Stanley Cup-finalen 2015, del 19

Phil Pritchard, keeper of the cup, har setts i Chicago-natten de senaste dygnen, men bucklan är inte i hallen.
Inte ännu.
Först när ena finallaget kan avgöra hela serien smyger Pritchard, i lönndom, in bakvägen med sin sägenomspunna klenod och sätter sig i sitt hemliga rum i källaren och väntar på sanningens ögonblick.
Likafullt:
Det börjar dra ihop sig nu.
Vi är nära.
Stanley Cup-finalen – och därmed hela hockeysäsongen 2014-2015 – har börjat stegra mot sitt slutgiltiga klimax.
Vinner Tampa Bay Lightning nattens match – Game 4 – i ett Chicago som alltjämt skälver av förväntan har de plötsligt slagläge och kan bli mästare hemma i Amalie på lördag.
Sannolikheten känns för all del större att Blackhawks utjämnar och tvingar fram en oviss vattendelare till Game 5, men det spelar i så fall ingen större roll.
När vi trängt så här djupt in i finalen, när dramaturgin börjar bli så här raffinerad, när de tänkbara konsekvenserna av det som äger rum på isen är så här genomgripande och hisnande fattar glöden eld – den som pyrt i the utltimate showdown sedan första nedsläpp i Amalie för exakt en vecka sedan.
Om så en människa som aldrig hört talas om hockey och Stanley Cup och Blackhawks och Lightning råkade promenera förbi The Madhouse just nu är jag övertygad om att också den människan skulle känna att något stort är på väg att hända här.
Något högtidligt.
Något som är oändligt viktigt för väldigt många människor.
För så är det – i sanning.
Det börjar dra ihop sig…
* * *
Jag minns inte exakt vem det var, men du som i måndags nämnde ”blackened cajun shrimp” på Tavern on Rush-menyn får härmed ett hjärtligt tack.
De var nästan lika goda som den första klunken champagne kommer att vara i gapet på nyblivna Stanley Cup-mästare någon av de närmaste sju kvällarna.
Vi – det lilla blågula sällskap som följer finalracet – hade överhuvudtaget en förträfflig kväll i det sedvanligt brusande vimlet i det lilla restaurangpalatset.
Hela det där området kring North Rush Street och East Bellevue är en av Chicagos greatest hits, med ett folkliv som får det att sjunga i själen så fort man kliver ur taxen.
Men tavernan – en scen i lika hög utsträckning som en krog, precis som Craig’s i Los Angeles och inte minst gamla Elaine’s hemma på Upper East Side – är själva medelpunkten och jag längtar redan tillbaka.
* * *
Klockan är slagen – Kimmo Timonen kliver in i finalen
Trots att allt – dessbättre – tyder på att Johnny Oduya faktiskt kan spela får Finlands egen Nicklas Lidström, 40 år gammal, chansen i kväll.
– Jag är exalterad. Det är för att få vara med i den här sortens matcher jag jobbat mig tillbaka efter det här tunga året, säger han med ett leende man vanligtvis ser hos rookies snarare än legendarer med 1100 NHL-matcher under bältet.
Bäst av allt:
Skulle Hawks vinna får han namnet i bucklan, plus ring, även om han inte spelar en match till.
En sekund i finalen räcker.
* * *
Till skillnad från när en legendarisk kommentator från omsusad svensk kabelkanal följde med under finalen 2010 var det dock ingen som sjöng Evert Taube-visor så det riste i väggpanelerna på Tavern igår kväll.
Jag hade hoppats lite på TT-Sundberg, men han bara visslade lite på några gamla schlagers.
En besvikelse.
* * *
Johnny, ja. Han var inte med på värmningen i förmiddags, men coach handdukssparkare säger att han ”troligen” står på isen när Madhouse strax efter 19 ikväll spränger våra trumhinnor med nationalsångsvrålet.
Frågan är dock vad den 33-årige stockholmaren kan uträtta.
Som ni påpekade redan då kunde han i princip bara spela med enhandsfattning under sista perioden i måndags.
Risken är uppenbar att Q tvingas använda de två ”extrabackarna” – Kimmo och om det nu blir Rundblad eller Cumiskey – betydligt mr än han egentligen vill.
* * *
Hjälper en kollega från Toronto – Doctor Zeis, kallad – att nå Lidas hemma i Sverige och han blir så glad att han efter avslutad intervju med den störste svensken någonsin räcker över luren.
Så jag får sitta och småspråka lite med evige nummer 5 under förmiddagen.
En bättre uppladdning inför en final kan jag omöjligen tänka mig.
* * *
Missade hotellfrukosten idag också och nu sitter jag här i pressrummet och känner mig som utsvulten survivor i en undergångsfilm och väntar på att de nån jävla gång ska börja servera pre game-middagen i pressloungen.
Är man idiot får man verkligen lida.
* * *
Det är förstås för att få fråga om Vigge Hedman nordamerikanska journalister vill ha tag i den sjufaldige Norris Trophy-vinnaren som går och trampar hemma i den västmanländska sommaren.
Det är ju, so far, Vigges Stanley Cup-final och självfallet är det intressant att höra hur den senaste svenska back som var lika bra på den allra största scenen ser på honom.
Commendatore själv viftar undan alla jämförelser med Lidas.
– Vi kan absolut inte nämnas på samma gång, menar han.
Annars verkar han ta all uppståndelse, alla hyllningar och alla förväntningar som följer på sån dundrande succé med förbluffande ro.
Själv hade jag, som 24-åring, haft enorma svårigheter att hantera en sådan situation. Jag hade antigen åkt hem till mamma och gömt mig – eller fått hybris som en hel Noel Gallagher.
– Jag tycker det är roligt att spela hockey, säger Vigge och rycker på axlarna, och det är förstås kul att höra vänliga saker folk säger om en. Men man får komma ihåg att det blir väldigt mycket uppmärksamhet just för att det är final.
Det är en jordnära, ödmjuk och sensationellt stabil pöjk Olle och Elisabet Hedman från Fäbodvägen i Domsjö skickar ut i världen.
* * *
Ibland känns det som att Chicago är familjen Hjalmarssons stad.
När jag efter gårdagens presskonferenser hoppade in i en Uber-bil utanför United Center fick chauffören fort fram att jag är svensk och började sedan rejva om att han minsann brukar köra en ”classy lady” som är gift med en en svensk Blackhawks-stjärna och bloggar om mode.
Ja, det är ju fru Yellbear det – Elina.
Och när jag några timmar senare stod vid den stökiga bardisken på The Lodge – jo, vi hamnade där efter middagen; jag erkänner! – var det ung dam i sällskapet intill som också fick fram att jag kommer från Sverige och med det började hyperventilera om hur mycket hon älskar nummer 4 i Blackhawks.
– När det var OS förra året gick jag upp mitt i nätterna bara för att se Nick spela med Sverige. Jag struntar i Toews och Kane, det är Nick jag beundrar. Han är bäst, hojtade hon.
Hjalmarsson City it is.
* * *
Murvlarna ger inte upp försöken att få Tampa att bekräfta att Biskopen är skadad. Under en presskonferens får Brian Boyle frågan om hur mycket han beundrar målisen när han spelar fast han har så ont.
– Har han? Det har inte jag hört, flinar den katolske jätten från Boston.
Jo, det har han. Några av försöken att komma upp från isen i onsdags påminde starkt om hur det ser ut när jag själv ska resa mig ur soffan en trött söndagkväll – och sidledsförflyttningarna gick inte snabbare än de automatiska entré-dörrarna på gamla Domus i Borlänge.
Hawks måste rimligen kunna utnyttja dessa blottor bättre idag.
Uppdatering från värmningen:
Biskopen är inte ens ombytt.
Vasilevsky står – och Kristers Gudlevski, den lettländske OS-hjälten, agerar backup.
Ojvoj.
* * *
Det värsta är inte att fånige NBC-chefen Mark Lazarus föreslår att NHL-stjärnorna ska sluta odla slutspelsskägg så att de blir lättare att marknadsföra (say what?). Det värsta är att folk förväxlar jönsen med Chicago Sun-skribenten Mark Lazerus – med E i efternamnet! – och skäller ut honom för bristen på respekt för djupt rotade traditioner…
* * *
Lightning bor furstligt under sina fyra nätter i Chi-Town. The Peninsula, beläget på Superior Street, har flera gånger utnämnts till hela USA:s bästa lyxhotell.
Och de verkar trivas också.
När jag frågar Stålmannen från Tibro vad han gjorde igår berättar han att överhuvudtaget inte lämnade sitt tillfälliga Chicago-hem.
– Jag bara låg på rummet och läste och pratade med polare och hade det skönt. Där har du nåt att skriva om!
Ja, tack. Det är sån information jag lever för.
* * *
Det var tillvaron som musikjournalist jag trodde skulle vara det stora hotet mot levern, men en genomsnittlig Markus Larsson på Hultsfredsfestival framstår som Gunde Svan i jämförelse med kanadensiska hockeyjournalister på Stanley Cup-resa.
Kväll efter kväll kör de lika hårt – och inställer sig sedan lik förbannat för tjänstgöring vid halv tio-tiden varje morgon.
Den staminan är Conn Smythe-värdig.
* * *
Det börjar bli lite grinigt bland blackhawkarna nu. Lite irriterat och otåligt.
Har man tillbringat minsta tid i deras närvaro under årens lopp vet man att det betyder att motståndarna bör akta sig.
Det när de biter ihop i tänderna av lätt vrede – nu huvudsakligen beroende på att de ligger under och inte spelat sin bästa hockey i finalen, men också på att Lightning blivit lite media darlings – Chicago Blackhawks är som allra farligast.
– Det stämmer. Det är bra för laget att vi är lite griniga , säger Kryckan Krüger lätt irriterat…
* * *
Det var också tillvaron som musikjournalist jag trodde skulle vara det stora hotet mot öronen, men att stå bakom Darlings målbur under Blackhawks morgonvärmningar i United Center och utsätta sig för smällarna när slagskotten träffar i sargen får basmullret på vilken Motörhead-konsert som helst att likna det stilla rasslet i björkens lövkrona en sommarkväll på svenska landsbygden.
* * *
När jag messar Youngblood Ekeliw och hetsar om att hans Bolts kan vara en enda seger från Stanley Cup-titeln efter kvällens duell kommer det korta svaret blixtsnabbt:
”Ojvoj”.
* * *
Ikväll är det mer eller mindre garanterat att det blir övertid.
Jag har nämligen tidig flight till Tampa och måste tvinga mig igenom en bagarväckning i morgon bitti och då blir det nästan undantagslöst två och tre extraperioder.
You just watch.
* * *
Även smooth talkin’ coach Cooper var ute i Chicago-natten igår – med Charles Barkley och Vince Vaughn.
Det försöker han dock halvt om halvt förneka på förmiddagens presskonferens.
– Vi var ute på traditionell middag med lagledningen och Barkley och Vaughn råkade bara vara på samma ställe, försöker han.
Jaja, vi kan tolka de där påsarna under ögonen utan större problem…
* * *
Kul ögonblick under Hawks värmning:
Coach Q gör en duktig vurpa och sätter sig på arslet – och hela laget jublar glatt.
– Japp, the boys tycker alltid det är kul när coachen slår i isen, muttrar han.
* * *
De ställer inga frågor och håller sig för sig själva, men jag tycker ändå om gossarna i det rätt månghövdade kinesiska tv-team som följer hela finalen.
Om inte annat ser de ju till att sportfans även i Peking och Shanghai och Guangzhou får förundras av Commendatore Hedman.
* * *
Bra Game Winning-lott i Bjurre-biffens vänstra ficka just nu:
Marian Hossa.
Jag låtsas att jag kan slovakiska nationalsången och nynnar den nu.
* * *
Mitt under eftermiddagsstiltjen, när vi bara är några få som sitter kvar i pressrummet och knattrar på våra lianor, hörs plötsligt en välartikulerad svensk stämma från ena hörnet.
Marie Lehmann lägger ingressen till ett innerligt Kimmo Timonen-reportage.
Det skänker mig en särskild sorts harmoni att höra.
* * *
För första gången under de sex bortamatcher jag sett dem spela live i det här slutspelet, i New York och Chicago, har Bolts medresta fans på läktarna i kväll.
Jo, det står faktiskt tre försynta tjommar i Tampa-jerseys vid bortalagets spelargång strax innan matchvärmningen.
De kommer inte precis att höras som Hawks-fansen hördes i Amalie, men ändå.
* * *
En och en halv timme före matchstart tar Phil Esposito en kaka i pressläktarpentryt.
* * *
Det var ju till Chicago John Candy var på väg när han, med Steve Martin sovande i passagerarsätet, svängde loss till Ray Charles ”Mess Around” under bilfärden i hysteriskt roliga ”Trains, planes & automobiles”– så när Madhouse DJ:n plötsligt slänger på den odödliga klassikern utför jag exakt samma dansnummer i pressläktarstolen, inklusive luftsax-solo, som min fellow tungviktare bakom ratten.
Vänta, vi har det här – så ni får ett hum om hur det ser ut.
* * *
De makalösa räkmackorna får hela hockeyvärlden att dra efter andan, men det dröjer inte förrän Vigge Hedman bombar in ett eget mål också.
Tonight’s the night – kanske.
* * *
Kimmo kommer inte spela mer än tre-fyra minuter och snälla hockeygudar – låt de tre-fyra minuterna passera utan allvarliga missöden.
* * *
Okej, here we go – snart.
NHL-bloggen ger er Game 4 i Stanley Cup-finalen 2015.
Med den börjar upploppet mot himlen – och helvetet.