Stanley Cup-finalen 2015, del 13

Redan när busschauffören som i arla morgonstunden kör oss från Marriott-hotellet vid Magnificent Mile tar av från Eisenhover Expressway och rundar Malcom X College börjar min puls rusa.
För där tornar hon upp sig, väldig och vördnadsbjudande, som en klippformation i Grand Canyon.
United Center – på mycket goda grunder kallad The Madhouse on Madison i folkmun.
Det är, vid sidan av katedralen i Montreal, min absoluta favoritarena i hela ligan – och helt utan konkurrens häftigast south of the border.
Här pressas stämningen upp mot vansinnets höjder redan under vanlig grundserievardag.
Vid de stora matcherna sprängs alla fördämningar – och att sitta här såna gånger hör till det mest exalterande människor med minsta fäbless för hockey kan vara med om.
Det handlar inte bara om det berömda nationalsångsvrålet – även om det är en av de mest spektakulära kulturyttringar det här landet överhuvudtaget har.
Något i de gigantiska läktarsektionernas branta sluttning, i tätheten mellan sätena och kanske också i den egenartat dunkla belysningen skapar en helt unikt laddad old school-atmosfär.
Nu ska vi få se ytterligare en finalmatch just här – den sjunde i ordningen för mig sedan 2010, och som lokala hjältarna Wayne Campbell och Garth Algar sa i ”Wayne’s World”:
I’m not worthy.
* * *
Egentligen har han nog varken råd eller tid, men likafullt:
19.57 på fredag, lokal tid, kliver Jonathan Youngblood Ekeliw ut i ankomsthallen på Tampa International.
Han stod helt enkelt inte längre ut med att hans Tampa Bay Lightning spelar Stanley Cup-final utan att han är på plats, så efter matchen i lördags dundrade han bara ut på nätet och beställde en flygbiljett.
Den passionen och den glöden är så fin och så admirabel att jag överväger att ta emot med både blåsorkester och can can-dansande cheerleaders.
* * *
Jag trodde det var mycket media i Tampa, men heliga guds moder – trängseln inne i Blackhawks omklädningsrum när de nu kommit hem efter två finaler bakom fiendens linjer liknar ingenting jag nånsin sett.
Det är svårare att komma fram till spelare man eventuellt vill prata med än att komma längst fram till scenen på en Justin Bieber-konsert och möjligheten till avslappnade, enskilda samtal med de svenska profilerna är ohyggligt begränsade.
Annat var det de år man kunde slå sig ner bredvid Yellbear, räcka fram en snusdosa och sedan sitta och babbla hur som helst i en kvart
– Ja, det är verkligen annorlunda nu. Jag vet inte vad som hänt, säger han när jag ändå lyckas tränga mig fram.
Men det vet jag.
Förutom att mediaskocken vuxit och han själv slutat snusa har fler insett att smålänningen med hockeyvärldens största hjärta är väldigt bra och väldigt intressant att prata med.
* * *
Själv hade jag en skakig resa upp över kontinenten igår kväll; piloten tvingades i princip åka slalom mellan åskmolnen i mellanvästern.
Men det gjorde inte så mycket, för jag kom till flygplatsen i mycket god tid, satt länge i en väldigt trevlig bar och resten kan ni förmodligen räkna ut själva.
Låt mig bara säga så här:
Dryckessessioner i flygplatsbarer har en alldeles särskild sorts charm.
* * *
Före tredje Stanley Cup-finalen 2009, mellan Detroit Red Wings och Pittsburgh Penguins, kom en gänglig, blyg och storögd pojke vandrande genom de dammiga backstage-korridorerna i gamla Igloon i Pittsburgh.
Han var en av de fem-sex top prospects som sannolikt skulle komma att väljas först i draften senare samma sommar och enligt gamla NHL-traditioner därför bjöds in till en Stanley Cup-final.
Sex år senare sitter den ynglingen – känd under namnet Victor Hedman – i Tampas omklädningsrum och ser hur årets top prospect-klass, anförd av den våldsamt hypade Connor McDavid, är på likadant, begeistrat finalbesök.
– Det känns som det var igår, säger han och ser uppriktigt förvånad ut över tidens snabba gång.
– Jag var väldigt nervös den gången, när jag skulle få gå in i omklädningsrummet och träffa Zäta och Lidas och andra jag hade sett upp till när jag var yngre.
Jodå, jag minns. Det lyste intensivt i de artonåriga ögonen när han, mycket försiktigt, tittade in i igloons hysteriskt trånga gästkabyss.
– Hela den upplevelsen var fantastisk. Att träffa alla och se en final…jag hade underkäken i golvet hela tiden, kändes det som.
Well, nu är det Vigge själv som får tonåringar på första omklädningsrumsbesöket att tappa hakorna
– Nja, flinar han och nickar mot Steven Stamkos, de är nog mer starstruck av han i tröja nummer 91.
Säg inte det.
När jag under ett pressmöte strax innan frågar Jack Eichel, den förmodade drafttvåan, om svenska favoriter pratar han sig alldeles varm om ”han i tröja nummer 77” också.
– Hedman är ”a hell of a hockeyplayer” och har varit helt outstanding i det här slutspelet, säger han.
Och väl inne hos Tampa ser jag hur Eichel kastar imponerade blickar mot backbjässen som för sex år sedan själv stod i ett likadant rum och var förstummad.
* * *
Biskopens vara eller inte – det är kvällens fråga.
Tampa-målisen deltar i morgonvärmningen och ser ut att vara fit for fight, men varken coach Cooper eller Biskopen själv vill avslöja om han kommer spela Game 3.
Faktum är att ”Bish” inte har ett skvatt mer än ”Vi får se” att säga under en kort presskonferens på podiet och till slut utbrister han:
– Jag känner mig som Marshawn Lynch just nu.
Marshawn Lynch är Seattle Seahawks-stjärnan som inför Super Bowl i Phoenix i vintras gav exakt samma svar på 29 frågor i rad.
– I’m just here so I won’t get fined
Men riktigt så illa är det ju inte med Biskopen.
* * *
När jag först tar upp finalbesöket i Pittsburgh för sex år sedan replikerar Vigge att han mycket väl minns bloggens närvaro..
– Det var ju du som tog hand om pappa.
Jo, he he. Den unge talangen var själv bara arton och fick snällt gå och lägga sig efter matchen, men den gode Olle följde med på mediafest på William Penn-hotellet och hade mycket trevligt.
* * *
Chris Johnston från Sportsnet böjer sig fram mot Yellbear Hjalmarsson och frågar om det stämmer att de målar korna i hans hemby i Blackhawks färger när det drar ihop sig till final.
– Var har du hört det, är det han där som berättat, ler Russnäs och nickar mot yours truly.
”Han där” är skyldig, den traditionen är så fantastisk att jag berättar om den för alla som vill lyssna.
Men tydligen har stödtrupperna på småländska höglandet inte plockat fram målarfärgen ännu.
– Det är fortfarande lite för tidigt i finalen, det händer först när det verkligen drar ihop sig, förklarar Niklas.
Well, efter nattens match tycker jag det är dags.
Russnäs, mobilisera penslarna!
* * *
Jag frågar även Connor McDavid om svenska favoriter och hans svar kommer blixtsnabbt:
Sudden.
– Jag kommer ju från Toronto och såg verkligen upp till Mats Sundin. Jag såg honom spela varje lördagkväll, det kändes som han kunde gör allting på isen.
Undra på att killen blivit så bra, med den sortens förebilder!
* * *
Även den svenska mediatruppen i Stanley Cup-finalen har börjat växa.
Från och med nu är även TT:s Göran Sundberg och SVT-duon Marie Lehmann och foto-Evve med på resan.
Och ja:
Bord är självfallet bokat på Tavern on Rush i morgon kväll.
Det är alltid där de stora svenska hockeykvällarna i Chicago avlossas.
* * *
Att ställa frågor till coacherna på podiet är den typ av upplevelse som får en lätt ängslig bonne från Borlänge att svälja hårt, särskilt som han får sitta med mikrofon och vänta medan de svarar färdigt på frågan innan.
Men idag gaskar jag ändå upp mig och frågar Cooper om han håller med om att Vigge varit rätt given Norris Trophy-kandidat om han inte blivit skadad i början av säsongen.
Svaret är ett rungande ”ja”.
– Vi hade inte varit här utan ”Heddy”. Han har spelat precis så här bra för oss hela säsongen och jag är verkligen glad över att fler får se det nu.
Det var just den typen av svar jag var ute efter…
* * *
TT-Göran pratar den mest utpräglade stockholmskan på den här sidan Tjalle Mild, men när man frågar varifrån i huvudstaden han kommer svarar han:
– Nä….ja e från Luleå.
Det är mycket roligt.
* * *
Coach Q funderar på ändringar i laget ikväll.
Bickell, som tydligen är fri från sin mystiska yrsel, verkar gå in i andrakedjan med Showtime Kane och Brad Richards – och så finns det överhängande risk att Trevor van Riemsdyk petar David Rundblad.
Surt.
Rundy skötte sig prickfritt i lördags och var plus 1 – förlusten till trots.
* * *
Dom spelar country i Tampas omklädningsrum efter morgonvärmningen.
Vad tycker death metal-rockaren Strålle Strålman om det, egentligen?
– Det är bättre än den vanliga skiten man brukar få höra. Dom här spelar i alla fall på riktiga instrument, muttrar han.
Så nu vet vi det.
Avicii har inget att hämta hos den västgötska hockeyhistoriens störste.
* * *
Bloggen har svart kostym ikväll, svart skjorta, svarta skor och svart allting.
Utom slipsen.
Den är en blågul klenod som, om den används med försiktighet, alltid generar svenska mål.
Kom ihåg det när Kryckan och Vigge båda spräcker finalnollorna i natt.
* * *
Jag är fortfarande lite förbryllad över kommentatorsspårsskribenten som i lördags tyckte sig ha kunnat utläsa att jag har en dålig relation till Johnny Oduya.
Say what, liksom.
Så här är det med Johnny:
Han är en av få svenska NHL-proffs som i princip är omöjlig att nå på telefon – han gillar inte luren, helt enkelt – och hinner han försvinner han, som idag, ut ur omklädningsrummet innan mediaflockar så stora som de som följer finaler kommer inklampande.
Men när man väl träffar den ärrade stockholmaren både trevlig och vältalig och rolig.
På den tiden han spelade i New Jersey åt vi för övrigt lunch på Ikea – köttbullar! – i samband med ett reportage och innan OS i Sotji gjorde jag lång intervju med honom åt Cafe också.
Detta kändes viktigt att få utrett.
* * *
Från och med femte matchen har Strålle hela familjen, inklusive mamma och pappa hemifrån Tibro, med sig på läktarna i finalen – både här i Chicago och hemma i Tampa.
Egentligen skulle hustrun Johanna varit här redan ikväll, men hon åkte istället till New York för att prova ut bröllopsklänning.
Jo, Strålle gifter sig i sommar – trots att han redan är gift.
– Men det var ett snabbt visum-bröllop här i USA. Nu ska vi ha riktig tillställning.
Fast inte i Tibro.
– Mja, nästan. Vi ska vara i Kvänum. Det ligger alldeles intill.
Kvänum?
Pudding har rätt, hockeyspelarna neråt landet kommer verkligen från kufiska orter man aldrig hört talas om.
* * *
Apropå Johnny Oduya hade han, som bloggen rapportet om vid upprepade tillfällen, Kryckan Krüger boende i källaren i sitt hus utanför Chicago i många år.
Men no more.
Checking-kungen från Huddinge har slutligen flyttat hemifrån.
– He he. Ja, så skulle man nästan kunna beskriva det. Jag har ett eget hus nu, berättar han.
* * *
Under alla tidigare finaler i The Madhouse, både 2010 och 2013, har jag fått sitta i den provisoriska pressboxen på ena kortsidan – otroligt trång och bökig och allmänt olämplig för, eh, fullvuxna.
Men nu är det plötsligt nån på NHL som förbarmat sig och gett Aftonbladet ett primetime-säte mitt på den reguljära pressläktaren.
Det är mycket oklart vad jag gjort för att förtjäna den sortens privilegium, men jag böjer mig i djupaste tacksamhet.
* * *
Det gulaktiga, halvdunkla ljuset här inne alltså…det ger lite samma känsla som på de exotiska bilder från NHL man vid ytterligt sällsynta tillfällen fick se på svensk tv på sjuttiotalet.
Väldigt speciellt.
* * *
Note to self:
Ät hotellfrukost innan heldagspassen i United Center.
Eljest hinner du bli hungrig som en hel Eken innan pressmiddagen dukas fram vid sena eftermiddagen.
* * *
För er i Europa spelar det ju ingen roll, hos er är klockan 02.00 nu också, men vi har de facto rest in i en ny tidszon och det betyder att matcherna här i The Madhouse startar redan klockan 19.
Det innebär mindre tid till introkomponerande, vilket aalltid irriterar – men slipper vi övertid blir det desto mer tid över till glada after game-aktiviteter…
* * *
När åskan gick gick över Montreal och New York vann Lightning alla matcher.
Så det borde oroa Blackhawks och deras fans att höra hur det mullrar och dånar utanför The Madhouse en timme innan officiell matchstart.
* * *
Det är bara två dagar sedan Game 2 avgjordes, men ändå känns det som vi fått längta för länge på fortsättningen.
Den matchen var ju så fruktansvärt bra, så fruktansvärt underhållande, så fruktansvärt exalterande.
Men här har vi nu Game 3.
I självaste The Madhouse.
Det kommer, tror jag, bli en dröm.