt än allting annat en utövare av den här sportens kan vara med om.
Välkommen till Stanley Cup-finalen.
Det är här historia skrivs, legender skapas och heliga drömmar besannas.
* * *
Det här är min nionde final i rad – den åttonde med bloggen – och jag har en väldigt bestämd känsla av att det kan bli den allra bästa.
Jo, vad gäller ren hockeyunderhållning tror jag att den här duellen till och med kommer överträffa dubbelmackan med Detroit och Pittsburgh 08 och 09.
Bolts och Hawks är båda lag som spelar enastående offensiv, kvick, tekniskt driven och sexig hockey – och båda har laguppställningarna fullsprängda av showmän och konstnärer.
So, buckle up, Dorothy – you’re not in Kings- and Bruins-land anymore…
* * *
Victor Hedman har drömt om, och längtat efter, den här dagen så länge han kan minnas.
Ändå verkar han inte alls särskilt tagen när han på förmiddagen före första Stanley Cup-finalen i livet kommer utlommande från omklädningsrummet i hoodie, shorts, badtofflor och som pricken över beachbum-i:et en baseboll-kepa nertryck över långa, blöta hårtester.
– Nej, jag kan inte påstå att jag är nervös. Däremot är jag väldigt exalterad. Det ska bli så otroligt kul att få vara med om det här, säger han och samtidigt lyser det så intensivt i de där vänliga ögonen att man förstår:
Det är alldeles lugnt med Vigge.
Han kan, sina blott 24 år på jorden, hantera det här.
Han blir bara gladare, och mer spelsugen, ju mer atmosfären kring matcherna trappas upp.
Så känner man igen superstars i vardande.
* * *
Tampa, ja.
Fint att vara tillbaka – så snabbt.
Här var stämningen, som bloggen rapporterade med ivrig frekvens, uppspelt och febrig redan under konferensfinalen mot New York Rangers.
Nu har alla fördämningar brustit.
Mig skulle det inte förvåna ens om alligatorerna i den lilla slänten mot kanalen bakom Marriott-hotellet är engagerade och jublar över trillingkedjans otroliga speed, så upptrissad känns den allmänna andan.
Och vare sig de – alligatorerna – vill eller inte lär de bli varse vad som händer ikväll, för de lokala myndigheterna har smällt upp storbildskärmar över hela stan så att även de som inte lyckats få tag i the hottest ticket in town sedan 2004 kan samlas och följa matcherna tillsammans.
* * *
Yellbear Hjalmarsson svarade med ett förskräckt ”nej, nej…” redan när jag efter Game 7-triumfen i Southern California frågade om han tänkt på att han kan bli en av de stora svenska Stanley Cup-legenderna med en tredje ring och han blir inte mycket mer förtjust när jag åter tar upp ämnet under den så kallade Media Day som traditionsenligt äger rum i Amalie dagen före första finalen.
– Det där känns läskigt att tala om…vi är fortfarande så långt därifrån, säger han.
Jaja.
Men jag tänker i alla fall ta mig friheten att febra över det coola i att den besjälade smålänningen faktiskt kan få sitt namn inristat och snart är lika stor som Nicklas Lidström, Tomas Holmström, Stefan Persson och Anders Kallur.
Det är egentligen en omöjlig prestation under lönetakseran, men han spelar i Chicago Blackhawks och då kan vad som helst hända.
* * *
Det var ju förträffligt att så många verkade uppskatta Stora Finaltipset i år också.
Det är ett jädra plock – särskilt när mail ska klistras in i nytt dokument; varför har så många så lugubra mailprogram, med blå text och what not? – och det tar sin tid men jag tycker det blir jäkligt fint när det är färdigt.
Roligast i år, om ni frågar mig:
Erik Niva.
Så typiskt honom att han lyckas vara ett världens främsta uppslagsverk om fotboll – och samtidigt ha sån nördkoll på gammal NHL-trivia att han tar upp Mikael Anderssons flytt från Hartford till Tampa sommaren 1992…
* * *
Strålle Strålman ska spela sin andra Stanley Cup-final – på lika många år.
Han var ju med Rangers uppe på den stora scenen ifjol också.
Och inte för att han precis föreföll hysterisk som han som är expert på avlyssning i ”Ocean’s Eleven” då heller, men han säger själv att allt är lite lättare när han vet hur allt fungerar i finalcirkusen.
– Det är lika med allt man tar sig till i livet. Tapetserar man väggarna så är det enklare andra gången man försöker, filosoferar han under ett kort litet möte med bloggen i omklädningsrumsentrén.
Personligen skulle jag vilja påstå att det är VISS skillnad på att tapetsera väggar och spela Stanley Cup-final, men okej.
Vi fattar poängen.
* * *
Plötsligt går Scotty Bowman, i mycket långsamt mak, förbi i katakomberna i det nu väldigt spatiösa pressrum de byggt åt oss i Amalie.
Det känns som jag föreställer mig att det skulle vara att befinna sig på Mulberry Street i Little Italy och se Don Corleone.
Ojvoj, liksom.
* * *
När alla, som Strålle, pratar om att det är bra att ha känt på finalatmosfären och veta vad som väntar sprider de inte bara luftpastejer omkring sig.
Det är förtätad stämning även under tidiga slutspelsrundor, men allting trissas upp ytterligare några hisnande snäpp när det är dags för the ultimate showdown.
Medias bevakning är ännu mer intensiv och ivrig och utförs av ännu talrikare skaror, fansen får stora superfrossan och luften blir liksom alldeles tjock av förväntan.
Så här en och en halv timme före första nedsläpp får allting bakom kulisserna i den här mäktiga hallen liksom ett helt nytt skimmer – nervöst, högtidligt och glamoröst.
Ah, det är som vanligt väldigt svårt att beskriva men jag tror faktiskt ni känner det genom tv-apparaterna också.
* * *
Min bild är att de fyra Chicago-backarna börjar bli mer trötta på frågorna om hur mycket de spelar än av själva speltiden.
Men precis som landsmannen Hjalmarsson försöker Johnny Oduya använda det eviga tjatet om att de inte ska orka som tändvätska.
– Jo, man är ju lite så. När någon säger att man inte kommer att klara något, då blir man dum i huvudet och måste bevisa att man visst klarar det, säger han och kliar sig i sitt sensationellt täta slutspelsskägg.
* * *
Det är inget jag tar upp med honom, riktigt så okänslig är jag inte, men medan Yellbear har chans att bärga sin tredje titel kan Tibros stolte representant i Stanley Cup-finalen nå en annan, mindre rolig milstolpe.
Om Tampa förlorar är Strålle den ende svensk i historien som förlorat två Stanley Cup-finaler – utan att också ha vunnit.
Även Nicklas Lidström och Kjell Samuelsson har varit med och torskat två gånger, men de har kompenserat genom att vinna andra år.
Så här ser hela listan, uppdaterad över svenskar som förlorat i Stanley Cup-finalen ut.

Anders Hedberg (NY Rangers, 1979), Ulf Nilson (Ny Rangers, 1979), Kent-Erik Andersson (Minnesota North Stars, 1981), Thomas Gradin (Vancouver Canucks, 1982), Lars Molin (Vancouver Canucks, 1982), Lars Lindgren (Vancouver Canucks, 1982), Peo Brasar (Vancouver Canucks, 1982), Anders Eldebrink (Vancouver Canucks, 1982), Willy Lindström (Edmonton Oilers, 1983), Anders Kallur (NY Islanders, 1984), Stefan Persson (NY Islanders, 1984), Tomas Jonsson (NY Islanders, 1984), Mats Hallin (NY Islanders, 1984), Pelle Lindbergh (Philadelphia Flyers, 1985), Thomas Eriksson (Philadelphia Flyers, 1985), Håkan Loob (Calgary Flames, 1986), Per-Erik Eklund (Philadelphia Flyers, 1987), Kjell Samuelsson (Philadelphia Flyers, 1987 och 1997), Michael Thelvén (Boston Bruins, 1988), Mats Näslund (Montreal Canadiens, 1989), Ulf Dahlén (Minnsota North Stars, 1991), Tomas Sandström (LA Kings, 1993), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings , 1995), Johan Garpenlöv (Florida Panthers, 1996), Mikael Renberg (Philadelphia Flyers, 1997), Calle Johansson (Washington Capitals 1998), Niclas Wallin (Carolina Hurricanes, 2001), Tommy Westlund (Carolina Hurricanes, 2002), Niclas Hävelid (Anaheim Ducks, 2003), Samuel Påhlsson (Anaheim Dukcs, 2003), Patric Kjellberg (Aneheim Ducks, 2003), Fredrik Olausson (Anaheim Ducks, 2003), Marcus Nilson (Calgary Flames 2004), Daniel Alfredsson (Ottawa Senators, 2007), Nicklas Lidström (Detroit Red Wings 2009), Tomas Holmström (Detroit Red Wings 2009), Henrik Zetterberg (Detroit Red Wings 2009), Niklas Kronwall (Detroit Red Wings 2009), Mikael Samuelsson (Detroit Red Wings 2009), Johan Franzén (Detroit Red Wings 2009), Andreas Lilja (Detroit Red Wings 2009), Jonathan Ericsson (Detroit Red Wings 2009), Daniel Sedin (Vancouver Canucks, 2011), Henrik Sedin (Vancouver Canucks, 2011), Alex Edler (Vancouver Canucks, 2011), Henrik Tallinder (New Jersey Devils, 2012), Johan Hedberg (New Jersey Devils 2012), Jacob Josefson (New Jersey Devils 2012), Adam Larsson (New Jersey Devils 2012), Carl Söderberg (Boston Bruins, 2013), Henrik Lundqvist (New York Rangers, 2014), Carl Hagelin (New York Rangers, 2014), Anton Strålman (New York Rangers, 2014).
Det kan tyckas taskigt att trycka den, men jag menar tvärtom.
Alla vet exakt vilka som vunnit, jag tycker även de här gossarna förtjänar att veta att de är ihågkomna.
De spelade ändå Stanley Cup-final. Det är mer än vad du och jag gjort.
* * *
Det räcker att David Rundblad spelar en endast sekund i en av finalerna för att han ska få ring och namn på bucklan och det är ju bra, för så mycket mer speltid – okej, LITE mer… – verkar coach Q inte vilja ge honom.
Då är det inte alldeles lätt att spela hockey, Yellbear sa häromdagen att han mycket hellre har 28-29 minuters speltid än 6-7, för när man spelar så lite hinner man bli stel när man sitter i båset och får sen mjölksyra efter 30 sekunder när man väl kastas ut i the action.
”Rundy”, som de kallar David här, nickar instämmande.
– Man vet aldrig när man ska spela heller, så man kan bara sitta och försöka hålla sig alert. Det är lite svårt. Men jag tar det, lätt. Det är en stor ynnest bara att få vara med här. Och när jag kommer in försöker jag bara spela enkelt, så jag inte ställer till nåt.
Klokt.
Men framförallt viktigt att komma ihåg:
En en enda sekund räcker för att namnet Rundblad ska bli evigt..
* * *
Den reguljära pressboxen i Amalie är rätt liten – ingen hade förväntat sig att det skulle spelas några finaler här… – så när det nu blir tungt mediatryck har de fått bygga en så kallade auxillery-box och i den sitter jag.
Bökigt och trångt och Gris-Ollar överallt, men jag har suttit på likadana provisorium förr – gamla igloon i Pittsburgh var en utmaning – och vet att det går ändå.
* * *
Strålle värmer upp med samma obönhörligt stenhårda metal som vanligt – och bänkgrannen i omklädningsrummet, Hedman, ber garanterat inte att få låna en hörlur.
– Nej, aldrig. Jag vet vad Anton lyssnar på och skulle inte komma på tanken att få ta del av det, säger han med en lätt rysning.
Så nu vet vi det:
Man kan vara radarpar utan att dela musiksmak.
* * *
Den första finalen kräver alltid samma outfit.
Svart kostym, vit skjorta, svart slips.
Det är allvar nu.
* * *
Kryckan Krüger går omkring och bara ser stenhård ut hela tiden.
Han ska ha sin andra ring.
Det bara är så.
* * *
Tur inte Ekeliw är här (ännu i alla fall, jag har två sängar på mitt rum och har erbjudit honom en av dem, free of charge….)
För när jag står och hänger utanför Tampas omklädningsrum går Ondrej Palat plötsligt förbi i bar överkropp – en väldig atletisk en – och jag är inte säker på att Youngblood klarat den synen.
Så tur, som sagt, att han istället är hemma i Örby och, som han säger, gör sig beredd att åter få några ångestattacker efter att ha gått och varit lycklig ”över att vi är i fucking final” i några dygn.
* * *
Nu så, folks.
Vi har väntat i ett år, meh nu är Stanley Cup-finalen 2015 är här.
Den blir magisk.