Stanley Cup-finalen 2015, del 32

CHICAGO – TAMPA 1-0 (Period 2)
* * *
Som mästerkommentatorn Jim Hughson sa till bilderna i den emotionella Stanley Cup-trailern för två år sedan:
This is the stuff you see with your heart and your stomach. I wish it’d never end!
En sån fantastisk hockeymatch.
En sån infernalisk kamp.
En sån furiös fart.
En sån makalös demonstrationen av den oändliga, otsoppbara viljan som bor i hjärtat på hockeyns största krigare.
Jag önskar verkligen att det aldrig tog slut…
* * *
Att det fortfarande är mållöst när det gått 17 minuter av andra perioden känns helt absurt.
Men då kommer det:
Du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du-du!
Duncan Keith stormar fram och plaskar in en juicy retur.
Jublet som följer hörs till månen, det är jag övertygad om.
Inte är det ologiskt heller.
Tampa har haft sitt, men Chicago har haft ännu mer och tidvis etablerat ett tryck så djävulskt att känns som att de blivit besatta av demoner.
Nu är drömmen nära…
* * *
Gör Steven Stamkos inte mål på lägen som de han öppnar mittperioden med – när han kommer helt fri och hinner stanna upp framför kassen – då gör han aldrig mål.
Det är sinnessjukt bra gjort av Crawford också – han har varit rena Conn Smythe-målisen senaste två matcherna – men en elitskytt av Stammers kaliber ska inte kunna missa där.
Ska inte.
Man tar sig för pannan.
* * *
Det är tillika bara logiskt om det är just Duncan Keith som får avgöra den här finalen.
Han har varit bäst och kommer få sin Conn Smythe.
* * *
Strålle, Strålle, Strålle…det skottet i luften kan komma att följa honom hela sommaren.
* * *
Från Tampas lummiga förorter, där hans svenske kompis Sami bor, meddelar Ekeliw att han, trots en puls på 700, har det bra.
– Riktigt skön soffa att hänga i, Lightning-prylar överallt och så är det ett skönt gäng här. Bland annat en tjeck som heter Ondrej. Det är sant!
Då kan det ju inte gå annat än bra.
* * *
Måljubel förresten…trycket i åskådarsvrålen när Hawks MISSAR sina chanser är högre än jublet vid mål i de flesta hallar.
* * *
The boards are alive tonight – som motorvägen i Springsteens ”The Ghost of Tom Joad”.
Watch it, Biskopen.
* * *
Från Russnäs har det däremot inte kommit några rapporter ännu.
Men jag utgår från att hela byn är vaken och att ”Chelsea Dagger” ekar över ängarna i sommarmorgonen så korna noddar med i den inofficiella nationalsången.
* * *
En skillnad hos Tampa, som jag från mitt lekmannaperspektiv tycker mig ha noterat, är att de inte längre slår passningar lika snabbt och med samma precision som i de tidigare slutspelsserierna.
Då sa det ofta bara pang och pang och så satt pucken på klubbladen utan att motståndarna hann reagera.
– Jag har aldrig stött på en motståndare som så snabbt kan skapa så mycket av nåt som inte är nånting, som filosofen Hagelin uttryckte det efter en match på Garden.
Chicago gör det säkert mycket svårare för dem, är mer alerta och bryter passningsvägarna innan pucken lämnar framspelarens klubba.
Men ändå.
Lite av stringensen har gått förlorad också – framförallt hos trillingarna.
* * *
Är det säsongens sista period vi ska se nu?
Det känns så.
Men jag har gärna fel.
Övertid, övertid, övertid….