Stanley Cup-finalen 2015, del 34 – The End

CHICAGO – TAMPA 2-0 (Slut – Chicago Stanley Cup-mästare)
* * *
Jag trodde nog innerst inne att jag vid det här laget återigen skulle sitta i tikibaren i downtown Tampa och tala lugnande till en Younblood Ekeliw försatt i ett tillstånd av besinningslös euforia inför Game 7.
Inget i den hockey som spelades de två sista matcherna indikerade i och för sig det.
Men ödet…ödet ville en resa till down south, kändes det som.
But nope.
Istället är jag fortfarande kvar i Chicago.
Under ovädret igår ställdes nästan alla flygningar mellan Chicago och New York in, så allting är uppbackat idag och alla plan på en av de mest trafikerade rutterna i hela landet fulla.
Jag får åka hem imorrn istället och för all del, det finns värre städer att fastna i än Chicago.
Men det är som vanligt den här dagen.
Alla som hållit ihop i två veckor – i vissa fall månader, om räknar hela slutspelet – sprids för vinden och åker hem till sitt.
Att då bli ensam kvar känns lite tomt och vemodigt och bittert.
Om vi ändå just parkerat vid ett av de där borden nere vid kanalen i den varma Tampa-kvällen, fått in ett par hinkar Miller Light och hört palmkronorna rassla i vinden…
Ah, next year.
* * *
Jodå, Chicago ställde till med partaj så det riste i hela Illinois i går natt.
Vi kom i och för sig aldrig till de kvarter där festens högsta Richter-siffror uppmätts, men det som hände på gatorna runt mediahotellet räckte bra.
Bilförare låg på tutorna kvällen lång, ”Let’s go Hawks”-ramsorna ekade mellan skyskraporna och på barerna på Hubbard Street satt klackarna så hårt i taket att de nog aldrig går att få loss igen,
Och det är bara början.
Som Yellbear sa på isen när han stod med sonen Theo i famnen och bara myste:
– Nu ska vi ha fest i en vecka och det finns inte många städer som det är bättre att gå ut och ha roligt i än Chicago.
Nej, sannerligen.
* * *
Det var, förstås, förkrossade Tampa-spelare som satt och stirrade tomt framför sig i omklädningsrummet efter den avslutande 2-0-torsken.
– Det känns som jag har svikit Brenden Morrow och Rick Bowness (den assisterande coachen, som förlorade även med Vancouver 2011). Jag kunde inte göra mål, sa till exempel Steven Stamkos med darr i stämbanden.
De mådde säkerligen inte mycket bättre när de satte sig på planet och flög hem tidigare idag, men när de landade för några timmar sedan måste de första leendena sedan slutsignalen i går spruckit upp i de ärriga, blåslagna nunorna.
För trots den gruvligt plågsamma förlusten hade uppemot 500 fans samlats vid privat jet-terminalen på flygplatsen för att hylla dem och tacka för en fantastisk säsong.
På plakaten som hölls fram som i en allé när de körde ut från bilparkeringen kunde de tappra förlorarna läsa saker som:
Bolts Fan Forever
Hold Your Heads High! We’re Proud Of You!
Always The Thunder!
Proud Of You!
I Believe In This Team!
Den som skrev det sista – I believe in this team – har all anledning att göra just det.
Spelarna själva kommer inte finna någon tröst i den sanningen på länge än, men pojkar blev män under den här processen och nästa år är de redo att ta ett steg till.
Jo, jag är rätt övertygad om det.
Ibland kan en riktig snyting djupt in i slutspelet vara exakt vad som behövs för ge ett så talangfullt lag den sista pushen.
Känslan är densamma som när Pittsburgh förlorade finalen mot Detroit 2008, i Game 6 – och sedan kom tillbaka och slog samma motståndare året därpå.
* * *
Jag såg det live och det var rörande nog, men det är först via tv-bilder idag jag kunnat iaktta scenen när Kimmo får bucklan av Toews mer ingående och satan:
När han sträcker den över huvudet och bara skriker rakt ut är det många decenniers uppdämd längtan som får sitt utlopp.
Så vackert.
* * *
Usch, Strålle och Brian Boyle alltså.
De har nu förlorat två finaler i rad.
Det måste svida något alldeles oerhört.
Men de får göra en Marian Hossa.
Han förlorade också två i rad, med två olika lag, 2008 och 2009.
Sedan kom the sweet reward 2010.
* * *
Det började regna in bilder från gryningen i Russnäs så fort slutsignalen hade gått och såvitt jag förstår var hela byn – ung som gammal, människa som ko – uppe och firade att bygdens store son vunnit igen.
– Ja, kolla, det där är vara kusiner, sa Yellbears storebror när jag höll upp mobilen och visade.
Om en dryg månad får de – kusinerna, grannarna, korna – se bucklan för tredje gången.
– Ja, jag vet inte om de börjar tröttna på jag kommer hem med den hela tiden, skrockade Niklas igår.
Knappast.
Det har ju blivit en av de stora sommartraditionerna på småländska höglandet.
* * *
Fan också, jag tappade bort den rosa slipsen under efterfesten igår.
Nu måste jag hitta en ny, lika spektakulär att bära på de största matcherna.
Keons Elvis-tema känns rätt lockande.
* * *
Bucklan kommer till Stockholm också – både Johnny O och Kryckan Krüger ska visa upp på den på viktiga platser i huvudstaden för andra gången.
Men Joakim Nordström då?
– Åh, jag ska definitivt ta hem den till Tyresö, jublar han.
Tyresö kan således börja ladda.
Viktor Svedberg, som tornade över precis alla under firandet på isen, har dock inte tänkt så långt ännu.
– Nä, det vet jag verkligen inte, sa han med världens lyckligaste leende medan jag stod och sträckte mig med mobilen som jag vanligtvis bara sträcker mig när jag ska ha ner kakburken mamma försöker gömma högst upp i kökshyllorna om somrarna.
* * *
Tyler Johnson spelade med bruten handled, Biskopen med sträckt ljumske och Kucherovs axel var ordentligt uppfuckad efter mötet med stolpen i lördags.
Det hjälpte inte, om man säger så.
Men det är , om man nu också ska vara lite kritiskt, långtifrån hela förklaringen till att Bolts när det verkligen inte fick hända för första gången på hela säsongen förlorade tre matcher i rad.
Stamkos sanslösa impotens i avsluten betydde också en hel del – liksom Jon Coopers tama Bengt-Åke-coachning i slutet av matcherna.
Att han inte kunde pumpa sina demolerade toppforwards oavbrutet må vara hänt, men för fan – vad gjorde Sustr och Carle på isen de sista fem-sex minuterna?
Då skulle Victor ha spelat i princip hela tiden, som Duncan Keith, och så är det faktiskt bara med det.
* * *
Vemodet här på det övergivna mediahotellet är ändå hanterbart.
Redan nästa vecka samlas åtskilliga av oss som har bevakat finalen vid pumparna i Vegas för Awards Show och då blir det garanterat åka av igen..
* * *
Jag hade precis sträckt fram mobilen och skulle börja intervjua Kryckan i kaoset på United-isen, men det var ytterligare en släkting som skulle ha en kram först.
Mormor.
Det är så många ljuvliga scener som utspelas under det där firandet.
* * *
Till och med Showtime Kane ruskade på huvudet i beundran åt Vigge Hedmans final.
– Han är verkligen speciell back. Han har hela serien igenom gjort mig frustrerad och fått mig att åka och omkring och prata med mig själv, hette det i intervjuer igår.
Det är inget Vigge bryr sig ett skvatt om just nu, men såsmåningom kommer han vara stolt över så fint beröm från det hållet.
* * *
Jag försökte hylla Johnny O för att han räddade kvällen med brytningen när Kucherov kom fri precis i början, för hade Tampa tagit ledningen där är det mycket möjligt att jag verkligen suttit i tikibaren just nu, men den ärrade stockholmaren – coolast av alla under isfirandet – kom först inte ens ihåg vilken sekvens jag menade.
– Jaha…det där läget. Men då hade jag ju först gett honom friläge också, sa han och ryckte på axlarna.
* * *
När min vän Juha efter det som skulle visa sig bli karriärens sista förmiddagsvärmning frågade Kimmo om han hade sovit under natten svarade den finländske legendaren att jodå, viss hade han det.
Men när han efteråt hittade sin landsman i kalabaliken erkände han:
– Jag ljög för dig i morse. Jag sov ingenting igår natt.
Ha ha.
* * *
Ekeliw?
Han var förstummad av sorg igår, men trots att han nu får gå och dra i Tampa i flera dagar helt i onödan har han gaskat upp sig hyggligt.
– Ah, jag känner ändå trevliga människor och vi har haft bra, peppande snack idag, säger han på telefon och låter riktigt redig.
* * *
Yellbear junior, tvåårige sonen Theo, var med på isen igår också.
Han charmade alla när han pussade på pappa, ryckte i tv-mikrofoner och tittade förundrat på allt som pågick runtomkring.
Det var bara när han sattes i skålen ovanpå Stanley Cup-bucklan Theo blev lite gramse.
Han såg faktiskt nästan lika missnöjd ut som pappa när han får dumma frågor av journalister…
Intill stod samtidigt fru Yellbear, Elina, och lyste av glädje.
– Tredje gången…det är otroligt. Men jag kände på mig att de skulle vinna hemma den här gången och det sa jag åt Niklas innan de började också.
Man ska lyssna på spelarfruarna, det är oftast de som vet allra bäst.
* * *
Jag tippade att Chicago skulle vinna med 4-2, men det var jag inte precis ensam om.
Tvärtom var det nog allra vanligaste profetian i bloggens ”Stora Finaltipset” för ett par veckor sedan.
Här är alla som satte 4-2.
Filip Forsberg
Nicklas Bäckström
Niklas Kronwall
Kenta Nilsson
Johan Garpenlöv
Kristian Huselius
Patric Hörnqvist
Pär Mårts
Jonas ”Monstret” Gustavsson
Pelle Bäckman
Kevin Allen, USA Today
Isabel Boltenstern
Ulf ”Lill Pröjsarn” Nilson
Peter Popovic
James Mirtle, TSN
Douglas Murray
Calle Johansson
Linus Hugosson
Joakim Andersson
Johan Franzén
Niclas Viberg
Niklas Eriksson
Kevin Dupont, Boston Globe
Philip Bjuresäter, Svenska Fans
Johan Hedberg
Ricard Persson
Bruce Garrioch, Ottawa Sun
Öystein Jarlsbo, VG
Niklas Persson
Valentina Lizana Wallner
Daniel Breitholtz
Steve Zipay, Newsday
Mike Helber
Hans Abrahamsson
Malin Fransson
Andrew Gross, Bergen Record
Peter Sibner
Larry Brooks, NY Post.
Ken Campbell, The Hockey News.
Håkan Södergren
Magnus Pääjärvi
Greg ”Puck Daddy” Wyshynski
Henrik Ek
Kjell Samuelsson
Chris Kuc, Chicago Tribune
Gustav Nyquist
Dave Lozo, Bleacher Report
Björn Nord
Niklas Holmgren
Pat Leonard, Daily News
Petter Rönnqvist
Tony Johansson
Niclas Schaub
Chris Härenstam
Dennis Everberg
Pontus Wernbloom
Håkan Andersson
Carl-Johan Goth
Göran Sundberg

Sedan var det några som bara sa ”Chicago” också och de förtjänar förstås inte samma beundran, men de ska ändå nämnas.
Danijela Rundqvist
Henrik Lundqvist
Pudding
Anders Kallur
Ankan Parmström
Mike Zeisberger, Toronto Sun
Erik Granqvist
Jacob Markström
Curre Lundmark
Per-Ragnar Bergqvist
Patrik Berglund
William Karlsson
Christer Rockström
Fredrik Sjöström
Patrik Nemeth
Dick Axelsson
Christer Abris
Jarkko Päiviniemi
* * *
Kanske mest rörande på United-isen när sen kväll började gå mot natt igår:
Clint Reifs och Steve Montadors närmaste var med och firade.
Väldigt fint av Blackhawks att bjuda in dem.
* * *
Media får inte längre komma in i vinnarnas omklädningsrum efter Stanley Cup-finalen och det är bara bra det, annars hade jag haft en champagne-indränkt kostym att försöka packa på något vis nu.
Men jag passerade utanför Hawks-kabyssen på väg mot mediaentrén några timmar efter slutsignalen och där var doftväggen densamma som utanför alla sådana rum den sortens kvällar.
Det luktade cigarr, champagne, öl – och triumf.
* * *
Jaha, finalen är avgjord och säsongens sista matchintro skrivet.
Men ännu är bloggen inte klar för i år.
Vi ska ha awards och draft och free agency också – och sedan den stora sammanfattning då till exempel Årets Kommentator utses.
Så vi hörs och ses snart igen, min vänner.
Tills dess – några sista finalbilder.