Stanley Cup-finalen 2015, del 2

TAMPA – CHICAGO 1-0 (Period 1)
* * *
Alltså, känslan här….
Känslan när Stanley Cup-finalen 2015 brakar igång och rinken nedanför oss lyser som en nypolerad scen på Broadway en stor premiärkväll och arton tusen i absolut fullknökade bänkrader på läktarna vrålar rakt ut i lust och extas och hopp…den är helt overklig.
Som ett rus.
Som en high.
Som religiös hänryckning.
Gud, vad jag älskar att få vara med om detta.
* * *
Var det nån som glömde upplysa Bolts om att det här inte är fortsättningen på en Game 7 och att sudden inte pågår?
De öppnar ju som om världens själva överlevnad hängde på ett snabbt hemmamål.
Och sedan fortsätter det i ungefär samma ursinniga stil resten av perren.
Sån ljuvlig action.
* * *
Killer Killorns styrning – på volley – på det första målet årets final är ju rena Harlem Globetrotter-numret.
Som flera redan påpekat i spåret:
Så inleder man sin finalkarriär.
* * *
Hawks ser ut att vara steget efter när motståndarna inledningsvis vrider adrenalinkranarna i botten och bara kör, men de har som bekant varit med förr och vet ju:
Om vi bara håller emot tills finaldebutanten åkt av sig den här euforin blir det bättre – och mycket riktigt.
I slutet steppar de upp och visar, framför allt i PP:t, att det är två bra lag som möts i årets showdown….
* * *
Matchintrot, på världens fetaste jumbotron, höll världsklass, redan under konferensfinalerna.
När det nu ackompanjeras av dånande Star Wars-bombasmer och 18 000 små lampor som blinkar i blått ute på läktarsektionerna känns det som ett av de mäktigare någonsin.
Go, Amalie.
* * *
Nu är det, måste vi nog ändå säga, löjeväckande trångt på den här provisoriska pressläktaren.
Men jag har flyttat ut på gaveln på skrivbordet och om jag bara viker ihop hela mig som en strykbräda går det jättebra att sitta och blogga…
* * *
Örby-sonen läser om Palats bara överkropp och messar direkt:
– Jag hade gått fram och kramat honom, gråtandes, och blivit utslängd.
Det är förmodligen helt sant också…
* * *
Intrycket av den ångermanländska Pansarkryssaren från i förmiddags består.
Vigge är inte det minsta tagen av det enorma ögonblicket.
Han bara älskar varje sekund.
* * *
Nu steker vi politiken i spåret.
Enough!
* * *
Men Vigge är inte direkt ute efter att ställa sig in hos Hawks-fansen när han ger självaste Kane en liten jävel i huvudet bakom kassen här på slutet.
Det finns dom som är heliga Chicago – och sen finns det Patrick Kane.
* * *
Jag har Mike Zeisberger från Toronto Sun som bänkgranne så jag är kompenserad för trängseln.
Han är en mycket underhållande herre.
Olyckligtvis har han dock kollat upp mig på Wikipedia och kan nu inte sluta prata om Pink Floyd….
* * *
Det är inget fel på Biskopens första finalingripande heller.
Den tv-plocken kommer den veva på de lokala sändningarna i några dagar.
* * *
Vi är en period in i äventyret och det känns fortfarande likadant:
Det här blir nog den bästa finalserie jag sett live.