Stanley Cup-finalen 2015, del 26

TAMPA – CHICAGO 0-1 (Period 1)
* * *
Plötsligt förvandlas Stanley Cup-finalen till ett parodiskt stycke bondkomik.
Biskopen – tillbaka i sin predikstol, uppenbarligen på tok för tidigt – begår ett kolossalt, episkt, oförglömligt misstag när han går ut alldeles åt helvete för långt och krockar med Vigge Hedman.
Sen kan Patrick Sharp helt lugnt och stilla åka och stoppa pucken i tom kasse.
Det ser verkligen inte klokt ut – och är det inte heller.
Så många grövre misstag kan inte ha begåtts under den snart hundraåriga finalhistorien.
Jesus, Biskopen, Jesus…
* * *
Dessförinnan hinner Crawford utföra ett spektakulärt magplask på egen hand.
Han har pucken i målgården och ska bara dra iväg den – men passar rakt i gapet på en fri Kucherov mitt i slottet.
Han lyckas visserligen reda ut situationen – och Kucherov ser ut att bryta nyckelbenet när han brakar rakt in i en stolpe – men ändå.
Nånstans sitter Carey Price, Pekka Rinne, Henrik Lundqvist och Braden Holtby och tänker:
– Jaha, det är de här två kollegorna som spelar final. Och här sitter jag…
* * *
Hawks har sin klart bästa, mest energiska och beslutsamma matchstart i hela finalen och leder skotten med sjuka 11-2 efter sju minuter.
Samtidigt är Bolts just så dåliga som jag i introt påstod att de inte längre tar sig friheten att vara.
Morsning korsning.
Backarna Sustr-Carle…Cooper kanske borde ta en sida ur Q:s bok och minimera deras speltid till ingenting.
* * *
Det känns som att Showtime sakta, sakta kommer närmare och närmare och jag säger eder:
Gör han ett mål så gör han ytterligare några.
* * *
Biskopen imponerar inte precis i övrigt heller,
Framförallt är han lika generös med returerna som Father Tim Dolan är med oblaterna i St Patrick’s Cathedral hemma i New York, och fortsätter det så kliver Hawks snart in genom pärleporten.
* * *
Sharp har fått ta enormt mycket heat för sina tandlösa avslutningar i hela slutspelet.
Tänk om han missat även läget han fick nu.
Då hade fansen sänkt honom i Lake Michigan med betongpjäxa.
* * *
Skulle inte Vigge skjuta idag?
Han har ett av Tampas få bra lägen de inledande minuterna, fast passar lik förbaskat.
Visserligen är det ännu en exceptionellt snygg macka, men för fan – ladda Domsjö-kanonen nu.
* * *
Han kommer gissningsvis att berätta mer i sina egna rapporter, men redan i min telefon framgår det att Ekan Youngblood är salig som en katolik inför en privat audiens med Påven.
Han sitter på förträfflig plats tolv rader ovanför Blackhawks bås och tänk er själva:
Efter att i två månader ha gått och febrat i ett Stockholm där absolut ingen förstår hans passion för ett hockeylag i västra Florida är den unge hardcore-supportern plötsligt här – i sin kyrka.
Det är ju ändå för härligt.
* * *
Med Kucherov borta – och säsongen måste vara över, det ser för jävla illa ut – får Drouin chansen att skriva sin egen legend.
* * *
Som jag sitter i den provisoriska pressboxen kan jag i den långa pausen mellan intro-publicering och matchvärmning gå ut i de vanliga gångarna under läktarsektionerna – och där får jag, under ett varv runt hela arenan, veta mer om hur det känns att vara helt apart och lätt mobbad.
De vanliga hockeyfansen delar Skånske Jans syn på kostymer och tittar, flinar och hojtar:
– Hey, det här hockey, inte möte på mäklarfirman, är det en en härlig rödnacke som flåsar rakt i örat på mig.
Jaja.
Jag tycker det är väldigt fint att få bevaka en Stanley Cup-final och klär därför – helt frivilligt, T-shirt-Janne! – upp mig så gott jag kan.
* * *
När de under matchintrot presenterar varje hemmaspelare i monsterjumbotronen och kommer till nummer 18 tycker jag mig kunna höra hur den passionerade One-Two-punch-stämman skär genom oväsendet:
– Ooooondreeej!
* * *
In med Kristers!
* * *
Fast nu i pausen kommer det ett mycket lakoniskt sms från läktaren mitt emot:
– Ekeliw-effekten…
* * *
Minuterna innan slutspelsmatcher börjar tänker jag alltid:
Undrar vad som kommer hända som vi inte har en aning om just nu?
Ibland är det en del, om man säger så…
Herregud.