Stanley Cup-finalen 2015, del 7

Dag fyra i Tampa…
Smooth talkin’ coach Cooper kliver upp på podiet i det trånga, dåligt ventilerade intervjurummet i Amalie Arena och tittar roat på den lätt medtagna församling som sitter och flämtar i bänkraderna.
Sen säger han:
– Det luktar annorlunda här idag. Var ni ute nånstans igår? Naughty, naughty.
Ha, det är nästan like roligt som när Barry Trotz en likadan förmiddag i Nashville för några år sedan begrundade samma slags sorglustiga uppställning murvlar och utbrast:
– You know, guys, it gets even better closer to the weekend…
Och precis som kollega Trotz under slutspelet 2011 har Cooper all anledning att håna oss.
Det blev en lång kväll igår.
Och yster.
Men hey, det är varmt här.
Då måste man vara noga med vätskeersättningen!
* * *
Tålamodet hos spelarna när de står i omklädningsrummet efter träningar och våg efter våg av journalister ständigt kommer med samma frågor är imponerande.
Precis när den ene är klar sticker näste – som just varit del av en annan scrum – fram mikrofonen:
– Niklas Hjalmarsson, blir inte ni fyra backar som spelar så mycket för Blackhawks trötta?
Just den spelaren får dock idag nog av just den frågan, gör timeout-tecknet och går.
Jag har verkligen, verkligen full förståelse.
* * *
Båda lagen kör långa, gedigna träningspass idag och nu vet ju coacherna vad det är som måste gnuggas extra.
Som Cooper sa redan i tisdags: De kan titta på video tills de blir blåa i ansiktet om de vill – usch vad otäckt DET vore – men det är först när de spelat första matchen de på allvar förstår vad som kommer att hända i en sån här serie.
Nu vet de – och adjustar accordingly, för att tala Ekeliw-svengelska
* * *
Mycket av gårdagskvällen gick åt till att gratulera, och skåla med, Bob McKenzie.
Han fick ju just igår veta att han vunnit Elmer Ferguson Award – det årliga priset till Nordamerikas bästa hockeyjournalist.
Och inte sedan Marlon Brando fick en Oscar för sin gestaltning av Vito Corleone har världen sett en värdigare vinnare av ett pris.
* * *
Coach Q får höra att Bickell ska ha påstått att han åtminstone klarat ett första hjärnskakningstest, men det går den gamle punggrepparen inte på.
– Han har klarat ett första hjärnskakningstest för att han inte genomgått något sådant test, skrockar han.
Kort sagt:
Försök inte få Q att yppa ett ord om vad det är eventuella skador hans spelare lider av under slutspelet.
* * *
Frågan ”Blir ni inte att trötta av att spela för mycket” har blivit för Yellbear och Oduya och Keith och Seabrook vad ”Varför buar dom åt Zuccarello” är för mig.
* * *
Från New York kommer det rapporter om att Glen Sather överväger att sluta – åtminstone som general manager.
Ja, det är nog dags att han lutar sig tillbaka i en solstol på sin veranda utanför kåken i La Quinta utanför Palm Springs, tänder en cigarr och njuter av det som återstår – vilket torde vara lätt när man har 20-25 miljoner dollar på banken…
* * *
Det är verkligen svensktätt inne hos Chicago.
Inte nog med Hjalmarsson, Oduya, Krüger, Rundblad och Nordström.
Viktor Svedberg reser med som reserv och har ett eget bås i rummet också.
Och let me tell you:
Han är en jätte.
Hoppas killen snart är redo för NHL, det känns som vi får en stor attraktion att följa då.
* * *
Det har regnat i Tampa idag.
Inte okej.
* * *
Rundblad, ja.
Han skiner upp när Ken Campbell från The Hockey News promenerar förbi, för vad har Kenny på sig om inte en Skellefteå AIK-T-shirt.
– Väldigt vackert, säger David.
* * *
Ikväll blir det betydligt lugnare. Jag och Eken ska gå och se ”Entourage” – för det är ju en populär syssla i de här trakterna, har vi hört – och sen blir det inget mer, för imorrn är det match och då vill gamle Biffen vakna som en torped.
Hörs då.
Sist bara, en bild från gårdagen.
Eken är törstig och går till baren och ber att få ett järn…