Stanley Cup-finalen 2015, del 14

CHICAGO – TAMPA 1-1 (Period 1)
* * *
Ännu en blitz till period, spelad i hänsynslöst Formel 1-tempo.
Oh yeah.
Och för första gången i finalen får Tampa – och vi andra – veta hur det ser ut när Hawks spelar sin bästa, mest explosiva playoff-hockey.
Gästerna inleder för all del med mest energi, men sedan tar Chicago över showen och etablerar några gånger sånt tryck nere hos en skakig Biskop att jag tammefan nästan får huvudvärk.
Ojvoj.
* * *
Just ja.
Hade glömt att vi får höra hela Madhouse du-du-du-du-du-dua sig igenom jublet till Fratellis ”Chelsea Dagger” vid alla hemmamål.
Det borde jag inte gjort, för den knappade Chicago-fansen in på jukeboxen i tikibaren i lördags – och sen körde de allsång så det ekade i den fuktiga Florida-natten.
* * *
Och när blev Ryan Callahan plötsligt Al McInnis?
Satan vilken tjong-i-medaljongen-bomb han får på
Naturligtvis är det MVP-Vigge som står för den magiska framspelningen också
Igen.
* * *
Tilltalet finallagen emellan har hittills varit mycket vänlig, för att inte säga direkt vördnadsfull. Så sent som i fredags talade Kane till exempel om hur förstummande han tycker det är att se trillingkedjan spela hockey.
Men det känns som att stämningen därvidlag håller på att förändras.
En sån som Andrew Shaw, som bevisligen har vässat huggtänderna, verkar till exempel mycket angelägen om att korrigera de dumheterna.
* * *
Inte sedan Linda Blair spydde på Max von Sydow i ”Excorsisten” har en biskop sett darrigare ut än Bolts-keepern ikväll.
Men jag är inte hundra på att det beror på den omtalade skadan.
Han har ju i varje serie, mot Wings och Habs och Rangers, haft enstaka matcher av den här sorten, när minsta strumprullare genererar juicy returer och lusten att åka ut på långfärdsodysséer verkar te sig oemotståndlig.
Alldeles oavsett:
Hawks borde pumpa skott mot honom från alla vinklar och vrår.
* * *
Det säger – också – något om Vigge Hedmans storhet att inget sysselsätter coach Q mer än ansträngningarna för att hålla Kane och/eller Toews borta från Pansarkryssaren från Ångermanland.
Nu, med rätten till sista byte, är det en lite lättare uppgift.
* * *
Efter OS-invigningsceremonierna på den monstruösa Amalie-jumbotronen – de som eldar upp alla så enormt att vi alla vill springa genom väggar – känns preludierna på den futtiga United-skärmen som ett västgöta-klimax.
Men än sen?
Det är inte dom som sätter tonen här.
Det är det världsberömda nationalsångsvrålet och jag kan försäkra – det är lika chockartat som någonsin tidigare.
Dom skriker fan hål i huvudet på oss, det är helt fantastiskt.
* * *
Det fanns de som tyckte Showtime inte verkade förstått att finalen hade börjat nere i Tampa.
Well, nu tycks det i alla fall ha gått in.
* * *
Rundblad är mycket riktigt petad – och ersätts av van Riemsdyk den yngre.
Hoppas David, i sitt granna slutspelsskägg, vet att det bara beror på Q vill testa nåt nytt – inte att han nödvändigtvis gjorde något fel i Amalie senast.
* * *
Det kan verka något befängt att dom spelar julmusik i The Madhouse efter värmningen, men det är som sagt ett madhouse – och det är ”The Most Wonderful Time of The Year” dom dunkar på med och inget kunde vara sannare.
Detta är verkligen den bästa tiden på året.
* * *
Glömde i introt, men det var förstås bara en tidsfråga innan Björne Nord skulle bli omnämnd i samband med Stanley Cup-finalen.
Det är Strålle Strålman som plötsligt avslöjar att han som ung var tungt Djurgården-fan och börjar räkna upp gamla järnkaminer han hade som idoler.
– Håkan Södergren, Thomas Eriksson, Thomas Johansson, Björn Nord, Christian Due-Boje, Patric Kjellberg…det var mina killar, säger han.
Vem kunde ana?
* * *
Letar innan matchvärmningen ivrigt efter den gode gosse som sköter Game Winning Goal-lotteriet, men det kunde jag gott låtit bli för jag drar Brian Boyle.
Long shot monumentale.
* * *
Jag sitter tvärs över isen från den fläck där Kron Wall of Pain släckte lyset för Havlat i konferensfinalen 2009.
Jag var här då också, på samma pressläktarrad, och jag vet att såna som Tobias Pettersson blir upprörda när jag säger så, men jag tyckte det var ett mästerverk till propp och ser plankorna i just den delen av United-sargen – alldeles intill Blackhaws bås – som holy ground.
* * *
Tråkigt med damernas poängförlust mot Nigeria i Winnipeg, men jag ber att få påminna om att herrarna också inledde med ett oavgjort resultat mot ett afrikanskt lag den eviga sommaren 1994 och det gick till slut rätt bra ändå.
* * *
Det här fortsätter alldeles snart.
Saliga är vi som får vara med och se.