Stanley Cup-finalen 2015, del 25

Det kommer aldrig vara över för mig, kungjorde Håkan Hellström på sitt senaste album.
Någon gång sent ikväll sitter 20 man i ett fuktigt omklädningsrum i Amalie-Arenans dunkla katakomber och idisslar samma sorts tanke.
”Det är inte över.
Inte för mig.
Inte för oss.
Jag ska tvinga fram en avgörande match.
Vi ska spela en Game 7 här på onsdag…”
Men de som förlorar det femte slaget i den här extremt jämna och ovissa dragkampen kan mycket väl ha nått vägs ände.
Inte i formell mening, man måste – som alla oavbrutet påpekar – vinna fyra finaler för att få öppna de exklusiva champagne-flaskorna hemliga hantlangare i båda klubbarna börjat bunkra upp med någonstans.
Men de tvingas ovillkorligen ta två matcher i rad, först på måndag i Chicago och sedan här i Tampa igen på onsdag, och jag tvivlar starkt på att det låter sig göras i den här helvetiska konkurrensen.
Så ingen ska låta sig luras av att bucklan inte delas ut när the fat lady sings i sommarnatten.
Det kan definitivt vara över för den som torskar det här.
* * *
Strax före nio igår kväll surrade det till i mobilen.
”Jag har landat!”, stod det i ett sms som trots att det bara var som vilket textmeddelande som helst kändes som att det ville hoppa ut ur displayen och dra en lambada på skivbordsskivan.
Kort sagt:
Jonathan Youngblood Ekeliw från Örby i Brännkyrka församling var framme vid sina drömmars mål.
Då hade han varit vaken i praktiskt taget två dygn, men en dryg timme senare satt han ändå på en barstol på Hat Tricks och tittade storögt på de kända hockeyjournalisternas sedvanliga backanal.
Han är tuffare än han ser ut, the kid.
* * *
Biskopen står lång och ståtlig i Lightnings kasse under morgonvärmningen.
Men nope – det är inte säkert att han kommer spela ikväll heller.
– Jag ska prata med coach Cooper före matchen. Då bestämmer vi, säger han.
Oerhört mycket i den här finalen kan hänga på utgången av det samtalet.
* * *
Jag kan ha haft ett litet finger med i spelet, men det gjorde inget:
Det var ändå hysteriskt roligt att se Ekans min när kända kanadensiska hockeyjournalister kom fram till honom vid bardisken på Hat tricks och hojtade:
– Youngblood! Välkommen till Tampa!
* * *
Kimmo Timonen lyser upp när han ser det finska journalistföljet i omklädningsrummet efter Blackhawks förmiddagsvärmning.
– Ah, idag är de här. Och de ser rätt nyktra ut också, flinar han.
Och bara någon minut senare går själve kapten Toews förbi, ser att den blåvite legendarer gör intervjuer på sitt modersmål och utbrister:
– Hey, the finnish media showed up!
Juha Hiitelä och hans kollegor håller på att finalens verkliga stjärnor.
* * *
Som bloggen – alltid mitt i nyhetsflödet! – redan rapporterat gnuggade Bolts powerplay under sin träning i plåtskjulet i Bandon igår.
De brände ju numerära överlägen en masse i The Madhouse i onsdags och det vill de av förklarliga skäl inte göra igen.
– Vi slog en passning för mycket senast och måste börja skjuta mer, få fram en ”shooting mentality”. Framförallt hos backarna, säger Vigge Hedman.
Ja, bloggen har ju länge propagerat för att han själv ska bomba iväg fler Domsjö-kanoner.
– Precis. Jag hör till de som måste skjuta mer. Det tänker jag göra också.
Watch it, Crawford.
* * *
Kimmo pratar på engelska också och jag tror aldrig jag hört ett bättre, mer uppriktigt efter-morgonvärmningen-snack.
Plötsligt levererar han till exempel det här citatet:
– Låt oss vara ärliga. Det är fem dagar kvar av min karriär.
Det låter väldigt ödesmättat och vemodigt.
* * *
Idag knallar The Kid från Örby planlöst omkring i sitt paradis – de ännu så länge stillsamma kvarteren runt Amalie – och det kommer sprittande sms nu också:
– Har just köpt Ondrej-tröja! Den fick special-sys på plats, för hans var en av få tröjor som inte var färdiga ännu. Ha ha, jublar pöjken.
* * *
Just när jag under sena eftermiddagen knutit på mig slipsen – en glittrigt grå, mot vit skjorta – kommer det bad news from home.
Magnus Härenstam har gått ur tiden.
Det känns precis som när vi inför en av finalerna i Boston för två år sedan fick beskedet att James Gandolfini hade gått bort.
Otroligt trist.
* * *
Kollar inte vem han har som bänkgranne så när jag under förmiddagen intervjuer Kryckan Krüger står jag helt klumpigt vid det båset och plötsligt brakar det till bakom ryggen:
– Please move, Kaner is here.
Det är Patrick Kane själv som pratar och innan jag som en annan Ekeliw hinner slutföra mitt förskräckta ”oh, sorry” har han gjort sig skyldig till en lättare checking from behind – rentav blindside också.
Men jag förtjänar det.
Bara en äkta lallare ställer sig in the center of Showtime universe.
* * *
När jag var barn fanns det ingenting i världen jag tyckte var roligare än Magnus & Brasse – och Magnus-sketchen ”Verkmästarn i magen” toppade nog listan över sketcher jag helst skrattade ihjäl mig åt.
Den tänkte jag på bara häromdagen, enär det är många verkmästare i många journalistmagar som har det kämpigt på kneget under den här finalen.
Så, för Magnus, en gång för alla:
Fy fan för franska vitlöksostar!
* * *
Det är tekningar jag pratar med Kryckan.
Han är ju en av de bästa i hela världen på just den detalen och bloggen vill veta hur det kommer sig.
– Det är nånting jag jobbat väldigt mycket på sedan jag kom över hit. Man kanske inte lägger ner lika mycket tid på det hemma i Sverige, men här ses det verkligen som en viktig del av spelet. Vi har en kille som vi jobbar med, Yanic Perreault. Han anses som en av de bästa tekare som funnits, avslutade karriären i Chicago och är fortfarande kvar i organisationen och vi gnuggar dagligen med honom, berättar Huddinges finest och fortsätter:
– Viktigaste egenskapen för en bra tekare? Vissa storväxta spelare använder framförallt kraft, men för mig är tajmingen viktigast och tajmingen måste man hålla fräsch precis hela tiden. Sedan är det klart att man också kollar på vad den man tekar mot gör, vad domarna gör…allt sådant. Men om jag ska säga en grej för mig är det tajmingen.
Nu vet ni detta.
* * *
Vi har nått den kritiska punkt då garderob-logistiken börjar bli en utmaning.
Att hålla skjortor, kavajer och byxor fria från skrynkel kräver rutin när det är in- och utcheckning varannan dag.
Men med hjälp av strykjärn, badrumsånga och väl utvecklad fördragsamhet – eller förmåga att blunda för sanningen, om ni hellre vill det – funkar det.
* * *
Att vänta med beskedet om Bishop kan spela eller inte…är inte det lite rough mot Vasilevskiy? Vore det inte bättre om han fick förbereda sig för match på riktigt istället för att gå omkring i nervös ovisshet hela dagen?
I’m just asking.
* * *
Det kunde man inte riktigt tro men Brian Burke – näppeligen känd som Nordamerikas mos dedicated follower of fashion – har satt den stilmässiga tonen i medialeden i årets finalrace.
När matcherna är över och rapporter lämnade och återsamling skett vid tikibarens pumpar knyter åtskilliga av sig slipsarna och hänger dem uppknutna runt nackarna – precis som barske gamle Burkie för jämnan.
Kalla mig fåntratt, men jag har alltid gillat den avslappnade dagsverket-är-utfört-känslan – eller den lika avslappnade den-formella-delen-av-festen-är-slut-känslan – i det stilgreppet.
* * *
Vigge Hedman är hängiven fotbollsnörd och påstår att han kan alla laguppställningar i de stora europeiska ligorna.
När jag ska testa detta yttrande och undrar om det är okej om jag ber om fyrbackslinjen i valfritt lag i England bara fnyser Manchester United-fanatikern.
– För lätt. England är ju enklast av allt. Ta något annat.
Då säger jag, oklart varför, Hamburg – och han sätter den nordtyska försvarskvartetten utan att tveka.
Häpnadsväckande.
* * *
Bara uddamålssegrar hittills – och ändå inte en enda övertidssekund.
Kan det inte vara dags för det nu?
Inte mig emot, jag har eftermiddagsflight till Chicago imorrn.
* * *
Johnny Oduya har inte varit tillgänglig för media sedan han skadade armen/handen för även om han nu spelar är det en helig regel hos många finallag:
Spelare med skador pratar inte offentligt.
Två och en halv timme före matchstart går den ärrade stockholmaren dock förbi utanför pressrummet, på väg mot omklädningskabyssen, och han ser inte ut att ha det minsta ont nånstans.
Bra det.
* * *
Till den här matchen har Rolling Stone, av sittplatsschemat att döma, skaffat sig ackreditering.
Coolt.
Hoppas det är David Fricke som ska gå – nu när Hunter S Thompson inte kan.
* * *
Drar Brandon Saad i Game Winning-lotteriet.
Det känns lite s(a)ad….
För inte slår väl blixten – för att nu vända på perspektiven sn smula – ner på samma ställe två gånger?
* * *
Tillbaka på den provisoriska pressläktarplats där en biff helst ska vara lövbiff för att sitta någorlunda bekvämt.
Men det var just här jag satt när finalen stegrade mot sitt hittills högsta klimax, i Game 2, så det känns ändå exalterande att se Amalie-isen ur det här perspektivet på nytt.
* * *
Det två dagar långa uppehåll Eric J gnisslar sina värmländska tänder åt i kommentatorsspåret är inte så överdrivet populärt bland spelarna heller.
Till och med Yellbear – som rimligen borde uppskatta lite extra vila – blir otålig när det dröjer så länge mellan finalerna.
– Jag hade helst spelat redan igår. Det är bara, som mest, tre matcher kvar av säsongen. Då vill man bara köra direkt, säger han.
Krigarkungen från småländska höglandet!
* * *
Kul att Adrian Kempe gör sån succé med Manchester Monarchs i Calder Cup-finalen mot Utica Comets.
Det betyder rimligen att vi äntligen har en svensk hos Kings nästa säsong – när de går för the big comeback.
* * *
Under de tre tidigare slutspelsserierna – minns ni dem? Känns som det var en helt annan säsong – hade Bolts en olycklig förmåga att varva toppmatcher med riktiga magplask, men det har de verkligen undvikit helt och hållet i den här.
De lär sig liksom hela tiden mitt i steget, och nu vet de uppenbarligen att de inte har råd med något annat än hundraprocentiga insatser kväll efter kväll.
* * *
Min svenskättade gamle Tampa-kompis Ernie – som jag först träffade vid en bardisk när jag var här och bevakade det republikanska partikonventet 2012 och sedan hållit kontakten med – berättar att säsongskortsinnehavare blivit uppmanade att infinna sig redan 19.45 för a very special pre game-ceremoni
Well, om de hittat på nåt ännu mer suggererande än i de två första matcherna kommer hemmapubliken gå rakt genom väggen, ut på Phil Esposito-plazan.
* * *
Chicago Blackhawks är framförallt bra på en sak:
De spelar större och större hockey ju längre slutspelsserier pågår.
Vi har inte sett så jättemycket av det i den här finalen, men nu är det game 5.
– Ja, vi har hela tiden snackat om att vi ska spela bättre och bättre för varje match. Ikväll är det dags att visa det också, säger Kryckan och låter hotfull.
* * *
Ni ville ju höra lite av Youngblood Ekeliw, så med ojämna mellanrum kommer han maila mig rapporter från sitt veritabla pilgrimsbesök i den här finalen och sen publicerar jag dem rakt upp och ner.
Här är den första:

Hallå-hallå-hallå-hallå-hallå!
Först och främst, det var en låååååång flygresa (som hade kunnat gå ännu smidigare om man på sträckan Frankfurt-Washington inte hamnat bredvid en välväxt tysk, som käkade medhavd laugenbrezel och hade sig). Men självklart värt det! Nu befinner man sig äntligen på helig mark och är ju tokladdad, BRUTALT laddad inför Matchen med stort M. Stanley Cup-final baby! I Amalie Fucking Arena. Köpt en matchtröja i Tampa-shopen och valet föll på nummer 18. Till slut. velade mellan den och Hedmans 77. Palat har ju dock alltid varit en personlig favorit sedan han slog igenom i AHL – och i protest mot att hans tröja var en av få som INTE (!!!) fanns färdigtryckt satte jag sy-snubbarna i arbete. Jag såg till att det löste det snabbt. Like a boss. Ondrej is my man. Mycket trevligt besök på klassiska Hattricks-baren här i downtown igår också. Var ju fantastiskt trött efter resan, men blev några glas ändå. Slog mig ner en stund med Dan Rosen (från NHL.com, ni vet), träffade Hedmans tillresta Öviks-polare och dessutom var bland annat SVT-Lehmann och TT-Sundberg på plats. +++++ på Tomas Ros-svenska. Nu en liten pregame-nap. Hör till. Sedan matchdags! U-n-d-e-r-b-a-r-t.
* * *
Okej, Game 5 i Stanley Cup-finalen 2015.
Det är ett sanningens skälvande ögonblick.
För ett av de två lagen kan det komma att vara över när vi om några timmar går härifrån.