Stanley Cup-finalen 2015, del 6

Har du blivit biten nån gång?
Joel Quenneville ser av förklarliga skäl något perplex ut när han under sin presskonferens i Amalie Arena dagen efter första finalen får den originella frågan.
– Eh, no, svarar han och tittar sig förvirrat omkring.
Sedan står han tyst en stund medan nästan reporter formulerar en ny fråga, men utbrister plötsligt.
– Nor have I ever bitten anyone..
Det är mycket möjligt att det är ett väldigt typiskt ”you-should-have-been-there”-ögonblick, för jag medger att det inte ser särskilt roligt ut så här i skrift men IRL är det hilarious – förmodligen på grund av det oväntade i frågan.
* * *
Frågar Eken vad han tyckte om första finalbloggen.
– Det stod för lite om mig, svarar han.
Så ni ser.
Det är inte som att jag plågar min sidekick när jag låter honom dansa i de här inläggen.
* * *
Det är förstås Andrew Shaws påstådda bett i Victor Hedmans bröstkorg som föranleder frågan till Blackhawks-coachen, men den incidenten verkar inte få några påföljder.
NHL har tittat på video, men inte kunnat avgöra om Shaw verkligen sätter gaddarna rakt i skrovet på pansarkryssaren från Ångermanland.
Vi är dock många – fler än vanligt, kanske man ska säga… – som vill se Vigge i bar överkropp nu, så vi får veta.
* * *
I övrigt händer det inte så mycket så det stör här nere i solen dagen efter första urladdningen.
Båda lagen har möten i Amalie och valda spelare, plus coacherna, kommer till podiet och pratar lite.
Kontentan:
Bolts tycker att de spelade bra i två perioder men blev för försiktiga och rentav rädda i tredje – och det ska det bli ändring på på lördag.
Hawks tycker att de spelade dåligt fram till de sista sex-sju minuterna – och det ska det bli ändring på på lördag.
Fine.
Bara de spelar roligare hockey än under de avslutande 40 minuterna får vad som helst hända, tycker jag.
* * *
Newsflash:
Champions har blivit utkonkurrerat som after game-hangout i Tampa-natten.
Jovisst,
När sådana som jag avslutat vårt värv går vi istället till ett etablissemang som kort och kallas tikibaren och ligger helt öppet i en park precis utanför Marriott-hotellet.
Också där stänger de 02.00, men grejen är att man i samband med last call kan köpa hela hinkar med med öl och sedan får sitta kvar under bar himmel och stoja hur länge man vill.
Mycket sympatiskt, tycker vi.
Kommande natt kan därvidlag bli en sann klassiker.
För inte nog med att vi har en night off här och först ska på en media reception på en restaurang som heter Ulele – det är ingen match imorrn heller.
Det betyder att en betydande samling hockeyjournalister som stressat hårt i två månader kan gå ut utan att vara alltför bekymrade om hur de mår när de vaknar.
Så watch out, Tampa.
Det kommer bli…kul.
Och medan jag deltar i de ystra övningarna kan ni ta och titta på lite bilder från de inledande dagarna under finalcirkusen.